Babbitts metall

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Babbitts metall, även kallad babbitt och vitmetall,[1] är en beteckning på legeringar bestående av tenn (huvudsakligen), 7-20% antimon och 2-8% koppar[1]. Denna typ av legering innehåller hårda korn av SnSb och Cu6Sn5, i en mjuk massa bestående av huvudsakligen tenn. Detta ger låg friktion i kombination med att tåla medelhöga lagertryck. Typisk brinellhårdhet 27 vid 30oC och 18 vid 70oC. Elasticitesmodul ca 60 GPa. Smältpunktsintervall för ASTM alloy 2 241-354 oC Det har förekommit sämre och billigare typer av babitt baserade på huvudsakligen zink eller huvudsakligen bly. Babbitts används bland annat som lageryta i glidlager framförallt i motorer och ångmaskiner, men har numera i stor utsträckning ersatts av bronser.[2] Legeringen uppfanns 1839 av amerikanen Isaac Babbitt född 1 juli 1799, död den 26 maj 1862.

Exempel på sammansättningar[redigera | redigera wikitext]

  • Isaac Babbitt patent år 1839 89,3% tenn, 7,1% antimon, 3,6% koppar.
  • Babbitt till T-Ford 86% tenn, 7% koppar, 7% antimon.
  • Babbitt till SJ:s ånglok 80% tenn, 13% antimon, 7% koppar.
  • ASTM alloy 2 89% tenn, 7,5% antimon, 3,5% koppar.
  • 4X Nickel babbit 84% tenn, 7,5% antimon, 3,5% koppar, 0,5% nickel.
  • ASTM alloy 16 1% tenn, 16% antimon, 1,1% arsenik, resten bly.
  • SJ typ B babbits 75% zink, 12% bly, 10% tenn, 3% koppar.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] babbitt i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 26 juli 2017.
  2. ^ Niklas Nyberg, 2016, Analys av blyfria legeringar för glidlagertillämpningar, sid. 20.