Beringskarv

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Beringskarv
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Phalacrocorax urile on nest.jpg
Beringskarv på bo.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningSulfåglar
Suliformes
FamiljSkarvar
Phalacrocoracidae
SläktePhalacrocorax
ArtBeringskarv
P. urile
Vetenskapligt namn
§ Phalacrocorax urile
Auktor(Gmelin, 1789)
Utbredning
RangePhalacrocoraxUrile.jpg
Synonymer
Urile urile
Hitta fler artiklar om fåglar med

Beringskarv[2] (Phalacrocorax urile) är en fågel i familjen skarvar inom ordningen sulfåglar som förekommer i nordöstra Asien och Alaska.[3]

Utseende och läten[redigera | redigera wikitext]

Beringskarven är något större och kraftigare än pelagskarven som den till viss del delar utbredningsområde med, med större huvud och tjockare hals och näbb. Den adulta fågeln är lik pelagskarven, med helsvart dräkt, vit fläck på flanken och röd bar hud i ansiktet. Den senare är dock mer utbredd, från näbbroten över pannan och runt ögat ner till hakan. Den har vidare tydligare och buskigare tofs i häckningsdräkt. Ögat är grönt, näbben gulgrön till gul och mungipan blå. Ungfågeln kännetecknas av gul ögonring och mycket ljusare ansikte än motsvarande dräkt hos pelagskarven. Från häckningskolonierna hörs svaga och gutturala kväkningar: "kwoon" eller "gwoo".[4]

Beringskarv på Pribiloföarna.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Beringskarven häckar på öar från norra Japan över Aleuterna till södra Alaska.[3] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Fågeln placeras liksom de allra flesta skarvar traditionellt i släktet Phalacrocorax. Vissa, som Birdlife International, har dock valt att dela upp det i flera, efter genetiska studier från 2014.[5] Pelagskarven förs då tillsammans med sina nära släktingar pelagskarven (P. pelagicus), blåstrupig skarv (P. penicillatus) samt den utdöda pallasskarven (P. perspecillatus) till släktet Urile.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Beringskarven är en uteslutande havslevande art. Den lever av olika sorters småfisk och kräftdjur, bland annat krabbor och räkor. Fågeln häckar i maj eller juni i kolonier utmed klippiga kuster och utliggande öar. Bona placeras normalt på klipphyllor. Arten är huvudsakligen en stannfågel som sprider sig till kringliggande kuster vintertid.[6]

En koloni beringskarvar.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till fler än 100.000 individer.[7]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Urile är enligt naturforskaren Georg Wilhelm Steller det lokala namnet på fågeln på Kamtjatka.[8]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Urile urile Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Brazil, Mark (2018). Birds of Japan. Helm Field Guides. ISBN 978-1472913869 
  5. ^ Kennedy, M., and H.G. Spencer (2014), Classification of the Cormorants of the World, Mol. Phylogenet. Evol. 79, 249-257.
  6. ^ del Hoyo, J.; Elliot, A.; Sargatal, J. 1992. Handbook of the Birds of the World, Vol. 1: Ostrich to Ducks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
  7. ^ Delany, S.; Scott, D. 2006. Waterbird population estimates. Wetlands International, Wageningen, The Netherlands.
  8. ^ Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]