Hoppa till innehållet

Bagdadjudar

Från Wikipedia
Se även: Judarnas historia i Irak
David Sassoon (sittande) med sönerna Elias David Sassoon, Albert Abdallah David Sassoon och Sassoon David Sassoon. Okänd fotograf, mitten av 1800-talet.
Karta som visar bagdadjudarnas migration i österled.

Bagdadjudar (hebreiska: יהודים בגדדים, Yehudim Bagdadim); arabiska: اليهود البغداد, al-Yahūd al-Baghdadi), även kallade irakiska judar,[a] är historiska termer för de tidigare samhällena av judiska migranter och deras ättlingar från främst Bagdad men även andra platser i Mellanöstern. De bosatte sig främst i hamnstäderna längs handelsvägen via Indiska oceanen och Sydkinesiska havet.

Med början under Mogulriket på 1700-talet grundade handelsmän från Bagdad och Aleppo judiska samhällen i Indien med judeo-arabiska som språk, i enlighet med judiska sedvänjor. Dessa samhällen utvecklades som en del av ett handelsnätverk över Asien. Under det Brittiska imperiet på 1800-talet blomstrade de och kom att bli engelskspråkiga och brittiskt orienterade.[1]

Nätverken växte till ett tätt sammanbundet handels- och släktnätverk över hela Asien, och mindre bagdadisk-judiska samhällen etablerades utanför Indien från mitten av 1800-talet i Burma, Singapore, Hongkong och Shanghai. Bagdadijudiska handelsstationer grundades även längre bort i Asien, samt i Sydostasien och Oceanien, med familjer som bosatte sig i Japan, Malaysia, Indonesien och Australien.[2] Fram till andra världskriget lockade dessa samhällen en måttlig ström av judiska emigranter från Irak, samt mindre grupper från Syrien, Egypten, Jemen, Iran och Turkiet.[3]

Andra världskriget innebar oroligheter i Indien såväl som Sydostasien. Den japanska ockupationen av Burma, Hongkong och Shanghai, och därefter det snabba slutet för det brittiska imperiet i Krigets fördrivning, våldet i samband med delningen av Indien, växande nationalism och den politiska osäkerheten kring självständigheten i Indien och Burma, ledde till att en massutvandring inleddes till den nygrundade staten Israel, Storbritannien och Australien.[1] När deras gamla handelsvägar bröts – först genom kommunisternas seger i Kina, och därefter genom att handeln till sjöss kvävdes i Indien och Burma till följd av postkoloniala nationaliseringar och handelsrestriktioner – hade de bagdadisk-judiska samhällena nästan helt emigrerat vid 1970-talets början. Än i dag spelar ättlingar till bagdadijudiska familjer en viktig roll i det judiska livet, särskilt i Storbritannien, där släkter som Sassoon och Reuben har uppnått stor betydelse inom affärsliv och politik.[4] [5]

Förkolonialt ursprung

[redigera | redigera wikitext]

Även om judiska handelsmän från Mellanöstern hade korsat Indiska oceanen sedan romarrikets tid, nämner källor från Mogulriket först judiska köpmän från Bagdad som bedrev handel med Indien från och med 1600-talet.

Karta över Malabarkusten, cirka 1672.

Indien var långt ifrån okänt för Mellanösterns judiska handelsmän. Sedan romartiden hade karavanvägen från Indien haft sin slutpunkt i Aleppo och kryddhandeln hade knutit samman Basra, Jemen och Kairo med Malabarkusten. Det var dock persisktalande judiska köpmän – nära handelspartner till judarna i Bagdad, Basra och Aleppo – som först tog sig in i Indiens inland.[6]

Som äventyrare, mystiker och handelsmän hade de tagit sig till Indien redan under medeltiden, i spåren av invasioner av subkontinenten som leddes av persisktalande härskare från det som idag är Iran och Afghanistan. Både persiska och monguliska källor nämner judiska handelsmän som följde med mogulernas invasion av Indien på 1500-talet, ledd av kejsar Babur.

De kom att bli handelsmän och hovmän i det moguliska riket. Judiska rådgivare vid kejsar Akbar den stores hov i Agra spelade en betydande roll i hans religionspolitiska reformer, som kännetecknades av tolerans och öppenhet.[7] I Delhi var den synkretistiska judiske mystikern Sarmad Khasani handledare åt kronprins Dara Shikoh lärare åt kronprins Dara Shikoh, innan båda avrättades av Aurangzeb.[8] Det fanns tillräckligt många judar i mogulriket för att brittiska resenärer skulle rapportera om de synagogor som ska ha funnits där, även om inga spår eller judiska källor om dessa finns bevarade.[6] Denna lilla grupp judar grundade aldrig något permanent samhälle, men de lämnade efter sig legender och handelsvägar som kom att bana väg för framtida invandrare från arabisktalande områden.[9]

Uppgifter om judiska handelsmän som reste från Bagdad finns bevarade från tidigt 1600-tal. Dessa handelsplatser och framväxande migrantsamhällen ledde också till att judar kom att bli hovmän hos mogulhärskare.[9] Handelsmännen rörde sig över stora delar av den indiska subkontinenten. Shalom Cohen, som senare grundade den judiska församlingen i Calcutta, var hovjuvelerare åt nawaben av Awadh och reste även till Punjab där han innehade samma titel vid hovet hos Ranjit Singhs hov, ledaren för Sikh-imperiet.[10] Enligt hur Calcutta-församlingen senare kom ihåg honom, lär Cohen till och med ha fått äran att rida tillsammans med nawaben av Awadh på dennes personliga elefant.[11]

En bagdadisk-judisk grav i Surat, Gujarat i Indien.

Det första permanenta bagdadjudiska handelssamhället i Indien etablerades år 1730 i Surat, efter att Brititiska ostindiska kompaniet hade inlett handel med Basra år 1723.[12] Under det tidiga 1700-talet växte handeln mellan Basra och Surat, då den indiska hamnstaden utgjorde det brittiska kompaniets huvudsakliga bas innan verksamheten flyttades till Bombay. År 1730 lät Joseph Seemah från Bagdad öppna både en synagoga och en begravningsplats i Surat.[13] Den bagdadjudiska gemenskapen i Surat växte, och vid slutet av 1700-talet bestod kolonin av omkring 100 judar från Bagdad, Aleppo och Basra, som tillsammans utgjorde en judeo-arabisktalande handelskoloni.[14] Detta samhälle kom att bli det första i en rad av bagdadjudiska bosättningar, som senare kom att sträcka sig från Bombay till Kobe i Japan.

