Balkanhalvön

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Balkan” leder hit. För andra betydelser, se Balkan (olika betydelser).
Balkanhalvön definierad efter Donau-Sava-Kupa-linjen.
Balkanhalvön definierad efter Dinariska alperna.

Balkanhalvön (av turkiskans balkan för "berg"; även Illyriska halvön) är ett historiskt och geografiskt namn som används för att beskriva ett område i sydöstra Europa. Balkanhalvön avgränsas av Adriatiska havet i väster, Joniska havet i sydväst, Medelhavet i söder, Egeiska havet, Hellesponten, Marmarasjön och Bosporen i sydöst samt Svarta havet i öster.

Det finns ingen vedertagen definition av vilka geografiska områden som Balkanhalvön omfattar, utan ett antal alternativa definitioner på geografisk, kulturhistorisk och geopolitisk basis. Halvöns nordliga geografiska gräns är mest omtvistad, men vanligen anges floderna Donau-Sava-Kupa/Kolpa, samt linjen från Kupa/Kolpas källa ner till Kvarnerviken (vid hamnstaden Rijeka) utgöra dess nordliga gräns (se övre kartan till höger)[1]. I de geografiskt mest vida definitionerna av halvön, följer den geografiska nordliga gränsen Dinariska alpernas nordligaste utlöpare genom sydvästra Slovenien, över Postojna-bäcknet och Vipava-dalen in i Gorizia (provins)- och Trieste (provins)-provinserna i Italien[2]. (se nedre kartan till höger).

Länder på Balkanhalvön[redigera | redigera wikitext]

Länder och regioner vars hela yta ligger på Balkanhalvön[redigera | redigera wikitext]

Länder vars yta till större delen ligger på Balkanhalvön[redigera | redigera wikitext]

Länder med en mindre del av sin yta på Balkanhalvön[redigera | redigera wikitext]

Länder på Balkanhalvön i kulturell mening[redigera | redigera wikitext]

Enligt Nicolaus Rockberger går den skarpaste kulturgränsen i Europa tvärsöver Balkanhalvön – gränsen mellan västerländska katolska kultursfären och den österländska bysantinsk-ortodoxa[3]. År 395 delades Romarriket i Väst- respektive Östromerska rikena utmed floderna Drina, Sava och Donau. Det blev en politisk, religiös och kulturell gräns som har bestått genom århundradena till våra dagar.

I den bysantinsk-ortodoxa traditionen är monarken Guds utvalde och kyrkans överhuvud, varför kyrkan i regel var statsmaktens verktyg, till skillnad från den västerländska katolska kultursfären, i vilken monarken var beroende av kyrkan för sin kröning och det i regel har funnits en balans mellan den värdsliga och religiösa makten[3]. Detta tar sig enligt Rockberger uttryck i en totalitär statsuppfattning med föga utrymme för individen, medan det finns en tradition av kompromisser i väst. Därför har flera länderna på Balkanhalvön en tradition av starka totalitära statssystem.

En annan viktig faktor för den kulturella utvecklingen på Balkanhalvön var Ottomanska riket. Ottomanska rikets seger mot serberna på slätten Kosovo polje (”trastfältet") 1389, öppnade vägen för turkarnas erövringar på Balkanhalvön och försök att expandera vidare in i Centraleuropa under de följande århundradena[4]. Nuvarande Albanien, Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Grekland, Kosovo, republiken Makedonien, Montenegro, Rumänien och Serbien hamnade under månghundraårig ottomansk kontroll. Mellan 1493 och 1606 erövrades successivt merparten av nuvarande Kroatien av turkarna[5][6][7]. Ett avgörande slag 1606 i norra Kroatien satte stopp för Ottomanska rikets vidare expansion norrut. Genom det Ottomanska riket introducerades islam på Balkanhalvön, framförallt i Bosnien och Hercegovina och Albanien. Vidare innebar det månghundraåriga ottomanska styret att de berörde länderna, undantaget Kroatien[8][9], gick miste om att utveckla sitt kulturarv via renässansen och barocken och synen på individen och människovärdet via humanismen, upplysningstiden och liberalism[3].

