Bayard Rustin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bayard Rustin, 1963

Bayard Rustin, född 17 mars 1912 i West Chester i Pennsylvania, död 24 augusti 1987Manhattan i New York, var en amerikansk aktivistledare som verkade för medborgerliga rättigheter, socialism, pacifism och icke-våld och homosexuellas rättigheter.

Under andra världskriget satt Rustin i fängelse i 2 år efter att han vägrat registrera sig för militärtjänst.[1]

Rustin var en förgrundsgestalt inom den tidiga medborgarrättsrörelsen[2] och var bland annat med och organiserade 1947 års Freedom riders, en manifestation mot de amerikanska sydstaternas segregerade kollektivtrafik. I samband med detta upptäckte han Martin Luther King, vars ledarskap Rustin hjälpte till att förstärka genom Southern Christian Leadership Conference. Rustin introducerade King för principen om icke-våldsamt motstånd, en princip han noga studerat då han jobbat inom Gandhis befrielserörelse i Indien. Rustin blev en av medborgarrörelsens ledande strateger och influerade också många yngre aktivistförmågor, som Tom Kahn och Stokely Carmichael.

1963 organiserade Rustin tillsammans med A. Philip Randolph Marschen till Washington för arbete och frihet[3] - som samlade 250 000 deltagare och som gått till historien för Martin Luther Kings I Have a Dream-tal.

Rustin var gay och blev tidigt i sitt liv arresterad för sitt homosexuella leverne. Eftersom homosexualitet var kriminaliserat under 60-talet och stigmatiserat under 70-talet, blev Rustins sexualitet kritiserad, även av hans medkämpar inom icke-våld- och medborgarrättsrörelser. Inte sällan blev han kallad "pervers" eller "omoraliskt influerad" av politiska motståndare. För att undvika den sortens attacker kom Rustin att göra väldigt få publika uttalanden. Vanligtvis verkade han istället som rådgivare åt andra medborgarrättsaktivister. Det dröjde fram till 70-talet innan Rustin blev en offentlig talesperson för homosexuellas rättigheter.

Efter den lagstiftningen rörande medborgerliga rättigheter, som trädde i kraft runt åren 1964-1965, kom Rustin att fokusera på arbetet med arbetarklassens ekonomiska problem och arbetslösheten bland afro-amerikaner. Han ansåg att medborgarrättsrörelsen lämnat bakom sig en period av protester, för att nu inleda en era av praktisk politik - i detta politiska arbete ansåg Rustin att den svarta befolkningen borde samarbeta med arbetarrörelsen. 1965 utsågs han till ledare för den avdelning av fackföreningen AFL-CIO, A. Philip Randolph Institute, som i synnerhet jobbade med afro-amerikanska arbetares rättigheter. 1972 valdes han till hedersordförande för det amerikanska socialistpartiet, precis innan partiet ändrade namn till Social Democrats. Rustin kom att stanna som partiledare fram till 70-talets slut. Under 70- och 80-talet jobbade Rustin också med ett flertal humanitära hjälpprojekt, till exempel för att omhänderta kambodjanska och vietnamesiska flyktingar. Vid sin död 1987 befann sig Rustin på Haiti i ett biståndsuppdrag.

2013 tilldelades han postumt Frihetsmedaljen av Barack Obama, vilket är den högsta utmärkelsen en civil person i USA kan få.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Artikeln är helt, eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Bayard Rustin” (på en-us). Biography. http://www.biography.com/people/bayard-rustin-9467932#early-life-and-education. Läst 25 februari 2017. 
  2. ^ ”About Bayard Rustin” (på en-US). rustin.org. http://rustin.org/?page_id=2. Läst 25 februari 2017. 
  3. ^ Lawen Mohtadi: Äntligen kan mannen som möjliggjorde marschen få sin upprättelse” (på sv-se). dn.se. 28 augusti 2013. http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/lawen-mohtadi-antligen-kan-mannen-som-mojliggjorde-marschen-fa-sin-upprattelse/. Läst 25 februari 2017. 
  4. ^ President Obama Honors Presidential Medal of Freedom Recipients” (på en). whitehouse.gov. 20 november 2013. https://obamawhitehouse.archives.gov/blog/2013/11/20/president-obama-honors-presidential-medal-freedom-recipients. Läst 25 februari 2017.