Det var dock i början av 1800-talet, som svar på den despotiska regimen under Dawud Pasha, den osmanske guvernören i Bagdad, som den bagdadjudiska utvandringen till Asien tog verklig fart. Dawud Pasha förföljde, utpressade och fängslade stadens ledande judiska familjer, vilket fick hela släkter att korsa den Indiska oceanen i jakt på trygghet och nya möjligheter.[15] Det var under denna period av förtryck som utvandringen till Bombay och Calcutta tilltog, och framstående familjer som Sassoon, Ezra och Judah lämnade Bagdad för Indien.[2] Denna förföljelseperiod markerar början på den bagdadjudiska diasporan, med dokumenterade fall av hela släkter som lämnade Bagdad för Bombay, Calcutta, Aleppo, Alexandria och Sydney.[2]

Det judiska livet i Mellanösterns gamla judiska samhällen försämrades ytterligare under mitten av 1800-talet.[16] Pogromen och tvångskonverteringarna i Mashhad år 1839, den rädsla som spreds genom tre blodsanklagelser i Aleppo mellan 1841 och 1860, samt utbrott av pest – som först drabbade Bagdad 1831 och återkom med kraft till Basra och Bagdad 1841 – fick många judiska släkter inom det tillbakagående Osmanska riket att söka sin framtid på annat håll.[17][18][19][20]

Det koloniserade Asien

[redigera | redigera wikitext]

När judar, främst från Bagdad, Basra och Aleppo, kom till Indien som handelsmän i spåren av portugiser, holländare och britter, växte det som kom att kallas de bagdadisk-judiska samhällena snabbt. Vid mitten av 1800-talet uppgavs handeln mellan Bagdad och Indien vara helt i judiska händer. Inom en generation hade Bagdadjudar etablerat industrier och handelsföretag med enorm rikedom, där särskilt familjerna Sassoon, Ezra, Elias, Belilios, Judah och Meyer utmärkte sig.[21]

David Sassoon 1792–1864.

I takt med det brittiska imperiets uppgång i Indien förlorade Surat sin betydelse, medan Calcutta och Bombay, som stod under brittisk kontroll, blev allt viktigare för handeln.[14] Den bagdadiska bosättningen försköts först till Bombay och därefter främst till Calcutta, som då var huvudstad i Brittiska Indien och ett centrum för handel med jute, muslin och opium.[14] Judiska handelsmän från Aleppo, som traditionellt var slutpunkten för den historiska karavanrutten från Indien, spelade en viktig roll i grundandet kyrkogården i Calcutta, som öppnades 1812.

Pådrivna av invandringen av flera ledande judiska familjer från Bagdad som flydde Dawud Pashas förföljelser, öppnades den första synagogan – som ersatte ett mindre bönerum – år 1823. När samhället växte snabbt tillkom en andra synagoga 1856. Vid slutet av 1800-talet bodde mer än 1 800 Bagdadjudar i Calcutta.[14] År 1884 invigdes en tredje synagoga i Calcutta, som skulle bli den största i Asien.[22] Bagdadijudar levde och bedrev också handel i Chinsura och Chandernagore utanför staden.[2]

Calcut­tas ökade betydelse under kolonialtiden sammanföll med opiumhandelns expansion med Kina. Brittiska ostindiska kompaniet etablerade 1773 ett monopol på försäljningen av indiskt opium, och främjade aktivt exporten till Kina, trots förbudslagstiftning från den kinesiska Qingdynastin.[23] Bagdadjudiska handelsmän kom att dominera opiumhandeln, och en majoritet av de opiumkistor som auktionerades ut av kolonialmyndigheterna exporterades till Kina av just bagdadjudar, som konkurrerade med marwariska och parsiska handelsfamiljer om marknadsandelarna.[23] Familjen Sassoon kom så småningom att kontrollera omkring 70 procent av Indiens opiumexport.[20] Stora förmögenheter byggdes också upp genom handel med indigo, siden och muslin från Dhaka, där bagdadjudar samarbetade med bengaliska muslimska köpmän.[23]

Runt dessa växande handelsintressen började de bagdadjudiska samhällena i Indien ta form, och man både lockade till sig och aktivt rekryterade judiska immigranter från hela Mellanöstern till arbete i de bagdadjudiska företagen.[1] Efter att det brittiska styrets centrum försköts från Bombay till Bengalen halkade den bagdadjudiska gemenskapen i Bombay efter den som snabbt växte fram i Calcutta. Detta förändrades dock när David Sassoon och hans familj anlände till Bombay år 1833.[24]

Med stöd från familjen Sassoon öppnades den första synagogan i Bombay år 1861, och en andra följde 1888.[25] Till skillnad från Calcutta, där bosättningen till största delen bestod av irakiska och syriska judar, drog den bagdadjudiska gemenskapen i Bombay till sig en betydande invandring från persisktalande judar i Afghanistan, Buchara och Iran, samt judiska familjer från Jemen. Judiska migranter från hela Mellanöstern lockades till fabrikerna och handelsverksamheterna som drevs av familjen Sassoon.[24]

Utanför Bombay etablerades också ett bagdadjudiskt samhälle i Pune, där David Sassoon grundade en synagoga, en skola och ett sjukhus, samt drev ett hebreiskt tryckeri.[2] En bagdadjudisk närvaro är även dokumenterad i Madras (Chennai).[2]

Animerad karta som visar de bagdadiska judarnas rörelser över Syd- och Östasien.