En socio-kulturell egenhet som skiljer Balkanhalvön från Centraleuropa som kulturell region är familjestrukturerna. Med de frankiska erövringarna i Centraleuropa spreds under tidig medeltid ett nytt system att förvalta odlingsmark – så kallat Hufenverfassung[10]. Detta medförde att rätten att ärva land föll på äldste alternativt yngste sonen i hushållet, istället för delas lika mellan alla söner i hushållet, såsom tidigare var vida spritt i Europa. Följden blev att man i delar av Centraleuropa tidigt gick från storhushåll till mindre kärnfamiljer, senare familjebildning och att landegendomarnas integritet bevarades, istället för att successivt styckas upp i mindre bitar. Slovenien omfattades av detta centraleuropeiska landförvaltningssystem[10]. På Balkanhalvön och i östra Europa levde det äldre landförvaltningssystemet kvar, vilket gynnade tidig familjebildning och stora hushåll. Utvidgade patriarkala familjestrukturer var tidigare vanliga på södra och centrala Balkanhalvön, från norra Grekland upp till Kroatiens södra och östra gränsområden[11]. På sydslaviska språk kallas familjestrukturerna zadruga (utvidgad familj). De är kopplade till pastoral ekonomi och bygger på mycket arkaiska traditioner som antas föregå både det antika Grekland och Romarriket i regionen[12]. Förfädersdyrkan var ofta en viktig komponent i dessa familjesystem[13]. Medan det i likhet med länder från germanska och nordligare slaviska kulturtraditioner i Slovenien fanns en tradition med ting[14], där konsensus- eller majoritetsbeslut fattades under demokratiska former, hade familjeöverhuvudet i en zadruga obestridd auktoritet i byn[11].

Enligt Encyclopædia Britannica räknas ofta hela eller delar av Grekland i kulturella definitioner av regionbegreppet bort, eftersom Grekland har en lång kust mot Medelhavet och en kultur knuten till detta[15]. Denna syn står delvis i kontrast till det som redogjorts för i detta avsnitt.

Rumänien som geografiskt har en mycket begränsad del på Balkanhalvön, brukar ingå i det kulturella regionbegreppet genom dess historiska arv från Ottomanska riket[16].

Turkiet har geografiskt också en mycket begränsad del på Balkanhalvön och är kulturellt Mellanöstern, men har haft stort inflytande på den kulturella utvecklingen på Balkan.

Slovenien som helhet ingår inte i det kulturella regionsbegreppet[9][1][17]. Efter anslutningen av de slovenskspråkiga områdena i Karantanien, Krain, Friulien och Istrien, mellan Alperna och Adriatiska havet, till Frankerriket vid mitten av 700-talet, kom slovenerna att ingå i den vidare germanska kultursfären. Frankerna uppmuntrade invandringen tyskspråkiga, främst bajerska, nybyggare till regionen och inledde skapandet av Österrike. Slovensk och österrikisk kulturhistoria är nära sammanflätade i det österrikiska stats- och nationsbygget sedan tidig medeltid[18][19][20][21]. Först germaniserades språkligen adeln i Österrike och efterhand också till stor del allmogen, då slovenskspråkiga assimilerades och uppgick i den tyskspråkiga befolkningen[22][23]. Under reformationen på 1500-talet övergick såväl adel, borgare som en stor del av allmogen till protestantisk lära från katolicism och en process för att skapa en mer jämbördig status för det slovenska språket med tyskan, inte minst inom utbildningsväsendet, inleddes, men stoppades av motreformationen och det var först genom upplysningstiden på 1700-talet som det slovenska språket och därtill kopplade kulturen fick ett nytt uppsving[22]. Slovenien förblev en del av Österrike till 1918. Till skillnad från övriga länder i forna Jugoslavien, var Slovenien aldrig en del av Ottomanska riket[22]. Även om Slovenien som helhet brukar betraktas som en centraleuropeisk kultur, präglas kustlandet av medelhavskultur, historiskt under inflytande från Republiken Venedig[20].

Kroatien är heller inte är en självklar del av regionbegreppet ur ett kulturellt perspektiv. Även om det finns kulturella element typiska för Balkanhalvön i Kroatien, inte minst i områdena för de forna militärgränserna, sk. ”krajine (plural)”, där flyktingar från andra sydslaviska och icke-slaviska folk fick bosätta sig under krigen mot ottomanerna under 1500-talet, i gengäld mot att de hjälpte till att organisera försvaret, omfattades det katolska Kroatien, liksom Slovenien, av renässansen, barocken, reformation och motreformation, humanism och upplysningstid[9]. Enligt Kjell Magnusson, docent på Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet, och Balkan-expert, utvecklades Kroatien efter ungefär motsvarande kulturella linjer som länderna i Centraleuropa[9]. Kroaterna hamnade i vasallstatsställning till Frankerriket på 800-talet[24], men till skillnad från situationen i de slovenskspråkiga landområdena, skedde ingen omfattande invandring av tyskspråkiga nybyggare till de kroatiskspråkiga landområdena, varför förutsättningarna för en självständigare politisk och kulturell utveckling för kroaterna var gynnsammare än för slovenerna. År 925 skapade kroaterna ett eget kungarike[24]. Kungariket Kroatien slöt en personunion med kungariket Ungern år 1102 och förblev i denna till dess att kronan överlämnades till huset Habsburg år 1527[25][26]. Näst efter Grekland har Kroatien regionens näst längsta kustlinje och även om den centraleuropeiska identiteten är viktig för kroaterna, så är även deras kulturella koppling till Medelhavet det.

