Belsenrättegången

Från Wikipedia
Döda koncentrationslägerfångar samlas ihop och begravs med en bulldozer i Bergen-Belsen efter befrielsen i april 1945.

Belsenrättegången var en av flera rättegångar för krigsbrott och brott mot mänskligheten som de allierade styrkorna höll mot tidigare ledare och funktionärer från Nazityskland efter andra världskriget.

Rättegången[redigera | redigera wikitext]

Belsenrättegången, även känd under det officiella namnet rättegången mot Josef Kramer och 44 övriga, var en rättegång mot 45 SS-officerare och kapos från det nazistiska koncentrationslägret Bergen-Belsen som stod åtalade för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Huvudåtalad var Josef Kramer. Rättegången, som hölls av en brittisk militärtribunal i Lüneburg, varade mellan 17 september och 17 november 1945.

De 44 stod åtalade för krigsbrott och brott mot mänskligheten som utförts genom deras deltagande i tortyr och massmord av lägerfångar. Alla förutom Starotska anklagades för att ha utfört sådana brott i Bergen-Belsen; Starotska, Josef Kramer, Fritz Klein, Weingartner, Kraft, Hoessler, Juana Bormann, Elisabeth Volkenrath, Ehlert, Gura, Irma Grese, Lothe, Lobauer och Schreirer åtalades även för illdåd som utfördes i Auschwitz.

Domar[redigera | redigera wikitext]

Domarna blev de följande:

Samtliga avrättningar verkställdes den 13 december 1945 genom hängning i fängelset Hameln. Bödel var Albert Pierrepoint.

Referenser[redigera | redigera wikitext]