Från Indien expanderade det bagdadjudiska samhället till Burma samt till hamnstäderna Singapore, Hongkong och Shanghai. Dessa orter etablerades längs den opiumrutt som förband Indien med Kina.[26] I Singapore utgjordes det äldsta ledarskapet inom gemenskapen till en början av sönerna till Ezekiel Judah från Calcutta.[27] Den tidigaste dokumenterade bagdadjudiska invandraren till Burma var Azariah Samuel, som anlände till hamnen i Sittwe vid Bengaliska viken år 1841.[28] Ungefär samtidigt slog sig två bröder, Judah och Abraham Raphael Ezekiel, ned i Mandalay. Där arbetade de som bokhållare vid det burmesiska kungahovet.[26] Från och med 1880 etablerades en permanent judisk närvaro i Burma, då framgångar inom handel med opium, teak, jute och butikshandel lockade fler bagdadjudar till Mandalay, och nya gemenskaper växte fram i Rangoon och Pathein.[28]

När opiumhandeln förbjöds i början av 1900-talet, började bagdadjudiska handelsmän investera i bomull och juteprodukter, som blev nya basvaror för export.[23] Den plötsliga efterfrågan på jutesäckar – som användes till att bygga skyttegravar på västfronten under första världskriget ledde till stora förmögenheter bland judiska köpmän i Calcutta.[29]

Vid sin höjdpunkt var samhällena i Bombay och Calcutta nav i ett släktbaserat handelsnätverk som bands samman genom hamnarna i Indiska oceanen och Sydkinesiska havet. En samtida iakttagare beskrev de bagdadjudiska samhällena som “nästan lika förtrogna med varandra som judarna i Manchester är med dem i Liverpool."[30] Motorerna i detta nätverk var sammanflätade familjeföretag såsom David Sassoon and Co och Meyer Brothers, grundat av Sir Manasseh Meyer, med kontor och agenter utspridda i varje hamnstad där familjemedlemmar etablerat verksamhet.[30]

Före andra världskriget fanns över 11 000 bagdadiska judar i Asien. [31] Strax före krigsutbrottet uppgick den bagdadjudiska befolkningen i Calcutta till cirka 3 500 personer, och i Bombay till omkring 3 000.[32] På andra sidan Bengaliska viken, i Burma, valdes bagdadjudiska borgmästare i både Rangoon och Pathein, och den judiska befolkningen där nådde sin kulmen med upp till 2 500 personer under 1930-talet.[28] Alla bagdadjudiska samhällen från denna epok var dock inte varaktiga – till exempel upplöstes den judeo-arabisktalande församlingen i Sydney, som hade grundats av familjer som flytt undan Dawud Pasha, redan på 1890-talet.[2]

Ohel Leah-synagogan, en ursprungligen bagdadjudisk synagoga i Hongkong

De bagdadjudiska samhällen som etablerades utanför Brittiska Indien blomstrade under det Brittiska imperiets storhetstid, och nådde sin befolkningsmässiga höjdpunkt strax före andra världskriget: omkring 1 500 i Singapore, 1 000 i Shanghai och 150 i Hongkong.[32] Gemenskapen i Singapore växte under ledning av Sir Menasseh Meyer, medan Hongkongs samhälle påverkades starkt av E. R. Belilios.[2] Båda var framstående opiumhandlare, men också filantroper, och grundade både skolor och synagogor. Bagdadjudiska utposter finns även dokumenterade i Kanton (Guangzhou) och Tientsin (Tianjin).[2]

Även om Singapore, Hongkong och Shanghai var de enda bagdadjudiska bosättningarna som verkligen växte till betydande samhällen, fanns det också mindre kustsamhällen i Malaysia, Indonesien och Japan, som fungerade som satelliter till de starkare gemenskaperna i Indien, Burma, Singapore och Kina.[33]

Längs rutten mellan Indien och Singapore fanns en liten bagdadjudisk gemenskap i Penang, där en synagoga och en judisk begravningsplats grundades på 1870-talet. Under större delen av sin historia omfattade samhället dock inte mer än 50 familjer.[34] Längre söderut, i det som då var Nederländska Ostindien, etablerades under 1880-talet ett litet bagdadjudiskt samhälle av kryddhandlare i Surabaya på ön Java.[35]

David Joseph Ezra, Bagdadjudisk köpman och samhällsledare i Calcutta vid slutet av 1800-talet.

De mest avlägsna bagdadjudiska utposterna, som omfattade högst omkring femtio familjer, grundades i Japan vid opiumruttens yttersta gräns. Baghdadjudar från Irak, Syrien och Egypten, som från början hade kommit för att arbeta vid David Sassoons koncessioner, etablerade mindre judiska gemenskaper i Nagasaki, Yokohama och Kobe.[36] Den enda bagdadjudiska synagogan i Japan, Ohel Shelomoh, öppnades 1912 av judar från Aleppo och samlade flera små bönesällskap.[36] Efter en jordbävning år 1923 flyttade de handelsmän som varit verksamma i Nagasaki och Yokohama till Kobe, som därefter blev den huvudsakliga orten.[37]

Allt eftersom de imperiala jurisdiktionerna konsoliderades i det koloniala Asien kom bagdadjudarna att hamna mellan stolarna. De ansågs varken vara indiska eller västerländska, asiatiska eller europeiska, och samarbetade med både västerländska och indiska intressen.[38]

Före första världskriget var bagdadjudarna i huvudsak formellt undersåtar av Osmanska riket. Bagdadiska judar nekades tillgång till europeiska röstlängder i Indien.[39]

Bortom Indien sökte bagdadjudar rättslig status i Kina som franska eller brittiska skyddslingar. Med några få undantag som gjordes åt de mest förmögna individerna avslogs dessa försök rutinmässigt av brittiska myndigheter. Oron över deras rättsstatus ökade inför andra världskriget.[39]

Som en följd var bagdadjudarna fast beslutna att visa sig som en lojal gemenskap inför de brittiska myndigheterna under hela kolonialtiden. Bagdadjudiska köpmän verkade som förtrogna handelsagenter åt Brittiska ostindiska kompaniet, gav stöd åt brittiska soldater under händelsen 1756 som är känd som det ”Svarta hålet i Calcutta”, och liksom många andra utländska och indiska köpmän samt maharadjor gjorde de betydande donationer till den brittiska militären under Sepoyupproret 1857.[22] God Save the Queen sjöngs till ära för den avlägsna brittiska monarken i de skolor som grundades av David Sassoon, som själv aldrig talade engelska.[40][20]

Bagdadjudisk kultur

[redigera | redigera wikitext]

trots att bagdadjudarna var spridda över flera kontinenter upprätthöll de ett nätverk av släktskap och förtroende mellan handelsstationerna kring Indiska oceanen. De förenades genom gemensam religion, språk och familjeband. Äktenskap var ett särskilt viktigt medel för att hålla de bagdadjudiska samhällena samman – brudar, och ibland även brudgummar, skickades från en gemenskap till en annan. Affärsverksamhet och familjerelationer gick ofta hand i hand, vilket skapade starka allianser.

