Blå vägen

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Blå vägen
Basfakta
LandNorge
Sverige
Finland
Ryssland
KlassificeringTuristväg
Längd1800 km
Geografiska fakta
Börjar iMo i Rana
ViaStoruman
Lycksele
Umeå
Vasa
Alajärvi
Viitasaari
Kuopio
Joensuu
Tohmajärvi
Pryazha
Petrozavodsk
Slutar iPudozj (1800 km)

Blå vägen är en internationell turistväg mellan Mo i Rana i Norge och Pudozj / Petrozavodsk i Ryssland. I Sverige följer den Ume älv, vidare följer den andra vattenleder, därav namnet.

Sträckning[redigera | redigera wikitext]

Blå vägen börjar i Træna utanför norska Atlantkusten, går via färja till Nesna och vidare till Mo i Rana. Därifrån följer den samma sträckning som Europaväg 12 till Umeå. Vägen går via färja över Kvarken (Sverige/Finland) mellan Holmsund och Vasa och vidare längs riksväg 16 till Kyyjärvi och längs stamväg 77 till Siilinjärvi. Därefter följer den riksväg 9 via Joensuu till Niirala vid gränsen till Ryssland. Bland orter längs vägen kan nämnas också Alajärvi, Viitasaari, Kuopio och Tohmajärvi. I Ryssland går vägen via Värtsilä och Petrozavodsk, där vägen tidigare slutade, till Pudozj, i huvudsak genom glesbefolkade skogsområden.

På sträckan Mo i Rana – Umeå är vägen identisk med E12. Blå vägen går dock gamla E12 genom centrala Umeå norr om Ume älv medan E12 går på södra sidan, tills de möts igen nära färjeläget Umeå hamn. Delen av vägen som går mellan Umeå och Holmsund kallas ibland i folkmun för Holmsundsvägen.

Sevärdheter[redigera | redigera wikitext]

Land Region Sevärdheter
Norge
Norge
Nordland våpen.svg
Nordland fylke
Atlanten
Mo i Rana, en stad vid norra polcirkeln
Østre och Vestre Svartisen, glaciärer
Sverige
Sverige
Västerbottens läns vapen crowned.svg
Västerbottens län
Storumans kommun: Turistorterna Tärnaby och Hemavan, Fjällbotaniska trädgården (i Hemavan), Vindelfjällens fjällområde och naturreservat, Stensele kyrka (Sveriges största träkyrka)
Lycksele: Skogsmuseet och Lycksele djurpark
Umeå, residensstad i Västerbottens län vid Umeälvens strand, med bl.a. Västerbottens museum, Bildmuseet, Norrlandsoperan och Väven.
Finland
Finland
Pohjanmaan maakunnan vaakuna.svg
Österbotten
Vasa, residensstad i landskapet Österbotten
Kvarken, Unescos världsarvslista
Replotbron, Finlands längsta bro
Finland
Finland
Etelä-Pohjanmaan maakunnan vaakuna.svg
Södra Österbotten
Alajärvi, stadens centrum består av en representativ samling byggnader ritade av Alvar Aalto[1]
Finland
Finland
Keski-Suomi Coat of Arms.svg
Mellersta Finland
Huopanankoski i Viitasaari, en av Finlands mest kända sportfiskeplatser[2]
Finland
Finland
Pohjois-Savo.vaakuna.svg
Norra Savolax
Insjöfinland, sjöområdet i Norra Savolax
Lepikko torp (fi. Lepikon torppa) i Pielavesi, president Urho Kekkonens barndomshem[3]
Kolu kanal i Tervo, Finlands längsta kanal[4]
Korkeakoski i Maninga (fi Maaninka), Finlands högsta vattenfall[5]
Kuopio, residensstad i landskapet Norra Savolax vid stranden av sjön Kallavesi
Puijo i Kuopio, backhoppningsanläggning, utsiktstorn, naturreservat
Heinävesi-rutten, "Finlands vackraste insjöled" mellan Kuopio - Heinävesi - Nyslott[6]
Tahko, ett turistcenter vid stranden av sjön Syväri i Nilsiä[7]
Ohtaansalmi, Gränssten från freden i Teusina vid stranden av sjön Rikkavesi i Tuusniemi[8]
Finland
Finland
Pohjois-Karjala.vaakuna.svg
Norra Karelen
Insjöfinland, sjöområdet i Norra Karelen
Outokumpu Gruvmuseum i Outokumpu[9]
Joensuu, residensstad i landskapet Norra Karelen på stranden av Pielis älv
Pyhäselkä, en sjö i Vuoksens vattensystem[10]
Ryssland
Ryssland
Coat of Arms of Republic of Karelia.svg
Karelska republiken
Ladoga, Europas största och den fjortonde största sjön i världen
Valamo, kloster på ön Valamo i Ladogasjön
Petrozavodsk, huvudstad i Karelska republiken inom Ryska Federationen
Kizji, Unescos världsarvslista
Onega, sjön, som är näst Ladoga Europas största, världens 18:e största
Kondopoga, Rysslands äldsta kurort Martsialnyje vody och Kivach naturreservat
Medvezjegorsk, bl.a. krigshistoriska platser, Sandarmokh massgravar, Vitahavskanalen
Pudozj, Vodlozersky nationalpark och hällristningarna vid östra kusten av Onegasjön


