Bergbeckasin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Bergbeckasin
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Solitary Snipe Paro River Bhutan.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningVadare
Charadrii
FamiljSnäppor
Scolopacidae
UnderfamiljBeckasiner
Gallinaginae
SläkteGallinago
ArtBergbeckasin
G. solitaria
Vetenskapligt namn
§ Gallinago solitaria
AuktorHodgson, 1831
Synonymer
Bergsbeckasin
Hitta fler artiklar om fåglar med

Bergbeckasin[2] (Gallinago solitaria) är en asiatisk beckasin i familjen snäppor inom ordningen vadarfåglar.[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Bergbeckasinen är en stor beckasin, 29-31 centimeter lång med satt kropp och korta ben. Den är likt andra beckasiner kryptiskt tecknad i brunt och vitt, med tydliga vita linjer på ryggen. Från likstora skogsbeckasinen (G. nemoricola) skiljer den sig genom att ha kallare färger och vara mindre kraftigt tecknad, även huvudet. Mantel och skapularer är rostbandade snarare än svarta med smala vita linjer, inte breda gulbruna. Ben och fötter är gulaktiga, inte gröna, och vingarna är längre och smalare.[4]

Utbreding och systematik[redigera | redigera wikitext]

Bergbeckasinen häckar som namnet avslöjar i bergsområden på höjder mellan 1500–4500 meters höjd, från södra Ryssland till Mongoliet. Den är delvis en flyttfågel. Främst genomför den årliga förflyttningar i höjdled, och vintertid förekommer den så långt ned som på ca 900 meter över havet. Vissa populationer genomför längre förflyttningar och arten övervintar bland annat i Sydostasien och i Japan. Den delas in i två underarter med följande utbredning:[5]

  • Gallinago solitaria solitaria – häckar i Centralasien, övervintrar i södra Asien
  • Gallinago solitaria japonica – nordöstra Kina till Kamtjatkahalvön, övervintrar i Korea, Japan och östra Kina
Gallinago solitaria 1921.jpg

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Fågeln häckar i bergsbelägna våtmarker och floddalar. Den bygger sitt tallriksformade bo av torrt gräs och placear det i en tät gräs- eller sävtuva. Arten födosöker genom att pressa ner sin långa näbb i gyttjan på jakt efter ryggradslösa djur, frön och växtdelar. Det går att komma den nära, men om den blir skrämd trycker den, kamouflerad av sin fjäderdräkt. Om bergbeckasinen till slut tar till vingarna flyger den kort och tungt för att snart åter landa i våtmarken..[6]

Status[redigera | redigera wikitext]

Bergbeckasinen häckar över ett mycket stort område och den globala populationen uppskattas till mellan 11.000-110.000 individer. Utvecklingstrenden bedöms som stabil så arten anses inte hotad av internationella naturvårdsunionen IUCN, som placerar den i kategorin livskraftig.[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Arten har på svenska även kallats bergsbeckasin, med ett foge-s.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Gallinago solitaria Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11
  4. ^ Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
  5. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.2). doi : 10.14344/IOC.ML.8.2.
  6. ^ Hayman, Peter; Marchant, John; Prater, Tony (1986). Shorebirds: an identification guide to the waders of the world. Boston: Houghton Mifflin. sid. 384–385. ISBN 0-395-60237-8 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]