Synagogor, skolor och särskilda fonder, finansierade av förmögna handelsmän, byggde upp ett gemensamt stödnätverk. Detta släktnätverk gjorde att judeoarabiska samhällen – som vanligtvis grundades av judiska migranter från samma familjer och klaner i Mellanöstern – kunde växa fram i bland annat Burma, Singapore, Malaysia och Kina, samtidigt som de förblev starkt sammanlänkade med den bagdadjudiska gemenskapen.[26]

Rabbin Shlomo Twena av Calcutta, 1885–1913.

Livet för de bagdadjudiska släkterna inom opiumruttens handelsnätverk illustreras kanske tydligast genom Sir Manasseh Meyer.[28] Han föddes i Bagdad år 1846, gick i grundskolan i Calcutta och studerade vidare i Singapore, varpå han återvände till Calcutta för att lära sig bokföring. Därefter flyttade han till Rangoon i Burma och startade ett eget småföretag. Därifrån återvände han till Singapore och grundade en import- och exportverksamhet baserad på ett opiummonopol med Indien. Han adlades 1906 för sina tjänster till Singapore, efter att ha donerat pengar till byggandet av två synagogor samt storskaligt fastighetsbygge. Trots de många flyttarna förblev Meyer en stadigt förankrad person inom det judeo-arabisktalande bagdadiska nätverket.[26] Inom de bagdadiska samhällena var de flesta av irakiskt-judiskt ursprung, men även familjer från Syrien, Jemen, Egypten, Afghanistan, Iran och ett fåtal sefardiska judar från Italien och Turkiet kom att ansluta sig till och assimileras in i den bagdadjudiska gemenskapen. För de flesta handlade det helt enkelt om en östlig utvidgning av de sedan århundraden redan etablerade mönster internationell handel genom judiskt släktskap. En tradition som de förde med sig från Mellanöstern och Medelhavsområdet till det koloniala Asien. Av Mellanösterns judiska befolkning betraktades de bagdadjudiska handelsmännen som äventyrare och entreprenörer.[31]

Till skillnad från de ashkenaziska judar som utvandrade till Amerika, vilka oftast var fattiga och kritiserades av sina religiösa ledare för att göra så, kom de mizrahiska judar som flyttade till Indien från av några av Bagdads ledande judiska familjer., De uppfattades snarare med beundran, framgångsrika mecenater som berikade det religiösa livet i Irak. Både släkten Sassoon, som bosatte sig i Bombay senast 1832, och släkten Judah, som lämnade Calcutta 1825, uppfattades som de främsta judiska släkterna i Bagdad. Ezekiel Judah, som grundade två synagogor i Calcutta, var ättling till Solomon Ma'tuk.

Dessa stora bagdadjudiska förmögenheter ger dock en missvisande bild av hur livet såg ut för majoriteten av det judiska samhällena i södra och sydöstra Asien. De flesta var långt ifrån rika och levde på gränsen till fattigdom som gårdfarihandlare, ståndägare, kvarnarbetare, rikshaförare och liknande yrken. Den judiska medelklassen spekulerade i opium och agerade som mäklare.[11] Det fanns ett stort avstånd mellan de ledande bagdadjudiska familjerna, såsom familjen Ezra och familjen Sassoon, som under denna period blev allt rikare och mer brittiskt orienterade, och resten av gemenskapen.[41] Politiskt liknade den bagdadjudiska gemenskapen en oligarki, där all makt och auktoritet att representera gemenskapen gentemot de koloniala myndigheterna låg hos de ledande familjerna, såsom traditionellt hade varit fallet i Mellanöstern.[40]

Maggid Mesharim, en judeo-arabisk tidning i Calcutta under åren 1890–1901.

De bagdadjudiska samhällen som först utvecklades i Indien behöll inledningsvis nära kulturella och religiösa band till Bagdad. Det intellektuella livet var under mitten och slutet av 1800-talet tillräckligt livskraftigt för att upprätthålla en tryckpress i Indien på den bagdadjudiska dialekten av judeo-arabiska.[42] Med Calcutta som centrum översatte små bagdadjudiska förlag litterära, historiska, religiösa och pamfletter som försvarade judisk tro och tradition mot kristna missionsförsök, medan religiösa texter även trycktes på hebreiska.[43] Bagdadjudiska tidningar och tidskrifter på judeo-arabiska, ibland med inslag av hebreiska, utgavs också i Indien.[44] Denna bagdadjudiska pressverksamhet inleddes år 1855, då en tidskrift grundades i Bombay med stöd av David Sassoon, riktad till samhällets handelselit.[42] I Calcutta tillkom ytterligare fyra bagdadjudiska tidningar och tidskrifter på judeo-arabiska.[42] Även romaner och verk från de europeiska sionistiska och haskala-rörelserna översattes till judeo-arabiska i Calcutta. Vid sekelskiftet 1900 tycks dock det judiska intellektuella livet i Calcutta ha försvagats.[43]

Raphael Emanuel Belilios, född i Hongkong och senare bosatt i Storbritannien, 1881–1922.

Under 1900-talet minskade Bagdads betydelse, medan det brittiska imperiet fick allt större betydelse för de bagdadjudiska samfunden. De mer välbärgade bagdadjudarna antog europeisk klädstil och eftersträvade brittisk utbildning för sina barn, medan de fattigare, särskilt bland kvinnorna, fortsatte att bära arabiska kläder.[43] Den ökade tillgången till brittisk utbildning och arbete inom det brittiska imperiet ledde till att bagdadjudar i stor utsträckning började använda engelska som förstaspråk, både inom internationell handel och som ett tecken på kulturell prestige i Indien.[42] Under 1900-talet strävade bagdadjudarna efter att assimilera sig i det koloniala europeiska samhället, och att uppfattas som kulturellt och etniskt europeiska. Utöver de religiösa sedvänjorna började de i ökande grad anamma västeuropeiska levnadssätt.[43] Trots detta förblev bagdadjudarna i praktiken marginaliserade i det koloniala samhället och utestängdes under hela brittiska kolonialtiden från många sociala klubbar som endast tillät medlemmar av europeisk härkomst.[43]

