Barberaren i Sevilla

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Figaro
För pjäsen av Pierre Beaumarchais, se Barberaren i Sevilla (pjäs).

Barberaren i Sevilla (italienska: Il barbiere di Siviglia) är en italiensk komisk opera (melodrama buffo) i två akter med musik av Gioacchino Rossini och libretto av Cesare Sterbini efter Pierre Beaumarchais’ pjäs Barberaren i Sevilla eller Den fåfänga försiktigheten (1775). Operan hade urpremiär på Teatro Argentina i Rom den 20 februari 1816 med tonsättaren själv som dirigent. Första kvällen blev ett fiasko, men sedan kom framgångarna.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Rossini fick i uppdrag att komponera två operor för karnevalen i Rom 1816. Den första, Aureliano in Palmira, framfördes den 26 december 1815 och samma dag lovade han i kontrakt att ha den andra färdig senast den 20 januari 1816. Tiden var knapp och Rossini försäkrade att det 600 sidor stora partituret till Barberaren i Sevilla skrevs på endast 19 dagar. Denna tidsbrist tvingade honom att låna melodier och till och med hela nummer från äldre verk. Han tog melodier från Haydns oratorium Årstiderna och han byggde Bertas aria på en rysk melodi, som han hört i Rom. En spansk air användes i scenen under Rosinas balkong vid första framförandet, men när detta inte gjorde tillräcklig effekt skrev Rossini den berömda cavatinan Ecco ridente il cielo. Han hade använt denna melodi i sin tidigare opera, Aureliano in Palmira, och den var ursprungligen hämtad från ett ännu äldre verk, Ciro in Babilonia.

En del av den ursprungliga musiken till operan har gått förlorad och ersatts av annan musik. Detta gäller till exempel ouvertyren, som i sin nuvarande utformning först skrevs till operan Aureliano och senare också användes som introduktion till en tragisk opera om Elisabeth I av England och earlen av Essex, Elisabetta, regina d'Inghilterra.

Premiären[redigera | redigera wikitext]

Operan ansågs till en början som en pietetslös omarbetning av Giovanni Paisiellos opera baserad på samma teaterstycke, men kom efterhand att erkännas som överlägsen Paisiellos version.[1] Paisiello hade 34 år tidigare komponerat en oerhört populär opera på samma ämne. För att inte förarga Paisiellos beundrare kallade Rossini sitt verk Almaviva, eller Den fåfänga försiktigheten, och gjorde sig mycket besvär med att erhålla Paisiellos tillåtelse att använda samma ämne. Men även detta visade sig vara en fåfäng försiktighet, ty operan blev regelrätt utvisslad vid premiären 20 februari 1816. När Rossinis vänner gick hem till honom för att trösta honom fann de honom djupt insomnad; han var av allt att döma fullt övertygad om att nederlaget en dag skulle vändas till seger. Inte desto mindre överlämnade han ledningen för operan till någon annan vid nästa framförande och föredrog att stanna hemma. Efter detta framförande samlades en stor människomassa utanför hans hus. Han trodde att de hade kommit för att än en gång skymfa honom, men så var inte fallet. Paisiellos opera var nu bortglömd och folket hade kommit för att hylla den nye mästaren.[2]

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 26 oktober 1825 och iscensattes åter med premiär den 7 november 1931, den 5 oktober 1943 och den 25 januari 1958.[3] Den sattes upp på Folkoperan med premiär den 10 februari 1989.[4] samt på Göteborgsoperan med premiär den 7 oktober 2000 och den 16 september 2007.[5]

Operan har sin fortsättning i Mozarts Figaros bröllop.

Originalpartituret med Rossinis handskrift finns i Kungliga musikkonservatoriets bibliotek i Köpenhamn.[1]

Roller[redigera | redigera wikitext]

  • Greve Almaviva (tenor)
  • Doktor Bartolo, läkare, Rosinas förmyndare (bas)
  • Rosina, hans myndling, (mezzosopran)[6]
  • Basilio, Rosinas musiklärare (bas)
  • Figaro, barberare i Sevilla, (baryton)
  • Berta (Marcellina), Rosinas guvernant (mezzosopran)
  • Fiorello, Almavivas betjänt (baryton)
  • Ambrosio, Bartolos tjänare (bas)
  • En officer (bas)
  • Notarien (stum roll)
  • Musikanter och vaktmanskap (kör)

Handling[redigera | redigera wikitext]

Operan utspelas i Sevilla omkring 1750.

