Berninabanan
| Berninabanan | |||
 Viadukten vid Brusio, november 2012. | |||
| Allmänt | |||
|---|---|---|---|
| Plats |  Schweiz  Italien | ||
| Sträcka | St Moritz - Tirano | ||
| Organisation | |||
| Invigd | 1908 | ||
| Ägare | Rhätische Bahn | ||
| Trafikoperatör | Rhätische Bahn | ||
| Tekniska fakta | |||
| Längd | 60,7 km kilometer | ||
| Antal spår | Enkelspår | ||
| Spårvidd | 1 000 millimeter (smalspår) | ||
| Största lutning | 70 ‰ | ||
| Minsta kurvradie | 45 m | ||
| Elektrifierad | 750 V DC (1908-1935) 1 000 V DC (1935-) | ||
| |||
Berninabanan (tyska: Berninabahn) är en europeisk järnvägslinje. Den går mellan kur- och vintersportorten St Moritz (1 775 m.ö.h.) i kantonen Graubünden i Schweiz och Tirano (441 m.ö.h.) i Lombardiet i norra Italien.
Den 60,7 kilometer långa smalspåriga järnvägen med spårvidden 1 000 mm (meterspår) går genom Berninapasset samt genom 13 tunnlar och över 52 broar och viadukter. Den ingår liksom bland andra Albulabanan i Rhätische Bahns järnvägsnät.[1] Järnvägen drevs från början med 750 V likström men år 1935 ökades spänningen till 1000 V. Den anses som den brantaste friktionsbanan i Schweiz.
Berninabanan byggdes i etapper och de första två sträckorna mellan Pontresina och Morteratasch samt mellan Tirano och Poschiavo öppnade 1 juli 1908. Senare samma år förlängdes linjen från Pontresina till Celerina och 1 juli 1909 vidare till St Moritz. Samtidigt öppnade linjen mellan Morteratsch och Bernina Suot. Den sista, och besvärligaste delen mellan Bernina Sout och Poschiavo öppnade 5 juli 1910.[1] År 2008 upptogs järnvägen, tillsammans med Albulabanan som också går till St Moritz, på Unescos världsarvslista som Rhätische Bahn i Albula och Berninas landskap.
Galleri
[redigera | redigera wikitext]
Snöplogning på Berninabanan, februari 2010.
Berninabanan vid Lago Bianco, juli 2010.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 ”Rhaetian Railway in the Albula / Bernina Landscapes” (på engelska). UNESCO World Centre. http://whc.unesco.org/en/list/1276. Läst 21 oktober 2020.