Detta närmande åt västvärlden ledde till att samtliga judeo-arabiska publikationer i Indien upphörde vid sekelskiftet 1900.[42] I Calcutta efterträddes de under 1920- och 1940-talen av tre engelskspråkiga tidningar med anknytning till den judiska gemenskapen, som hade en sympatisk inställning till sionismen.[43] Medan många av de mest förmögna bagdadjudiska familjerna förblev avvaktande till sionismen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, grundade medelklassen inom gemenskapen sionistiska föreningar i Bombay och Calcutta.[43]

Religiöst utbildade de bagdadjudiska samfunden inga egna rabbiner utan sökte vägledning och svar i frågor om judisk lag hos rabbinerna i Bagdad, vilket bidrog till att bevara de irakisk-judiska – mizrahiska – traditioner och ritualer.[45] Fram till första världskriget hölls predikningar på judeo-arabiska, men därefter blev engelskan det dominerande språket.[45] Efter kriget började de bagdadjudiska samfunden vända sig till den sefardiske överrabbinen i Storbritannien i religiösa frågor.[14] Riter som rörde omskärelse, trolovning och skydd av nyfödda barn fortsatte att följa irakisk-judiska sedvänjor.[14] Under 1900-talet kom dock bagdadjudiska bröllopstraditioner gradvis att anta en mer europeisk prägel och fjärma sig från sina former från Mellanöstern.[46]

Under denna period etablerade sig de ledande bagdadjudiska familjerna som mecenater och gynnare av det judiska religiösa livet i Mellanöstern.[47] I både Syrien och Irak understödde bagdadjudiska handelsmän från Bombay och Calcutta skolor, synagogor, jeshivor och välgörenhetsstiftelser.[47] Judiska församlingar i ekonomiskt svåra lägen runt om i Mellanöstern sökte stöd hos dessa mecenater i Asien, som när Moise Sassoon i Calcutta uppmanades av libanesiska judar att finansiera uppförandet av Magen Avraham-synagogan i Beirut. Nästan alla dessa verksamheter gick dock förlorade i samband med den israelisk-arabiska konfliktens utbrott, som ledde till flykt och fördrivning av de gamla judiska samhällena i arabvärlden. I dag är endast Porat Yosef-jeshivan i Jerusalem ( grundad med hjälp av finansiella medel från bagdadjudarna i Calcutta) bevarad.

Postkolonial nedgång

[redigera | redigera wikitext]
Moise Abraham Sassoons bostad i Calcutta. Ett av de ståtliga residensen som tillhörde den bagdadjudiska handelseliten i början av 1900-talet.

Under andra världskriget flydde de flesta bagdadjudar i Burma, liksom enskilda familjer från olika delar av Asien, undan den japanska ockupationen av landet. Den judiska befolkningen i Calcutta (som var själva navet i det bagdadjudiska nätverket) växte då kraftigt och uppgick till över 5 000 personer.[32] Ett mindre antal judar flydde även den antijudiska Farhud-pogromen i Bagdad 1941 och tog sin tillflykt till Bombay. Till och med några av de ledande bagdadjudiska familjerna som tidigare hade bosatt sig i Storbritannien valde att återvända till Indien när Förintelsen inledde massmordet på Europas judar. Trots att Indien erbjöd en fristad markerade andra världskriget början till slutet för den gamla bagdadjudiska världen.

Den japanska ockupationen av Burma, Shanghai, Hongkong, Singapore och Indonesien ledde till att stora delar av den bagdadjudiska befolkningen internerades av den japanska armén.[48] När kriget var över uppdagades det, till mångas förvåning, att Rahmo Sassoon, ledare för den lilla bagdadjudiska församlingen i Kobe i Japan, hade lyckats förhandla med de japanska myndigheterna så att inga judar skadades under andra världskriget. [49] Trots detta brann den enda bagdadjudiska synagogan i Japan, belägen i Kobe, ned vid ett amerikanskt flyganfall.[36]

I det bagdadjudiska världens centrum, Indien, markerade krigsslutet början på upplösningen av den gamla samhällsordningen. Vid denna tid präglades Indien av etniska motsättningar, politiskt våld och en utbredd rädsla för inbördeskrig inför Indiens självständighet. De blodiga våldsdåden och flyktingströmmarna som följde på delningen av Indien förstärkte de bagdadjudiska samhällenas oro inför framtiden.[22] Efter krigets omvälvningar, och med växande farhågor om att Indien och Burma skulle bli kommunistiska eller fientligt inställda till utländska affärsintressen när britterna lämnade, började den bagdadjudiska befolkningen lämna Asien.[50] Samtidigt, i Mellanöstern, ledde grundandet av staten Israel och utbrottet av den arabisk-israeliska konflikten till början på den judiska utvandringen från arabiska och muslimska länder. I Irak ledde de statliga trakasserierna och förföljelserna till att nästan hela den mångtusenåriga irakisk-judiska befolkningen hade lämnat landet för Israel omkring 1950.[47]

David Sassoons grav i Pune, Indien.

Först var det de ledande familjerna, därefter följde resten av gemenskapen i en massutvandring. Detta inledde en kontinuerlig flyktingström från Bombay och Calcutta. De mer välbärgade följde Sassoonfamiljens exempel och slog sig ned i Storbritannien, medan de fattigare drogs till den nybildade staten Israel eller till Australien, där invandringsreglerna hade lättats.[51] Bombay och Calcutta utgjorde hjärtat av den bagdadjudiska världen – centrum för handel, kultur och samhällsliv – och när dessa städer började förlora sin betydelse följde även de mindre församlingarna samma öde.

Efter kriget försvann det imperiesystem och de öppna gränser som hade gjort den transnationella bagdadjudiska världen möjlig. I Shanghai innebar kommunisternas seger i det kinesiska inbördeskriget 1949 att handelsförbindelserna, som gemenskapen var beroende av, bröts. De som tidigare hade flytt den japanska ockupationen valde att inte återvända, och omkring 1950 hade samfundet i praktiken upphört att existera. Samtidigt minskade antalet bagdadjudar i Hongkong, trots de gynnsamma förhållandena under brittiskt styre, till färre än 70 personer under 1960-talet.

I Burma ledde självständigheten 1947 till införandet av handelshinder och ett nationalistiskt styre där de bagdadjudiska samfunden upplevde att de inte längre hade någon självklar plats. [31] I Singapore, där handeln med Kina, Indien och Burma hade avbrutits, hade den judiska befolkningen minskat till omkring 180 personer på 1960-talet.

