Birka
Birka var ett vikingatida samhälle som anlades i slutet av 700-talet och som beboddes till slutet av 900-talet. Denna bebyggelse som växte fram brukar kallas för "Sveriges första stad"[1] men det finns även andra stadsliknande bosättningar som är äldre, till exempel Uppåkra i Skåne. Birka tjänade främst som en viktig handelsplats på ön Björkö i Mälaren i Ekerö kommun. Tillsammans med den närbelägna Hovgården, med bland annat en kungsgård, har Birka tagits upp på Unescos världsarvslista.
Bakgrund
Birka var under vikingatiden en viktig handelsplats i svearnas rike som kan göra anspråk på att ha varit Sveriges första stad, varvid begreppet stad inte kan jämföras med senare städer som Sigtuna och Lund. Alltsedan medeltiden har Björkö i Mälaren, belägen i Adelsö socken, Uppland, ansetts vara identisk med denna handelsplats.[2] Den enda skriftliga källan från tiden då Birka existerade är ärkebiskop Rimberts "Vita Anskarii" från runt 870, det vill säga en berättelse om Ansgars liv. Ansgar vistades själv i Birka två gånger. Birka nämns i Ansgarsvitan som Birca, vilket anses vara en latinisering av Björkö. Birka omtalas av Adam av Bremen runt 1070 men platsen låg då öde. Stadsbildningen på Björkö uppvisar stora likheter med Hedeby i dagens Nordtyskland, men paralleller finns även till norska Kaupang.
Man vet inte vilken kung som lät anlägga Birka omkring år 790 och hur stora hans maktbefogenheter var.[3] På närbelägna Adelsö byggdes en kungsgård, Hovgården, varifrån kungen kunde övervaka handeln. Omkring 700–1000 personer antas ha varit bosatta i Birka när staden var som störst. Köpmän från när och fjärran med dyrbara handelsvaror sökte sig till staden. I början kom varor från arabiska länder, senare från Syd- och Västeuropa. Det rörde sig om byteshandel och man bytte inhemska varor som järn, päls, horn och bärnsten mot silvermynt, mynten smältes i regel ner och gjordes om till smycken, därtill inbyttes exklusiva lyxvaror som siden, glas och kryddor.
Idag finns närmare 3000 gravar på Björkö.[4] Flera olika gravtyper finns representerade, antingen innehållande brand- eller skelettbegravningar. De rika fynden från utgrävningarna berättar om ett samhälle med stark hierarki och stora skillnader mellan både klass och kön.
År 829 sändes benediktinermunken Ansgar till nuvarande Sverige eftersom en kristen missionär efterfrågats av sveakungen Björn. Vid ankomsten begav sig Ansgar först till kungsgården vid Hovgården på Adelsö för att få kungens tillstånd att verka i Birka. Där grundade Ansgar sedan en kristen församling. Till missionsbiskop för sveaväldet utsågs 832 en släkting till Ebo vid namn Gautbert, som grundade en kyrka i Birka. De troendes antal ska under Gautberts första tid ha ökat, men det asatroende folket tvingade Gautbert att fly ur riket. År 852 återkom Ansgar och fann sin församling i upplösning, men han återupprättade den och byggde ett kapell på mark som kung Olof skänkte.[5]. Två kyrkklockor sändes till Birka av abboten i tyska Fulda (som dog 856), men det är okänt om dessa kom till användning.[6][7] Erimbert, Gautberts systerson, får ansvar för missionsverksamheten, som dock begränsas till Birka, och avstannar efter Ansgars död.
Även om korssmycken i gravar visar att några var kristna fram till sin död, fortsatte emellertid sveafolket att dyrka sina gamla nordiska gudar och Ansgars bidrag till Sveriges kristnande blev inte bestående. När Unni, ärkebiskop av Bremen, anlände till Birka 936 så fann han inga spår av missionen. Biskopen avled under vistelsen. Kung Ring var då sveakung enligt Adam av Bremen. Utifrån hans formuleringar så har en del historiker dragit slutsaten att Birkakungarna inte längre var bosatta på Adelsö vid kung Rings tid. [8]
Som en minnesvård över Ansgar och hans missionsarbete restes år 1834 det stora stenkorset, Ansgarkorset, på höjden inom den gamla fornborgen på Björkö. Formgivningen som keltiskt kors anses vara missvisande, eftersom det associerar till missionärerna från de brittiska öarna, Ansgars "konkurrenter" om att kristna Norden.
Senare historia
Birka övergavs av okända skäl i slutet av 900-talet. Det finns flera teorier om varför, en är att handeln flyttade till Sigtuna. En annan är att Birka på grund av landhöjningen blivit isolerat, det gick inte längre för båtarna från Östersjön att komma till Birka via inloppet vid nutidens Södertälje, en uppfattning som talar emot den gängse teorin om flytten till Sigtuna.