Ända sedan frankisk tid följer den kroatiska-slovenska gränsen i inlandet floden Kupa/Kolpa. Floden utgör en av de allmänt accepterade nordliga geografiska avgränsningarna för Balkanhalvön, liksom är mötespunkt för den vidare germanska kultursfären som slovenerna kom att ingå i och den av germanska influenser mer opåverkade sydslaviska kultursfären. Ur dessa aspekter fångar Donau-Sava-Kupa-definitionen av Balkanhalvön upp såväl geografiska som kulturhistoriska aspekter.

Länder på Balkanhalvön i geopolitisk mening[redigera | redigera wikitext]

EU:s regionindelning Västra Balkan omfattar länderna i forna Jugoslavien och Albanien, men exklusive Slovenien[27]. Slovenien räknas i EU-sammanhang till Centraleuropa[28].

Grekland brukar geopolitiskt räkas som Sydeuropa i EU-sammanhang, medan Bulgarien och Rumänien ibland benämns sydöstra Europa, men också som länder på Balkanhalvön[29].

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Namnet Balkan betyder "bergigt" på turkiska. Största delen av Balkanregionen består av bergskedjor som breder ut sig från nordväst till sydöst. De viktigaste bergskedjorna är Dinariska alperna i Kroatien och Pindosbergen i Grekland. I öst i Bulgarien finns Balkanbergen (Stara Planina på bulgariska) och Rhodopebergen som följer en riktning längs gränsen till Grekland i västost.

Karpaterna från Rumänien fogas samman med bergen på södra Balkanhalvön. Många av de här bergskedjorna är ojämna, ett fåtal har bergstoppar på 2900 m mellan Karpaterna och Balkanbergen.

Klimatet är hårt i norr och vid bergsområden med extremt kalla temperaturer i vinterperioden. I söder under vintern är temperaturen något mildare. Under århundradren har miljön i många skogar förstörts.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Balkanhalvön har över 75 miljoner invånare. Majoriteten av befolkningen är sydslaver, men det finns ett signifikant antal andra folkgrupper. I den sydslaviska folkgruppen räknas serber, montenegriner, kroater, slovener, bulgarer, bosniaker och makedonier. Albaner och greker talar andra icke-slaviska språk, medan rumänska språket tillhör gruppen av romanska språk. Det finns även mindre folkgrupper av bland andra ungrare, turkar, tyskar och romer som är utspridda i regionen.