En sista våg av utvandring, som i praktiken utplånade de redan starkt reducerade samfunden i Indien och Burma, utlöstes av en serie postkoloniala förstatliganden och handelspolitiska restriktioner under 1960-talet. Efter valet 1967 i Västbengalen tillträdde en regering ledd av Indiens kommunistiska parti (marxister) med säte i Calcutta. Nationaliseringarna av företag grundade under kolonialtiden, tillsammans med valutarestriktioner, kvävde det ekonomiska livet och fick den bagdadjudiska befolkningen att minska från omkring 500 till under 100 personer under 1970-talet. [31] Samtidigt ledde nationaliseringarna i Burma under 1960-talet till att synagogor stängdes, och landets siste rabbin lämnade landet 1969.

Trots den snabba tillbakagången och spridningen av de bagdadjudiska samfunden kom ett fåtal enskilda bagdadjudar att spela betydande roller i Asiens nybildade stater. Singapores förste regeringschef David Marshall var bagdadjude.[52] I Indien vann generalmajor J.F.R. Jacob, en bagdadjude från Calcutta, nationell berömmelse som stabschef för den indiska armé som besegrade de pakistanska styrkorna i Östpakistan under Bangladeshs befrielsekrig 1971. Han tjänstgjorde senare som guvernör i de indiska delstaterna Goa och Punjab.

Det bagdadjudiska samfundet betraktade dock aldrig sin utvandring som en tragedi. I memoarer skrivna av bagdadjudiska författare beskrivs med värme livet i Burma, Singapore, Shanghai och Hongkong liksom den särpräglade erfarenheten av att i Indien aldrig ha utsatts för antisemitism, något som uppfattades som en enastående erfarenhet.[1] Det nätverk av bagdadjudiska skolor som hade vuxit fram, med både engelska, judiska och bildningsinriktade ideal, hade förberett dem för ett liv i Storbritannien eller Israel snarare än i det postkoloniala Asien. I dessa memoarer ligger fokus därför mindre på de faktorer som drev dem bort, och mer på det som lockade – framför allt känslan av att de möjligheter som en gång hade dragit deras förfäder till Asien nu hade uttömts, medan nya och lockande utsikter väntade i väst.[1]

I början av 2000-talet stod de bagdadjudiska samfunden i Indien och Burma på randen till att helt försvinna. De mindre samfunden i Hongkong och Singapore har däremot bestått, och bagdadjudiska synagogor är fortfarande verksamma i båda städerna – även om de numera vida överträffas i antal av judar från bland annat USA, Israel, Frankrike och Storbritannien, som dragits dit av Asiens växande handels- och finanssektor.

I dag finns synagogor och sammanslutningar som bevarar bagdadjudiska traditioner i Storbritannien, Israel, Australien och USA. I de historiska bagdadjudiska samfunden i Asien är det dock endast de synagogor som ursprungligen grundades av bagdadjudar i Hongkong respektive Singapore som fortfarande håller regelbundna gudstjänster.[53][54]

En Bagdadjudisk man från Bagdad i Calcutta begrundar sitt arv. Sent 1900-tal.

Familjer av bagdadjudisk härkomst fortsätter att spela en framträdande roll i det judiska livet, särskilt i Storbritannien, dit flera av de ledande familjerna sökte sig efter andra världskriget. Familjen Sassoon, som etablerade sig i London, åtnjöt vänskap med Edvard VII av Storbritannien, erhöll titeln baronet och Philip Sasson blev minister i den brittiska regeringen.[4] Samtidigt har andra bagdadjudiska familjer, såsom familjen Reuben, haft en betydande roll i den brittiska ekonomin, medan flera andra har gjort sig bemärkta inom konst och journalistik, däribland Gerry Judah och Tim Judah.[55]

Bagdadjudiska köket

[redigera | redigera wikitext]

Det bagdadjudiska köket i Indien utvecklades ur den irakisk-judiska mattraditionen, men tog inspiration av det indiska köket. Bagdadirätter som biryani och kubbeh anpassades till lokala ingredienser, och kyckling och lamm ersatte ofta nötkött av respekt för den hinduiska befolkningens sed.[56][57] Bland de mest kända bagdadjudiska rätterna finns bagdadisk biryani och parathas. Indiska maträtter anpassades i sin tur till att följa reglerna för kosher, och vissa rätter som annars innehåller mjölkprodukter ersätts med kokosmjölk.[57][58] Istället för att marinera kött i yoghurt eller tillaga det i ghee, använde bagdadjudarna i Indien citronjuice och olja för att undvika att blanda kött och mjölk i enlighet med kashrut. De utvecklade också nya egna rätter som aloo makala, stekt potatis med gurkmeja. Namnet är en sammanslagning av ordet för potatis på hindi, aloo, och ett äldre irakisk-arabiskt ord makala (”friterad”).[59]

Andra bagdadjudiska samhällen i Sydostasien har blandat sina ursprungliga irakisk-judiska maträtter med lokala mattraditioner, vilket skapat nya regionala variationer av den bagdadjudiska matkulturen.

Det är även från bagdadjudarna som mangosåsen amba kom till Irak.[60]

Synagogor

[redigera | redigera wikitext]

Bagdadjudiska församlingar i Asien före andra världskriget

Stad Synagoga Öppningsår
Bombay Knesset Eliyahoo 1884
Bombay Magen David 1864
Calcutta Magen David 1884
Hongkong Ohel Leah 1902
Pinang Penangs synagoga [61] 1926; nedlagd 1976
Pune Ohel David 1867
Shanghai Ohel Rachel 1921
Singapore Maghain Aboth 1878
Singapore Chesed-El 1905
Yangon (Rangoon) Musmeah Yeshua 1896
Yangon (Rangoon) Bet-El 1932; nedlagd sedan slutet av andra världskriget

Efter andra världskriget, blandad bagdadjudisk och irakisk-judisk diaspora.

