Blodprov

Blodprov är det i särklass vanligaste sättet att utreda sjukdom. Dels kan celltyperna i blodet och dess egenskaper undersökas, exempelvis sänkan, dels kan såväl förekomsten av kemiska ämnen, spårämnen, läkemedelssubstanser och hormoner mätas. Vidare kan sjukdomsalstrande bakterier och virus påvisas likaväl som antikroppar mot virus och bakterier.

Blodprovstagning kan ske på olika sätt. De vanligaste sätten är:

Venöst: blodet dras från ett ven, oftast i armvecket eller på handryggen, med en kanyl. Venösa blodprov tas av sjuksköterskor, undersköterskor eller biomedicinska analytiker och analyseras vanligen i ett laboratorium.
Kapillärt: ett blodprov tas genom att man sticker hål på huden (ofta ett finger) och sedan suger upp några droppar blod. Vanliga blodprover som tas kapillärt är blodsockerprov (B-Glukos), blodvärdesprov (Hb) och CRP-prov.
Artäriellt: provet tas oftast från artär i handleden, och utförs vanligen av en läkare, eller en sjuksköterska efter skriftlig delegering. Arteriella blodprov tas oftast för bestämning av blodgaser, det vill säga hur mycket syre och koldioxid blodet innehåller samt blodets surhetsgrad.

I särskilda typfall finns standardpaket av blodprover, såsom M5 som är indikerat vid stroke, och inkluderar: hemoglobin, glukos, natrium, kalium, kreatinin, CRP, Troponin I, P-Protrombinkomplex, APTT, blodgruppering samt kvantifiering av vita blodkroppar, trombocyter och neutrofila granulocyter.^[1]

Referenser

^ Strokemanual från Akademiska sjukhuset, Uppsala, och lasarettet i Enköping. Maj 2009