Eftersom en stor slavisk population flyttade in i Balkanområdet från nordöst under 500-talet blev många icke-slaviska folk på Balkanhalvön påverkade av den slaviska kulturen, och deras språk innefattar många ord av slaviskt ursprung. Övrig påverkan har framfört splittring av balkanfolket. Religion är en av de viktigaste faktorerna. De flesta serber, montenegriner, greker, bulgarer, makedonier och rumäner tillhör ortodoxa kyrkan, medan kroater och slovener till största delen är katoliker. Osmanska rikets långvariga ockupation av Balkanhalvön medförde att många slaviska folk, bosniaker och andra folkgrupper övergick till islam. Detta skedde mest i Bosnien-Hercegovina, Albanien, Makedonien, Serbien, Grekland och Bulgarien. Många kristna på Balkan blev starkt påverkade av den turkiska kulturen. Detta har lett till en mycket varierande kulturell och social struktur på Balkanhalvön idag.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Paul Robert Magosci, 1993. Historical Atlas of Central Europe, University of Washington Press and University of Toronto Press, 274 pp. ISBN 978-0295981468.
  2. ^ Balkan biodiversity – pattern and process in the European Hotspot. Eds. Griffiths, Huw I., Kryštufek, B., Reed, Jane M., 2004. Kluwer Academic Publishers, 333 pp. ISBN 978-90-481-6732-6.
  3. ^ [a b c] Rockberger, N., 1994. Centraleuropas renässans – från Habsburg till Visegrád. SNS Förlag, Stockholm, 168 pp. ISBN 91-7150-521-0
  4. ^ Robert Elsie, 2004. Historical Dictionary of Kosova. Scarecrow Press, pp. 95-96. ISBN 978-0-8108-5309-6
  5. ^ (kroatiska) Hrvatski studiji Studij povijesti
  6. ^ (kroatiska) Hercegbosna.org Mladen Ančić: Hrvatski ulog u Bosni, 2. prosinca 2009.
  7. ^ (kroatiska) Milan Kruhek: Granice Hrvatskog Kraljevstva u međunarodnim državnim ugovorima, Povijesni prilozi 10/1991., str.37-39, ISSN 0351-9767
  8. ^ Magnusson, K., 1991. Kulturella skillnader i Jugoslavien. Svensk tidskrift, 78, pp. 562-574
  9. ^ [a b c d] Magnusson, K., 1991. Kulturella skillnader i Jugoslavien. Svensk tidskrift, 78, pp. 562-574
  10. ^ [a b] Kaser, 1996. Household and family contexts in the Balkans. The history of the family 1, pp. 375-386
  11. ^ [a b] Halpern, J.M., Kaser, K., Wagner, R.A., 1996. Patriarchy in the Balkans: temporal and cross-cultural approaches. The history of the family 1, pp. 425-442
  12. ^ Kaser, K., 1992. Origins of Balkan patriarchy. Modern Greek Studies Yearbook 8, pp. 1-39
  13. ^ Mitterauer, M., 1996. The Balkans in European Comparison. The history of the family 1, pp. 387-406
  14. ^ Grafenauer, B., 2000. Karantanija - izbrane razprave in članki, Slovenska Matica, 304 pp. ISBN 961-213-071-X
  15. ^ "Balkans". Britannica.com. Läst 11 oktober 2014, (engelska)
  16. ^ "Balkans". Britannica.com. Läst 18 mars 2016. (engelska)
  17. ^ Rockberger, N., 2004. Det nya Europa: centraleuropeisk och baltisk historia och politik, SNS Förlag, Stockholm, 364 pp. ISBN 978-91-7150-947-5
  18. ^ Pohl, H.D., Schwaner, B., 2007. Das Buch der österreichischen Namen: Ursprung, Eigenart, Bedeutung, Pischler Verlag, Vienna, pp. 240. ISBN 978-3-85431-442-4, and ISBN-10: 3-85431-442-6
  19. ^ Štih, P, Simonitti, V, Vodopivec, P., 2009. A Slovene history – society, politics, culture, 574 pp.
  20. ^ [a b] Bernik, F., Lauer, R., 2010. Die Grundlagen der Slowenischer Kultur, Abhandlungen der Akademie der Wissenschaften zu Göttingen vol. 6, De Gruyter, pp. 240. ISBN 978-3-11-022077-3
  21. ^ Bairisch auf Slawischer Basis (http://diepresse.com/home/techscience/wissenschaft/360808/index.do?_vl_backlink=/home/techscience/index.do/ Bairisch auf Slawischer Basis)
  22. ^ [a b c] Resic, S., 2013. Balkans historia, Lönngård och Co., pp. 320. ISBN 9789175451008
  23. ^ Georg Holzer, Mittelalterliches slawisches Namengut in Österreich (www.dieuniversitaet-online.at/beitraege/news/mittelalterliches-slawisches-namengut-in-osterreich/10/neste/423.html.)
  24. ^ [a b] Fine, V.A., 1991. The Early medieval Balkans: a critical survey from the sixth to the late twelfth century, University of Michigan Press, 336 pp.
  25. ^ Heka, L., 2008. Hrvatsko-ugarski odnosi od sredinjega vijeka do nagodbe iz 1868. s posebnim osvrtom na pitanja Slavonije. Scrinia Slavonica 8, 152-173. ISSN 1332-4853
  26. ^ Bellamy, A., 2003. Formation of Croatian National Identity. Manchester University Press, 224 pp. ISBN 071906502X
  27. ^ The Western Balkans and European Integtation (http://trade.ec.europa.eu/doclib/html/114088.htm)
  28. ^ EU member countries (http://europa.eu/about-eu/countries/member-countries/slovenia/index_en.htm/)
  29. ^ EuroVoc (http://eurovoc.europa.eu/)