Stad Synagoga Öppningsår
London Ohel Davids östra synagoga 1959
Los Angeles Kahal Joseph-församlingen 1959
New York Församlingen Bene Naharayim 1983
New York Babyloniskt judiskt center 1997
Sydney Beth Yisrael-synagogan 1962

I Bagdad

[redigera | redigera wikitext]

Framstående Bagdadjudar

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Anmärkningar

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ engelska: Iraqi Jews

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d e] Musleah, Ezekiel N. (21 July 1975). On the banks of the Ganga: the sojourn of Jews in Calcutta. Christopher Pub. House. ISBN 9780815803133. https://books.google.com/books?id=TaZtAAAAMAAJ. 
  2. ^ [a b c d e f g h i] History of the Jews in Baghdad. Simon Wallenberg Press. https://books.google.com/books?id=kjnkAAAACAAJ. 
  3. ^ ”India virtual Jewish tour”. India virtual Jewish tour. Jewish Virtual Library. https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/vjw/India.html. 
  4. ^ [a b] Charmed Life: The Phenomenal World of Philip Sassoon. https://books.google.com/books?id=mW38CQAAQBAJ. 
  5. ^ ”Rabbi's Message”. www.kahaljoseph.org. http://www.kahaljoseph.org/uploads/5/7/9/3/57931875/2016-05-14.pdf. 
  6. ^ [a b] Karp, Jonathan; Sutcliffe, Adam (30 November 2017). The Cambridge History of Judaism: Volume 7, The Early Modern World, 1500–1815. Cambridge University Press. ISBN 9781108139069. https://books.google.com/books?id=MXQ6DwAAQBAJ&pg=PA1036. 
  7. ^ Jews and Judaism at the Court of the Moghul Emperors in Medieval India. 21 July 2018. 
  8. ^ ”Sarmad the Magnificently Naked 17th-Century Jewish Mystic – Tablet Magazine”. tabletmag.com. 2016-12-16. https://www.tabletmag.com/jewish-arts-and-culture/220034/sarmad-naked-jewish-mystic. 
  9. ^ [a b] ”"The Last Jews in India and Burma" by Nathan Katz and Ellen S. Goldberg”. "The Last Jews in India and Burma" by Nathan Katz and Ellen S. Goldberg. http://www.jcpa.org/jl/jl101.htm. 
  10. ^ ”Recalling Jewish Calcutta | Shalome Aaron Cohen, Founding family member · 03 Notable Members of and from the Community”. Recalling Jewish Calcutta | Shalome Aaron Cohen, Founding family member · 03 Notable Members of and from the Community. http://www.jewishcalcutta.in/exhibits/show/imp_mem_com/sh_aaron_cohen. 
  11. ^ [a b] Isidore Singer & Cyrus Adler (1916). The Jewish Encyclopedia: A Descriptive Record of the History, Religion, Literature, and Customs of the Jewish People from the Earliest Times to the Present Day. Funk and Wagnalls. https://books.google.com/books?id=U7s5AQAAMAAJ 
  12. ^ The New Babylonian Diaspora. https://books.google.com/books?id=NSQzDwAAQBAJ&q=india&pg=PR5. 
  13. ^ Encyclopedia of the Jewish Diaspora: Origins, Experiences, and Culture. https://books.google.com/books?id=NoPZu79hqaEC&pg=PA1205. 
  14. ^ [a b c d e f] ”The Baghdadi Jews of India”. The Baghdadi Jews of India. https://www.myjewishlearning.com/article/the-jews-of-india/. 
  15. ^ Abraham, Isaac Silas (21 July 1969). ”The Origin and History of the Calcutta Jews”. The Origin and History of the Calcutta Jews. Daw Sen. https://books.google.com/books?id=SqAaAAAAIAAJ. 
  16. ^ ”Passover in Baghdad”. Passover in Baghdad. 1 July 2003. https://granta.com/passover-in-baghdad/. 
  17. ^ ”Aleppo”. jewishvirtuallibrary.org. https://www.jewishvirtuallibrary.org/aleppo. 
  18. ^ ”The Jewish Community of Mashhad”. Museum of The Jewish People – Beit Hatfutsot':'בית התפוצות - מוזיאון העם היהודי'. https://dbs.bh.org.il/place/meshed-mashhad. 
  19. ^ ”מסעי ישראל-בלשון אנגלית”. issuu. 5 September 2011. https://issuu.com/dsegal2k/docs/hebrewbooks_org_38964/4. 
  20. ^ [a b c] Sassoon: The Worlds of Philip and Sybil. https://books.google.com/books?id=t53e8Cla2fsC&pg=PA7. 
  21. ^ ”"The Last Jews in India and Burma" by Nathan Katz and Ellen S. Goldberg”. www.jcpa.org. https://www.jcpa.org/jl/jl101.htm. 
  22. ^ [a b c] ”Calcutta”. jewishvirtuallibrary.org. https://www.jewishvirtuallibrary.org/calcutta. 
  23. ^ [a b c d] ”Shodhganga : a reservoir of Indian theses @ INFLIBNET”. Shodhganga : a reservoir of Indian theses @ INFLIBNET. http://shodhganga.inflibnet.ac.in/bitstream/10603/164753/9/09_chapter%205.pdf. 
  24. ^ [a b] ”The Jewish Community of Mumbai-Bombay”. Museum of The Jewish People – Beit Hatfutsot':'בית התפוצות - מוזיאון העם היהודי'. https://dbs.bh.org.il/place/mumbai-bombay. 
  25. ^ ”Mumbai”. Mumbai. Jewish Virtual Library. https://www.jewishvirtuallibrary.org/mumbai. 
  26. ^ [a b c d] Almost Englishmen: Baghdadi Jews in British Burma. https://books.google.com/books?id=PVCzxtaSCXAC&pg=PR8. 
  27. ^ . https://issuu.com/dsegal2k/docs/ben2/260?ff=true. 
  28. ^ [a b c d] Almost Englishmen: Baghdadi Jews in British Burma. https://books.google.com/books?id=PVCzxtaSCXAC&pg=PR8. 
  29. ^ Icons of Indian Industry. https://books.google.com/books?id=Zu6mLkpQVlUC&pg=PA44. 
  30. ^ [a b] Dana, Léo-Paul (2010-01-01). Entrepreneurship and Religion. Edward Elgar Publishing. ISBN 978-1-84980-632-9. https://books.google.com/books?id=K-V3nFZ5RkkC&pg=PA63. 
