Bondetåget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bondetåget 1914. Upplands standar, skänkt av KFUK, överlämnas, vid Karlbergs slott.
Dalkarlarna samlas vid Engelbrektskyrkan.
Bondetågets huvudbaner.

Bondetåget var en demonstration som genomfördes den 6 februari 1914 i Stockholm av över 30 000 bönder, som uppvaktade kung Gustaf V. Manifestationen var uttryck för en konservativ kritik av Karl Staaffs liberala regerings försvarspolitik. Kungen anslöt sig till demonstranternas krav i det så kallade borggårdstalet vilket ledde till en konstitutionell kris, den så kallade borggårdskrisen. Tåget samlade deltagare från hela Sverige och leddes av grosshandlaren J. E. Frykberg och lantbrukaren Uno V. Nyberg. Två dagar senare, den 8 februari, höll Stockholms arbetarekommun en större motdemonstration ("Arbetartåget"), som leddes av Hjalmar Branting och samlade 50 000 deltagare.[1]

Bondetåget och motdemonstrationen[redigera | redigera wikitext]

De konservativa var missnöjda över att byggandet av örlogsfartyg inställdes, och fruktade att försvarsfrågan inte skulle lösas tillräckligt snabbt. Man ansåg att den sittande liberala regeringen dröjt med frågans behandling och lämnat den militära sakkunskapen åt sidan. Särskilt regeringschefen Karl Staaffs tal i Karlskrona i december 1913.[2]

Demonstrationen beslöts, på initiativ av hemmansägaren Uno Nyberg i Långtora gård, i december 1913 av Upplandsbönder, som uppmanade även de övriga landskapens allmoge att tåga till Stockholm. Bondetåget organiserades av en kommitté i Uppsala under ledning av grosshandlaren J. E. Frykberg. I de olika landskapen arbetade tillsatta beredningsgrupper för utförandet, och i Stockholm sörjde en mottagningskommitté för inkvartering i kaserner, skolor och liknande ställen, men framför allt i hem.

Den 6 februari var över 32 000 personer från borgerliga partier samlade i Stockholm. Bönderna tågade landskapsvis, många i nationaldräkt, under standar och fanor, genom flaggprydda gator, upp till slottets borggård. Där förklarade ledaren Uno Nyberg inför kungen och kungahusets medlemmar som för tillfället tagit plats på en uppförd estrad, att de i en farlig tid liksom i tidig historia samlat sig omkring kungen. Anledningen var att de ansåg att tidens allvar krävde av dem att ge pengar till såväl här som flotta, och att de önskade försvarsfrågans lösning i dess helhet detta år.

Han överlämnade också till kungen ett baner "skänkt av Sveriges kvinnor". Därefter talade Frykberg och överräckte till kungen ett av de många banden, innehållande telegrafiska instämmanden från alla delar av landet samt från svenskar i andra länder.

I sitt ryktbara tal ("borggårdstalet") framförde konungen sitt tack för mötet, för den uttalade försvarsviljan och för de givna vittnesbörden om stöd. Han lovade å sin sida att inte svika. Han ämnade aldrig dagtinga med sin övertygelse om vad han i fråga om värnandet av fäderneslandets självständighet ansåg rätt och nyttigt. Han delade deras åsikt, att försvarsfrågan borde behandlas i sin helhet samt avgöras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang. Armén och flottan måste i betydande mån förstärkas. I samfällt arbete för rikets försvar skulle han söka visa vägen för att nå det gemensamma målet. "Följen och stödjen mig därföre allt framgent!"

Talet följdes av hurrarop för kungen och sångerna "Du gamla, du fria" och "Vår Gud är oss en väldig borg". Samma tal upprepades av kronprinsen på Slottsbacken och av prins Carl på yttre borggården för de tusenden, som inte fått rum på inre borggården.

Omedelbart därefter defilerade bondetåget och överlämnade sina landskapsfanor, inför kungen och drottningen i slottets praktsal Vita havet. Under förbimarschen anlände en kurir med en budkavle, som genom en kedja av löpare förts över 1 000 km på mindre än fem dygn från Norrbotten. Budkavlen försäkrade att Norrbottens och Västerbottens allmoge instämde i bondetågets idé.

Under tiden uppvaktades den samlade ministären på kanslihusets trappa vid Mynttorget av bondetågets delegerade. Talesmannen, hemmansägaren F. O. Träff från Godegård, Östergötland, höll ett anförande där han gjorde sig till tolk för bönderna som samlats i Stockholm, och för dem "som sitta därhemma, men tänka och känna som vi". Statsminister Karl Staaff mötte och tog emot budskapet. Han menade att den militära sakkunskapen borde nödvändigtvis höras, men inte, såsom talaren fordrat, fälla utslaget. Han bad, att man måtte motarbeta allmänhetens tilltro till det överdrivna talet om spionage i Sverige och om omedelbart förestående överfall. Agitationen i försvarsfrågan var frukten av uppjagad inbillning eller hänsynslös beräkning. Trots splittringen inom det politiska livet förenades nog alla i kärleken till fosterjorden. Och säkert enades alla i förhoppningen, att vad som i försvarsfrågan inom kort skulle behandlas och avgöras hos folkets valda representanter måtte lända Sverige till båtnad.

Bondetåget var vid sidan av Svenska pansarbåtsföreningen det kraftigaste uttrycket för den då pågående försvarsrörelsen. Dess omedelbara följd blev en konstitutionell konflikt mellan kungen och ministären, vilken medförde den senares avgång. Det stärkte i betydlig mån försvarslusten i landet och bidrog till, att en ny härordning antogs i september 1914.

Till samtliga deltagare i tåget lät konungen utdela en minnesmedalj. Bondetågets huvudbaner och landskapsfanor förvaras nu i Livrustkammaren; de inköpta sängutrustningarna skänktes dels till Röda korset (7 651 madrasser och 8 359 putvar), dels till andra ändamål (omkr. 1 000 madrasser m.m.). Till tack för gästfriheten överlämnade bönderna i Stockholms och Uppsala län till Stockholms fattiga 1916 en julgåva av matvaror, värderad till 100 000 kr.

Som motreaktion arrangerade liberaler och socialdemokrater två dagar senare arbetartåget till stöd för regeringen Staaff som samlade cirka 50 000 deltagare i Stockholm.

Konsekvenser[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Borggårdskrisen

Kungens ingripande och den följande krisen ledde till att regeringen Staaff avgick och ersattes med en konservativ ämbetsmannaregering och till att högern fick stora framgångar i valet 1914. Det var också ett tecken på en växande konservativ bonderörelse. Efter bondetåget grundades ett nytt lantbrukarparti, Jordbrukarnas Riksförbund som dock gick samman med bondeförbundet 1921. [källa behövs]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gustaf V och hans tid 1907-1918, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13376-3 s.290-297
  2. ^ Svensk uppslagsbok, andra upplagan 1947 Arkiverad 13 februari 2015 hämtat från the Wayback Machine.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Bondetåget.