Historia[redigera | redigera wikitext]

  • 1950-talet - Idén till vägen från Nordnorge till Finland föddes.
  • 1962 - Projektet Blå vägen inleddes i praktiken i Sverige genom bildandet av den internationella vägföreningen Blå vägen. Huvudmålen för denna var att förbättra väg- och reseförbindelserna längs vägen mellan Norge, Sverige och Finland samt att utveckla turismen.
  • Till en början löpte Blå vägen från Mo i Rana (Norge) till Umeå (Sverige) och över Kvarken till Vasa (Finland).
  • 1967 - Förbindelsen utvidgades sedan föreningen Blå vägen i Finland (Suomen sininen tie) grundats i Kuopio av företrädare för kommunerna mellan Vasa och Värtsilä, som är vägens ändpunkter i Finland.
  • 1972 - Året runt-färjetrafiken började mellan Umeå och Vasa.
  • 1973 - Blå vägen blev en europeisk huvudväg (E79).
  • 1989 - Den första kommersiella kollektivtrafiken började mellan Umeå och Mo i Rana.
  • 2000 - Pudozj blev vägens ändpunkt i Karelska republiken i Ryssland.[12]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Alajärvi Stad, Arkitekt Alvar Aalto Arkiverad 18 januari 2015 hämtat från the Wayback Machine.
  2. ^ Fishing in Finland, Fisketuristens guide till de tusen sjöarnas land: Älvar
  3. ^ Lepikon torppa (på finska)
  4. ^ Tervo kommun Arkiverad 25 maj 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  5. ^ Suomen vesiputoukset: Korkeakoski (på finska)
  6. ^ Saimaa Lakeland Cruises (på engelska)
  7. ^ The Finnish Ski Area Association: Tahkovuori Arkiverad 18 januari 2015 hämtat från the Wayback Machine. (på engelska)
  8. ^ Municipality of Tuusniemi, Boundary Marks of the Peace Treaty of Teusina (Tuusniemi kommun) Arkiverad 18 januari 2015 hämtat från the Wayback Machine. (på engelska)
  9. ^ Museot.fi: Outokumpu Gruvmuseum
  10. ^ Fishing in Finland, Fisketuristens guide till de tusen sjöarnas land: Saimen
  11. ^ Uppslagsverket Finland, Svenska folkskolans vänner
  12. ^ Sights in Västerbotten/Sweden, The Blue Highway, pdf, 2008, Västerbotten Local Folklore Society and The Museum of Västerbotten, 16.1.2015

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]