  31. ^ [a b c d] Cernea, Ruth Fredman (21 July 2018). Almost Englishmen: Baghdadi Jews in British Burma. https://books.google.com/books?id=PVCzxtaSCXAC. 
  32. ^ [a b c] Marks, Zach (2013-10-24). ”The Last Jews of Kolkata”. New York Times. https://india.blogs.nytimes.com/2013/10/24/the-last-jews-of-kolkata/. 
  33. ^ Kupfer, Peter (21 July 2018). Youtai – Presence and Perception of Jews and Judaism in China. https://books.google.com/books?id=hCJNQPszu5sC&pg=PA156. 
  34. ^ ”A case study of the Jewish Diaspora in Penang (1830s-1970s)”. A case study of the Jewish Diaspora in Penang (1830s-1970s). https://www.penangjewishcemetery.com/uploads/4/5/1/2/4512650/the_penang_story.pdf. 
  35. ^ Friedfeld, L. (31 July 2015). Israel and China: From Silk Road to Innovation Highway. Partridge Publishing. ISBN 9781482851601. https://books.google.com/books?id=JalrCgAAQBAJ&pg=PT30. 
  36. ^ [a b c] ”The Jews of Kobe”. xenon.stanford.edu. http://xenon.stanford.edu/~tamar/Kobe/Kobe.html. 
  37. ^ Israel and China: From Silk Road to Innovation Highway. https://books.google.com/books?id=JalrCgAAQBAJ&pg=PT27. 
  38. ^ Beyond Strategies: Cultural Dynamics in Asian Connections: Cultural Dynamics. https://books.google.com/books?id=vUi6DQAAQBAJ&pg=PT69. 
  39. ^ [a b] Beyond Strategies: Cultural Dynamics in Asian Connections: Cultural Dynamics in Asian Connections. https://books.google.com/books?id=vUi6DQAAQBAJ&pg=PT69. 
  40. ^ [a b] Cernea, Ruth Fredman (21 July 2018). Almost Englishmen: Baghdadi Jews in British Burma. Lexington Books. https://books.google.com/books?id=PVCzxtaSCXAC&pg=PR23. 
  41. ^ Betta, Chiara (21 July 2018). From Orientals to Imagined Britons: Baghdadi Jews in Shanghai. 
  42. ^ [a b c d e] Snir, Reuven (26 February 2015). Who Needs Arab-Jewish Identity?: Interpellation, Exclusion, and Inessential Solidarities. BRILL. https://books.google.com/books?id=P1PoBgAAQBAJ&pg=PA59. 
  43. ^ [a b c d e f g] Yisrael, Muzeon (21 July 1995). The Jews of India: A Story of Three Communities. UPNE. https://books.google.com/books?id=qhKGPprbQaYC&pg=PA42. 
  44. ^ Levy, Lital (October 2010). Mevasser (Calcutta). http://referenceworks.brillonline.com/entries/encyclopedia-of-jews-in-the-islamic-world/mevasser-calcutta-SIM_0015210?s.num=94&s.rows=50&s.start=80. 
  45. ^ [a b] ”Recalling Jewish Calcutta | Hacham Twena · 03 Notable Members of the Community”. Recalling Jewish Calcutta | Hacham Twena · 03 Notable Members of the Community. http://www.jewishcalcutta.in/exhibits/show/imp_mem_com/hacham_twena. 
  46. ^ "A Note on Jewish Weddings" Arkiverad , Jewish Calcutta
  47. ^ [a b c] Yehuda, Zvi (28 augusti 2017) (på engelska). The New Babylonian Diaspora: The Rise and Fall of the Jewish Community in Iraq, 16th-20th Centuries C.E.. https://books.google.com/books?id=NSQzDwAAQBAJ&pg=PA124 
  48. ^ Encyclopedia of the Jewish Diaspora: Origins, Experiences, and Culture. https://books.google.com/books?id=NoPZu79hqaEC&pg=PA1243. 
  49. ^ ”Rahmo_Sassoon – Jewish Community of Kansai (Kobe City, Japan)”. jcckobe.org. http://www.jcckobe.org/Rahmo_Sassoon.html. 
  50. ^ ”A Childhood Passage to Israel for Baghdadi Jews of India”. A Childhood Passage to Israel for Baghdadi Jews of India. https://india.blogs.nytimes.com/2012/04/03/a-childhood-passage-to-israel-for-baghdadi-jews-of-india/. 
  51. ^ ”Recalling Jewish Calcutta”. jewishcalcutta.in. http://www.jewishcalcutta.in. 
  52. ^ . https://www.haaretz.com/jewish/.premium-1908-iraqi-jew-who-would-lead-singapore-is-born-1.5335846. 
  53. ^ "About Our History" Arkiverad , Ohel Leah
  54. ^ ”HOME”. singaporejews.com. http://www.singaporejews.com/. 
  55. ^ ”Jewish artist Gerry Judah and the St Paul's crucifix”. thejc.com. 30 April 2014. https://www.thejc.com/news/uk-news/jewish-artist-gerry-judah-and-the-st-paul-s-crucifix-1.54346. 
  56. ^ ”The Chicken Recipe That Tells the Story of the Baghdadi” (på engelska). Jewish Food Society.org. 28 juni 2023. https://www.jewishfoodsociety.org/stories/the-chicken-recipe-that-tells-the-story-of-the-baghdadi. Läst 7 november 2025. 
  57. ^ [a b] ”This Indian Jewish Cuisine Has a Fascinating History” (på engelska). MyJewishLearning.com. 21 juni 2023. https://www.myjewishlearning.com/the-nosher/this-indian-jewish-cuisine-has-a-fascinating-history/. Läst 7 november 2025. 
  58. ^ Elana Benjamin (24 januari 2025). ”From Baghdad to Bombay to Bondi: simple Indian-Jewish recipes” (på engelska). The Guardian. https://www.theguardian.com/food/2025/jan/24/indian-jewish-food-recipes-elana-benjamin. Läst 7 november 2025. 
  59. ^ ”The Chicken Recipe That Tells the Story of the Baghdadi” (på engelska). Jewish Food Society. 28 juni 2023. https://www.jewishfoodsociety.org/stories/the-chicken-recipe-that-tells-the-story-of-the-baghdadi. Läst 7 november 2025. 
  60. ^ Alex Shams (22 oktober 2018). ”Amba: The Iraqi Mango Pickle from India That Tops Palestinian Shawarma” (på engelska). https://ajammc.com/2018/10/22/amba-iraqi-mango-pickle/. Läst 8 november 2025. 
  61. ^ ”The Jews of Penang”. Penang Story. http://www.penangstory.net.my/mino-content-paperhimanshu.html. 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Bagdadjudar&oldid=58530932”