Piparsnäppa

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Bartramia longicauda)
Piparsnäppa
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningVadare
Charadrii
FamiljSnäppor
Scolopacidae
SläkteBartramia
Lesson, 1831
ArtPiparsnäppa
B. longicauda
Vetenskapligt namn
§ Bartramia longicauda
Auktor(Bechstein, 1812)
Utbredning
Synonymer
  • Höglandssnäppa

Piparsnäppa[2] (Bartramia longicauda) är en stor nordamerikansk vadare inom familjen snäppor.[3] Den är nära besläktad med spovarna i Numenius[4] och placeras som ensam art i sitt släkte Bartramia.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Adult piparsnäppa i sommardräkt.

Som adult mäter den mellan 28 och 32 centimeter och har ett vingspann på 50–55 centimeter. Den har långa gula ben med en lång hals och stjärt. I häckningsdräkt är huvudet och halsen ljusa med bruna strimmor. Ryggen och översidan på vingarna är mörka och brunspräckliga och magen är vit.

Läten[redigera | redigera wikitext]

I flykten hörs drillande och klara visslingar som påminner starkt om spelande smådopping eller gökhona, "kip-ip-ip-ip-ip". Spellätet beskrivs som en spöklig, bubblande vissling som först stiger i tonhöjd och sedan faller.[5][6]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Adult piparsnäppa i vinterdräkt fotograferad i december i Uruguay.

Piparsnäppan är en långflyttare som häckar i centrala Nordamerika och Alaska och övervintrar i Sydamerika. Den är en sällsynt gäst i Västeuropa, med ett 50-tal fynd i Storbritannien. Den har även setts i hela Norden utom Island samt i Irland, Spanien, Frankrike, Portugal, Italien och Grekland.[7] I Sverige har den påträffats två gånger: 18–19/11 2001 utanför Karlsborg i Västergötland samt 20/12 2004 i HavdhemGotland.[8]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Piparsnäppan förekommer på öppen gräsmark och fält och ses ofta på staket eller telefonstolpar. Den kan ibland återfinnas i mindre löst sammanhållna kolonier. Den födosöker främst med hjälp av synen och dess diet består av insekter, sniglar, maskar och andra mindre ryggradslösa djur. I mindre utsträckning äter den även frön.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Bartramia longicauda

Häckningssäsongen infaller från tidig till sen sommar. Boet placeras på marken i tätt gräs. Honan lägger fyra ägg och ungarna tas om han av båda föräldrarna. De kan göra distraktionsuppvisningar för att lura undan rovdjur från boet och dunungarna.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Dess vetenskapliga släktnamn Bartramia har den fått för att hedra den amerikanska naturalisten William Bartram. På svenska kallades den tidigare höglandssnäppa.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2012 Bartramia longicauda Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
  4. ^ Thomas, Gavin H.; Wills, Matthew A. & Székely, Tamás (2004): A supertree approach to shorebird phylogeny. BMC journals 4: 28. doi:10.1186/1471-2148-4-28 PDF fulltext Arkiverad 16 april 2019 hämtat från the Wayback Machine. Supplement
  5. ^ Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Western North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 155. ISBN 0-679-45120-X 
  6. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 170. ISBN 978-91-7424-039-9 
  7. ^ Piparsnäppa på Tarsiger.com
  8. ^ Piparsnäppa, BirdLife Sveriges raritetskatalog.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]