Birgit Åkesson

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Birgit Åkesson, 1950.

Anna Ida Birgit Åkesson, född 24 mars 1908 i Malmö, död 24 mars 2001 i Stockholm, var en svensk koreograf, dansare, dansforskare och grafiker.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hon var dotter till byggmästaren Nils Åkesson och Ida Olsson i Malmö. Hon var gift med den tjeckoslovakiske författaren mm Josef Paul Hodin (1905-1995) och sedan sammanboende 1946–55 med arkitekten och konstnären Egon Möller-Nielsen. Med honom fick hon en dotter, Mona (1946-2010), som blev konstvetare och gifte sig med Carl Fredrik Reuterswärd.

Birgit Åkesson utbildade sig till dansare 1929–31 vid Mary Wigmans skola i Dresden, och tog starkt intryck av Wigman.[1] Men efter att ha dansat hos henne i några år, kände Åkesson att hon ville något helt annat med sin konst, något som hon inte riktigt kunde sätta fingret på än. Hon ville utforska kroppens möjligheter och begränsningar. Hon bestämde sig då för att åka till Paris och ensam börja om från noll. Enligt egen uppgift lyssnade hon till sin kropp och de minnen som fanns lagrade i den. År 1934 debuterade hon med egen koreografi vid Théâtre du Vieux-Colombier i Paris, men det riktiga genombrottet kom först år 1951, då hon framförde två solon, varav ett i total tystnad. Efter dessa framträdanden jublade festivalledningen och pressen gick i taket.[2] Hon blev snart en av de ledande figurerna inom den europeiska avant garde-dansen.[3]

På 1950-talet arbetade hon tillsammans med text- och musikskrivare som Erik Lindegren och Karl-Birger Blomdahl, samt scenografer, och skapade olika verk vid Kungliga Teatern i Stockholm. Främst skapade de baletter, men också dansscener som i operan Aniara där Åkessons roll i 1959 års uppsättning hör till de mest berömda. Aniara var ett exempel på ett avantgardistiskt formspråk inom fridansen.[4] Birgit Åkesson blev en av Sveriges mest banbrytande koreografer under 1900-talet.[2]

Porträtt av koreografen och dansaren Birgit Åkesson

1967 lämnade hon Operan och ägnade därefter mycket tid åt forskningsresor. Åkesson ville hitta dansens riktiga väsen och rötter, vilket förde henne till Afrika. Hon menade att dansen i Europa hade tappat kontakt med sitt ursprung, och att bästa stället att kunna studera ursprunget var i Afrika. Därifrån fick hon med sig ett antal dansmasker från olika länder. Efter Åkessons död donerades hennes samling av dansmasker till Etnografiska museet[5] i Stockholm, som visade dem i en utställning år 2008.[6] Som grafiker arbetade hon med träsnitt och medverkade i utställningar arrangerade av Föreningen Original träsnittet. Åkesson är representerad vid Göteborgs museum.

År 1998 tilldelades hon Svenska Akademiens stora pris. Hon promoverades till filosofie hedersdoktor vid Stockholms universitet 1999.

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Koreografi[redigera | redigera wikitext]

  • 1948Fruktbarhet

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.ne.se/lang/birgit-%C3%A5kesson?i_h_word=birgitt%20%C3%A5kesson#
  2. ^ [a b] http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/dansade-sin-egen-vag
  3. ^ Contemporary Dance in Sweden, Bodil Persson, Svenska Institutet 2007, sidan 14.
  4. ^ http://www.ne.se/lang/birgit-%C3%A5kesson?i_h_word=birgitt%20%C3%A5kesson
  5. ^ ”Carlotta - Översikt” (på sv). collections.smvk.se. http://collections.smvk.se/carlotta-em/web/. Läst 16 juli 2018. 
  6. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 24 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121024023640/http://www.varldskulturmuseerna.se/etnografiskamuseet/utstallningar/aktuella-utstallningar1/dansmaskens-berattelse/. Läst 8 februari 2016.