Bergshamra gård

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Bergshamra gård, Stocksundstorp, Stocksundet och omgivning på häradskartan 1901.
Den numera rivna huvudbyggnaden

Bergshamra gård är en tidigare jordbruksfastighet i Bergshamra i Solna kommun.

Bergshamra gård drogs efter reformationen in till kronan, efter att tidigare varit ett torp som legat under kyrkan.[1] Under 1600-talet låg det under Ulriksdals kungsgård. En tid ägdes Bergshamra av rikskanslern Axel Oxenstierna som här byggde det numera försvunna lustslott som ritats av Nicodemus Tessin d.ä. medan han befann sig under sin utlandsresa 1651-1653. År 1707 upplät änkedrottning Hedvig Eleonora Bergshamra gård till hovrådet Samuel Barck. Det gick därefter i arv i släkten Barck, så småningom som ett arrendefideikommiss, ända tills det inlöstes av staten från den i Frankrike bosatte Nils Barck år 1917.

Under 1780-talet upplät Samuel Barks sonson Nils Anton Barck Tivoliudden till Gustaf Philip Creutz, som var Gustav III:s kanslipresident. Barck byggde Tivolipaviljongen år 1800 som en fest- och musikpaviljong.

Karl XV arrenderade gården för att bedriva experimentellt jordbruk och hade det till sin död 1872. Han lät bland annat uppföra de tre sommarhusen Övre Karlsro med sina två flyglar Nedre Karlso och andra trävillor vid Brunnsviken. Arrendet övertogs Jean-François Régis Cadier, som anlade odlingar för att leverera grönsaker till Grand Hôtel i Stockholm, som han grundat och som han drev.

Efter statens inlösen 1917 anlades två områden för koloniträdgårdar för "Föreningen för koloniträdgårdar i Stockholms omnejd upa", till vilken Anna Åbergsson tagit initiativ. En del lotter har senare flyttats ner mot Tivoliudden. En tanke att bygga en villastad för statstjänstemän fullföljdes inte. En del av marken användes för institutioner. Den gamla manbyggnaden, Ryska villan, revs för en ny byggnad för Statens centrala frökontrollanstalt 1930. I närheten uppfördes samtidigt Institutet för husdjursförädling.

Det bedrevs jordbruk på Bergshamra gård fram till 1965. Därefter exploaterades marken för bostadsbyggande sedan Solna kommun köpt marken 1980.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Maria Malmlöf, Kulturmiljöer i Solna. Kulturminnesvårdsprogram för Solna Kommun, Solna Kommun 1988, s. 56. Texten även tillgänglig här.