Akt I

Greve Almaviva sjunger en serenad ("Ecco ridente in cielo") under Rosinas balkong, men den sköna visar sig inte. Lyckligtvis dyker barberaren Figaro upp och förklarar sig villig att hjälpa greven ("Largo al factotum"), som har följt efter Rosina från Madrid. Hon vaktas emellertid noggrant av sin gamle förmyndare doktor Bartolo, som själv tänker gifta sig med henne. Rosina kommer fram i fönstret med en biljett till Almaviva, som hinner ta upp den från gatan innan Bartolo får tag i den. Han lämnar sitt hus en kort stund, och under tiden berättar Almaviva för Rosina att han heter Lindoro och att det enda han äger är sin kärlek till henne. Rosina har skrivit ett brev till Lindoro som hon ber Figaro överlämna ("Una voce poco fa"). Då Bartolo kommer hem gömmer sig Figaro och får på så sätt höra att Bartolo förtalar Almaviva inför Rosina ("La calunnia è un venticello"). Förklädd till berusad dragon kommer greven och begär inkvartering, och samtidigt får han tillfälle att tala om för Rosina vem han är. Bartolo är läkare och därmed befriad från inkvarteringsskyldigheten men det bryr sig inte den allt bråkigare dragonen om, och till sist kommer vakten för att gripa honom. Efter några ord från den förklädde greven försvinner emellertid konstaplarna ("Fredda ed immobile, come una statua").

Akt II

Nu när den första förklädnaden misslyckats försöker Almaviva få tillträde som sånglärare i stället för don Basilio, som påstås vara sjuk ("Pace e gioia sia con voi"). Bartolo är skeptisk, men då "sångläraren" säger sig känna Almaviva, och är villig att förtala honom inför Rosina, låter Bartolo tillkalla henne. Hon känner genast igen Lindoro och förklarar sig villig att ta lektioner. Under tiden skall Figaro raka Bartolo men de störs av don Basilio, som till sin förvåning får höra att han är sjuk men går med på ett spratt då Almaviva sticker till honom en fylld börs. Bartolo avlyssnar samtalet mellan Rosina och hennes sånglärare och uppsnappar ordet förklädnad, varpå han rusar in och sliter peruken av Almaviva som i all hast måste ta till flykten med Figaro. Bartolo sänder bud efter don Basilio, som förmodar att den falske sångläraren var den beryktade greve Almaviva. Bartolo skickar genast efter notarien, men denne är inte hemma. I stället kallar han in Rosina och visar henne hennes egen biljett till Lindoro som den falske sångläraren har gett honom som tecken på att han kände greve Almaviva. Rosina blir upprörd och tror att Lindoro har förrått henne, och hon går med på att gifta sig med Bartolo. Under ett väldigt åskväder lyckas Almaviva och Figaro ta sig in i Bartolos hus, men Rosina vill inte veta av Lindoro eftersom hon tror att han vill sälja henne till den skurkaktige greven. Då han avslöjar att han själv är greve Almaviva blir hon lycklig, och så fort Basilio kommer med notarien, som har med sig ett äktenskapskontrakt, skyndar de sig att skriva under. Don Basilio mutas att vara vittne tillsammans med Figaro. Då Bartolo stiger in med några soldater i följe finns det inget annat att göra än att resignera och glädja sig över att han får behålla Rosinas hemgift.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Pierre Augustin Caron de Beaumarchais

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Barberaren i Sevilla: opera buffa i två akter. Malmö: Malmö Musikteater. 1996. Libris 11632310 
  • Barberaren i Sevilla eller Den fåfänga försiktigheten. Operans textböcker, 0282-0420 ; 44. Stockholm: Operan. 1998. Libris 2874503 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1939 (nyutgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 3. Malmö: Svensk uppslagsboks förlag AB. Sid. 58 
  2. ^ Musiklexikon, 1982, sid 162.
  3. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773-1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  4. ^ Folkoperan
  5. ^ GöteborgsOperan
  6. ^ Rosinas parti skrevs ursprungligen för mezzosopran, men från slutet av 1800-talet och framåt har rollen ofta framförts i en sättning för koloratursopran, även om man på senare tid allt oftare har återgått till originalsättningen.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gademan, Göran (2015). Operahistoria. Möklinta: Gidlund. Libris 17853406. ISBN 9789178449293 
  • Musiklexikon : musik i ord och bild  : alfabetiskt uppställd med omkring tvåtusen illustrationer ([Ny, aktualiserad, utg.]). Göteborg: Kulturhistoriska förl. 1982. Libris 367546 
  • Opera : kompositörer, verk, uttolkare / utgivare András Batta ; lektör Sigrid Neef ; [översättning från tyska: Kjell Waltman] ([Ny utg.]). Köln: Könemann. 2005. Libris 10110147. ISBN 3-8331-1884-9 
  • Sørensen, Inger; Jansson, Anders; Eklöf, Margareta (1993). Operalexikonet. Stockholm: Forum. Libris 7256161. ISBN 91-37-10380-6 
  • Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : ett lexikon över kompositörer, roller och innehåll i våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 7236411. ISBN 91-29-59233-X 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Nordström, Sixten (1995). Världens bästa operor : 29 operor som förtrollat världen : innehåll, historik, illustrationer från kända uppsättningar. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Sid. [41]-48. Libris 7282227. ISBN 91-46-16778-1 
  • Rabe, Julius (1943). Radiotjänsts operabok : tolv operor beskrivna för radiolyssnarna. 3. Stockholm: Radiotjänst. Sid. [89]-110. Libris 1804542 
  • Sandberg, Ingrid (1944). Våra populäraste operor och operetter. Bd 2. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. Sid. [27]-48. Libris 420181