Bödel
Bödel, skarprättare eller bövel[1] var en av samhället anställd person, utsedd att verkställa dödsstraff, prygel och andra kroppsstraff. De flesta länder har haft eller har personer med sådana uppgifter. En berömd bödel under franska revolutionen var Charles Henri Sanson. De finns kvar i stater med dödsstraff. Namnet bödel är äldst och finns redan i fornsvenskan. Ordet skarprättare kommer från tyskans scharfrichter. Även ordet mästerman kommer från tyskan. Ordet "bödel" har senare kommit att användas i överförd betydelse, bland annat om skoningslösa mördare och personer som medverkat i folkmord.
Utanför Sverige[förtydliga] skilde man på skarprättare och bödel på så sätt att skarprättare fick stå för de "finare" avrättningarna i form av halshuggning (som ofta var reserverad för adeln), medan bödeln stod för straff som stegling, tortyr- och spöstraff.
Bödelssysslan i Sverige
Bödelssysslan avskaffades i Sverige i början av 1900-talet.
Under medeltiden användes även orden mästerman eller stupagreve. Bödeln hade ofta ett antal medhjälpare som kallades rackare eller rackardrängar. I södra Sverige och Danmark kallades dessa också nattmän. De utförde även föraktade sysslor som att rensa latriner och begrava självmördare. Tjänsten som bödelsdräng avskaffas under 1860-talet.
Under 1600-talet var det svårt att rekrytera skarprättare varför man istället utnyttjade dömda fångar till arbetsuppgiften. Dödsdömda personer kunde få slippa sitt straff genom att själva bli skarprättare. Innan han trädde i tjänst fick han öronen avskurna eller stadens märke inbränt på kroppen, så att han skulle bli lätt att identifiera om han avvek från sin syssla. Inte sällan hängde den nye bödeln sin föregångare också. 1699 förbjöds dock denna form av rekrytering[2]. Bödelns umgängeskrets var begränsad till folk med relativt låg social status, han var ju själv rekryterad ur denna kategori. Mot mitten av 1800-talet förändras dock både status och rekryteringsformer för yrket och man får ett visst antal statligt anställda skarprättare.
Fram till 1858 fanns en skarprättare i varje län, men efter denna tidpunkt strävade man att minska det totala antalet skarprättare i landet. Detta ledde till att man införde en rekommendation om att man till tjänsten (när den blev ledig) endast skulle rekrytera person som var verksam inom yrket i andra län. Efter 1866 fanns endast två verksamma skarprättare i landet, en för Stockholms stad (Johan Fredrik Hjort) och en för Jönköping/Vadstena (Per Petter Christensson Steijnech). När Steijnech 1887 emigrerade till USA fick han ingen efterträdare i Jönköping. Hjort avled 1882 och efterträddes av Anders Gustaf Dahlman, som skulle bli Sveriges sista skarprättare. År 1900 blev han riksskarprättare, och året efter hans död avskaffades dödsstraffet i fredstid i Sverige.
Andra kända bödlar
- Jürgen Homuth, verksam under Stockholms blodbad.
- Mikael Reissuer, han utövade sitt hantverk på Galgberget, Södermalm från 1635 till 1650.
Se även
- Stupstock
- Bödeln, roman av Pär Lagerkvist
- Avrättning
- Rackare
Referenser
Noter
Tryckta källor
- Ljungström, Jan G. (1996). Skarprättare, bödel och mästerman. Stockholm: Carlsson. Libris 7622120. ISBN 91-7203-134-4