Björnloka

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Björnloka
Illustration Heracleum sphondylium0.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningAraliaordningen
Apiales
FamiljFlockblommiga växter
Apiaceae
SläkteLokasläktet
Heracleum
ArtBjörnloka
H. sphondylium
Vetenskapligt namn
§ Heracleum sphondylium
AuktorLinné
Hitta fler artiklar om växter med

Björnloka (Heracleum sphondylium) även kallad Björnfloka[1], är en art i familjen flockblommiga växter och förekommer naturligt från Europa till Kaukasus, västra Sibirien och nordvästra Afrika.

Björnlokan är en stor, grov och flerårig ört, som tämligen allmänt förekommer på ängar och vägkanter genom större delen av Sveriges floraområde, ungefär upp till polcirkeln. Den blommar under högsommaren. Den är lätt igenkänd bland de mer storväxta flockblommiga växterna genom sina vita till gröngula kronblad och breda bladflikar, i synnerhet hos de nedre bladen. Delfrukterna, som är starkt plattade, känns igen på de breda oljegångarna, som inte når ner till fruktens bas. Örtståndet är beklätt av styva hår.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

  • Vit björnloka (subsp. sphondylium) - har vita blommor och kantblommorna i flocken är större än de övriga.
  • Sibirisk björnloka (subsp. sibiricum) - har gulgröna blommor som alla är ungefär lika stora.
  • subsp. alpinum - från Jurabergen, odlas ibland som prydnadsväxt i Sverige.

Ytterligare europeiska underarter är:

  • subsp. benearnense
  • subsp. elegans
  • subsp. trifoliolatum

Användning[redigera | redigera wikitext]

De unga bladen kan användas som kål eller spenat. Det berättas, att man förr även använde avkoket av denna växt, som är ganska sockerrikt, till bryggande av mjöd och likör.[källa behövs]

Giftighet[redigera | redigera wikitext]

Björnlokan kan orsaka stor sveda om den kommer i kontakt med huden hos människor[2]. Björnloka och jätteloka innehåller furanokumariner som är irriterande på hud, särskilt om huden utsätts för solbestrålning (fotosensibilisering).[3] Brännskadeliknande symtom med kraftig hudirritation, rodnad och blåsor, som kan bli stora och smärtsamma. Besvären kan kvarstå i veckor, eventuellt även ärrbildning och mörkfärgning av huden.

Förgiftningar genom förtäring av växten är inte kända hos människan.

Fotogalleri[redigera | redigera wikitext]

Björnloka

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ursing, Björn (1944). Svenska växter i text och bild. Stockholm. sid. 306 
  2. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 79. ISBN 91-20-04445-3 
  3. ^ H. Ibben, Derm. Beruf Umwelt 32, 134.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]