Utgrävningar
Redan på 1680-talet utförde fornforskaren Johan Hadorph grävningar på Björkö varvid han fann "swarteste Kohlen aff upbrände Husen, hwarest Bönderne hafwa sin fetaste Åcker". Platsen för stadsbebyggelsen kallas fortfarande för "svarta jorden". Denna ligger på öns nordliga del och kringgärdas av en jordvall. Jordvallen slutar i söder i Borgberget med rester efter en befästning. Utanför vallen finns stora gravområden. Här har bland annat påträffats rika så kallade kammargravar, det vill säga djupt nedgrävda schakt med intimrade väggar.
Hjalmar Stolpe genomförde systematiska grävningar på Björkö under 1870- och 80-talen. Han var utbildad entomolog och letade efter bärnsten för att studera inneslutna insekter. Han fann bärnsten men gjorde även många arkeologiska fynd. Stolpe grävde, undersökte och dokumenterade under tio år gravhögarna på "Hemlanden" och den "Svarta jorden". Han lade grundstenen för alla framtida forskningar över Birka. Ett av hans största fynd var en silverskatt bestående av 450 islamiska silvermynt och ett stort antal silversmycken som låg på ett järnfat. Hans fynd är idag basen i dokumentationsmaterialet från vikingatiden och många av föremålen ligger fortfarande ouppackade och outforskade.[9]
Björn Ambrosiani grävde i Svarta jorden på Björkö 1969–1971, och var sedan projektledare för utgrävningarna 1990–1995. 1997–2004 genomförde Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet grävningar vid den så kallade Garnisonen under ledning av Lena Holmquist Olausson. 2005 och 2006 genomförde Riksantikvarieämbetets undersökningsverksamhet (UV) grävningar i utkanten av den nutida Björkö by i syfte att försöka spåra Björkös medeltid. 2007 grävde de ånyo – denna gång invid gravfältet Grindsbacka på mellersta Björkö.
Svarta jorden
Den svarta jorden i Birka är det cirka sju hektar stora område av svart jord som under cirka 250 år från 750 till 1000 e.Kr var platsen för Birkas stadsliknande bebyggelse. Utgrävningar har företagits i Svarta jorden åtminstone sedan 1600-talet, men det var främst under 1870 och 80-talen som dessa fick en mer vetenskaplig prägel. De senaste utgrävningarna som omfattade cirka 350 m² utfördes mellan 1990 och 1995. Svarta jorden är registrerad som fast fornlämning – Raä 119 i Adelsö socken.
Flertalet av fynden från grävningarna i Svarta jorden finns idag, tillsammans med en mängd lösfynd funna vid jordbruksarbete i samma område, i Statens historiska museums samlingar.
Om uttrycket "Svarta jorden" används utan annan bestämning syftar det i allmänhet på Björkös svarta jord. Liknande bildningar finns dock även i andra tidiga städer, till exempel i Sigtuna.
I äldre svenska var birk liktydigt med borg, handelsplats, (jämför birkelag, handelslag och birkekarlar, köpmän).
Se även
- Birkaflickan
- Birkamuseet
- Bjärköarätter lagarna som styrde livet på handelsplatser och i städer i norden.
- Handelsvägen från varjagerna till grekerna
- Uppåkra samtida stad, större än Birka, i nuvarande Sverige (Skåne) som även den övergavs runt år 1000.
- Vikingatida städer i Norden
Noter
- ^ Birka och Hovgården
- ^ Birka, Bente Magnus, RAÄ, 1999, sida 4
- ^ Birka, Bente Magnus, RAÄ, 1999, sida 11
- ^ Riksantikvarieämbetet: Birka och Hovgårdens historia
- ^ Birka, Bente Magnus, RAÄ, 1999, sida 21
- ^ Eric Larsson, Gustavi domkyrkas klockor, En historisk återblick, 197, s. 5.
- ^ Fornvännen: 1912, s. 71-73.
- ^ Lagerqvist, Lars O. (1996). Sveriges Regenter: från forntid till nutid. Stockholm: Norsteds. sid 27.
- ^ Birka, Bente Magnus, RAÄ, 1999, sida 16
Litteratur
- Boken om Ansgar. Stockholm 1986. (Översättning av Rimbert: Ansgars liv).
- Adam av Bremen: Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Stockholm 1984.
- Birka, Bette Magnus, Riksantikvariatsämbetet 1999
- Kjell Kumlien, "Der Historiker und das Birkaproblem", i Early Medieval Studies (1970), en översikt av äldre Birka-forskning
- Adolf Schück, Det svenska stadsväsendets uppkomst och äldsta utveckling (1926), med en översikt av äldre Birka-forskning
