Balkankrigen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Balkankrigen
Balkan Wars Boundaries.jpg
Engelskspråkig karta över gränsförändringar efter båda krigen.
Ägde rum 8 oktober 1912 – 18 juli 1913
Plats Adrianople, Işkodra, Kosovo, Manastir, Salonicaprovinsen, Egeiska öarna och Egeiska havet[1]
Resultat Londonfördraget, Bukarestfördraget
Stridande
Osmanska riket Osmanska riket (Första Balkankriget)
Kungariket Bulgarien Bulgarien (Andra Balkankriget)
Kungariket Serbien Serbien
Kungariket Montenegro Montenegro
Kungariket Grekland Grekland
Rumänien Rumänien (Andra Balkankriget)
Kungariket Bulgarien (Första Balkankriget)
Osmanska riket (Andra Balkankriget)
Befälhavare/ledare
Osmanska riket Nazim Pasha
Osmanska riket Zekki Pasha
Osmanska riket Essad Pasha
Osmanska riket Abdullah Pasha
Osmanska riket Ali Rizah Pasha
Osmanska riket Hasan Tahsin Pasha
Kungariket Bulgarien Mihail Savov
Kungariket Bulgarien Ivan Fichev
Kungariket Bulgarien Vasil Kutinchev
Kungariket Bulgarien Nikola Ivanov
Kungariket Bulgarien Radko Dimitriev
Kungariket Grekland Kronprins Konstantin
Kungariket Grekland Panagiotis Danglis
Kungariket Grekland Pavlos Kountouriotis
Kungariket Serbien Radomir Putnik
Kungariket Serbien Petar Bojović
Kungariket Serbien Stepa Stepanović
Kungariket Serbien Živojin Mišić
Kungariket Montenegro Prins Danilo Petrović
Kungariket Montenegro Mitar Martinović
Kungariket Montenegro Janko Vukotić

Balkankrigen avser de två krig som ägde rum i sydöstra Europa 1912 och 1913. Första Balkankriget bröt ut den 8 oktober 1912 när Bulgarien, Grekland, Montenegro och Serbien (se Balkanförbundet), med stora delar av sin etniska populationer under det osmanska suveränitet, anföll det Osmanska riket vilket avslutade dess 500-åriga styre på Balkan i ett sju månaders långt fälttåg som resulterade i Londonfördraget.

Andra Balkankriget bröt ut den 16 juni 1913 då Bulgarien var missnöjd över fördelningen av bytet i Makedonien, som gjorts i hemlighet av dess tidigare allierade, Serbien och Grekland. Deras arméer slog tillbaka den bulgariska offensiven, gick till motattack och trängde in i Bulgarien, medan Rumänien och Osmanska riket tog tillfället i akt att ingripa mot Bulgarien och gjorde territoriella vinster. I det resulterande Bukarestfördraget förlorade Bulgarien de flesta av de områden som vunnits under det första Balkankriget.

Första Balkankriget 1912-1913[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Första Balkankriget

Flera stater på Balkan ville bryta den allt svagare osmanska dominansen i området. År 1912 bildade Serbien, Bulgarien, Grekland och Montenegro det så kallade Balkanförbundet, och i oktober samma år anföll de Osmanska riket, vars välde på Balkan föll snabbt. Senare, år 1913, försökte den osmanska regeringen återuppta striderna, men tvingades till kapitulation i maj 1913. Osmanska riket fick avstå samtliga sina områden på Balkan utom en liten del av sydöstligaste Thrakien.

Andra Balkankriget 1913[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Andra Balkankriget

Bland de segrande makterna uppstod dock snart oenighet om de erövrade områdena i Makedonien. Bulgarien, som ansåg att de skulle tilldelas lejonparten, förklarade i juni 1913 krig mot Serbien och Grekland. Rumänien och osmanerna ställde sig på de sistnämndas sida, och redan i slutet av juli slöts vapenstillestånd. Fredsavtalet undertecknades i augusti 1913.

Krigens följder[redigera | redigera wikitext]

Balkankrigen, som tjänade som en ouvertyr till första världskriget, innebar att den osmanska dominansen på Balkan bröts. Dubbelmonarkin Österrike-Ungern erfor ett hot från Serbien, som hade fördubblat sitt territorium. Förloraren Bulgarien sökte revansch genom sin allians med Österrike-Ungern. Ytterligare ett resultat var bildandet av Albanien.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Erickson, Edward J. (2003). Defeat in Detail, The Ottoman Army in the Balkans, 1912–1913. Westport: Praeger. Sid. 40 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]