Bordetella pertussis

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bordetella pertussis
Bordetella pertussis.jpg
Systematik
Rike Bakterier
Bacterium
Stam Proteobacteria
Klass Betaproteobacteria
Ordning Burkholderiales
Familj Alcaligenaceae
Släkte Bordetella
Art B. pertussis
Vetenskapligt namn
§ Bordetella pertussis
Auktor (Bergey et al. 1923) Moreno-López 1952

Bordetella pertussis är en bakterie orsakar klassisk kikhosta medan de närbesläktade arterna B. parapertussis och B. bronchiseptica ger lindrigare symtom.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Kikhostebakterien förekommer i luftvägarna där de genom olika toxiner de förstör de ciliebärande epitelcellerna. Vid kikhosta förekommer bakterierna rikligast under det katarrala och tidiga host-stadiet för att därefter minska så de efter 2-3 veckor är svåra att diagnostisera. Efter cirka 6 veckor är det sällsynt att de kan påvisas. Smittspridning sker genom upphostning av smittförande luftvägssekret.

Fenotyp[redigera | redigera wikitext]

Kikhostebakterien är en aerob kapselförsedd oxidas- och katalaspositiv gramnegativ icke sporbildande liten (1-2 μm) kockoid stavbakterie. Dess sjukdomsorsakande förmåga (virulens, patogenes) är komplex varför hänvisning sker till speciallitteratur, exempelvis Manual of Clinical Microbiology[1]. Kort kan sammanfattas att bakterien förekommer i fyra faser, I-IV, där fas I är den mest virulenta och fas IV är ej sjukdomsframkallande. Under senare år även beteckning "mode X", "mode I" respektive "mode C" kommit att användas på analogt sätt. Då bakterien från en sjuk patient odlas in vitro på exempelvis agarplatta övergår den succesivt från fas I till fas IV, vilket bland annat har haft betydelse vid kartläggning av virulensfaktorer för vaccinforskning under 1910 till 1930-talen.

Laboratoriediagnostik[redigera | redigera wikitext]

Laboratoriediagnostiken bygger på provtagning av luftvägssekret för odling eller PCR för att direkt påvisa bakterien alternativt med blodprov, "serologi", för indirekt immunologisk undersökning där antikroppar mot bakterietoxin påvisas. Finns bakterierna i luftvägssekretet, är PCR den snabbaste och diagnostiskt säkraste metoden medan odling kräver särskild hantering av provet under flera dygn. Nackdelen med dessa metoder är att bakterierna försvinner från luftvägarna efter några veckorsjukdom trots kvarstående hosta. Serologiska undersökning kräver dels att kroppens immunförsvar mot bakterien har kommit igång i den utsträckning att laboratoriemetoderna kan detektera antikroppsförekomsten, vilket tar några veckor och dels är tolkningen av de erhållna resultaten ofta osäker.

Epidemiologi[redigera | redigera wikitext]

Människa[redigera | redigera wikitext]

Människor, särskilt barn som inte tidigare har haft kikhosta och utsätts för även små mängder kikhostebakterier löper upp mot 90% risk att insjukna[2]. Vid vaccination med moderna kikhostevaccin kvarstår immuniteten mot symtom 5-10 år och efter genomgången infektion cirka 15 år för att sedan gradvis avta. Vaccinationen har däremot mer begränsad effekt på förekomsten av bakterier i luftvägarna och därför finns risk för mer eller mindre långt bärarskap och smittrisk från framför allt vuxna symtomfria personer.

I Sverige rapporteras att 12 personer, framför allt spädbarn har avlidit i kikhosta mellan åren 1996 och 2014[3]. I länder med sämre socioekonomiska förhållanden och sämre vaccinationstäckning är dödligheten betydligt högre.

Djur[redigera | redigera wikitext]

Det har alltsedan 1910-talet och fram till senare år varit en kontroversiell fråga, om djur kan insjukna i kikhosta eller ej[4][5]. Under 1930-talet upptäcktes att bakterierna förlorade sin virulens när de upprepade gånger stacks om på agarmedier[6] men den allmänna osäkerheten kvarstod.

I Sverige upphörde kikhostevaccinationen av spädbarn 1979 på grund av otillfredsställande skyddseffekt med dåtida vaccinet och omfattande kikhosteutbrott skedde. Under sommaren 1985 insjuknade schimpanserna och gorillorna i Kolmårdens djurpark på vad som kliniskt i hög grad liknade kikhosta hos människa och provtagning gjordes på schimpanser men ej på gorillorna av tekniska skäl. Bakterier påvisades vid odling och även serologiska undersökningar var positiva för Bordetella pertussis[7]. Senare undersökningar visar att bland andra babianer är känsliga för sjukdomen[8]. Sedan lång tid tillbaka har många djurparker vaccinerat mot kikhosta[9].

Laboratorieverifierade uppgifter om kikhosta hos vilda djur är osäkra, men kikhosta anges i bland annat Mamals of Africa som sjukdom hos gorilla[10]. Andra djur än apor kan åtminstone under experimentella förhållanden insjukna i luftvägsinfektion med hosta, men det kräver en stor inokulationsdos bakterier och är osäkert om det sker i det vilda.

Antibiotikakänslighet[redigera | redigera wikitext]

In vitro är de känsliga för ett brett antibiotikaspektrum som penicilliner, makrolider (erytromycin m. fl.), kinoloner, tetracykliner, kloramfenikol och trimetoprim-sulfa men ej för flertalet perorala cefalosporiner. Till skillnad från flertalet andra bakteriella infektioner är sambandet mellan farmakokinetiken och farmakodynamiken dåligt känd och därför är kunskaperna om kliniska antibiotikaeffekter begränsade. Erfarenhetsmässigt vet man att erytromycin har god effekt att döda bakterierna in vivo, även om resistens kan förekomma.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ von König CHW, Riffelmann M, Coenye T: Bordetella and Related Genera; in Versalovic J et al. (eds): Manual of Clinical Microbiology. 10th ed. vol 1. ASM Press, Washington 2011;1:739-750. ISBN 978-1-55581-463-2
  2. ^ Mattoo S, Cherry JD: Molecular pathogenesis, epidemiology, and clinical manifestations of respiratory infections due to Bordetella pertussis and other Bordetella subspecies. Clin. Microbiol. Rev. 2005, 18:326–382.
  3. ^ Folkhälsoinstitutet. [www.fhi.se ”Sjukdomsinformation om kikhosta”]. www.fhi.se. Läst 29 mars 2015. 
  4. ^ Inaba I: Über den Bordet-Gengouschen Keuchhustenbacillus Übertragungsversuches des Keuchenhustens auf Tiere. Z Kinderheilkd 1912;4:252-264
  5. ^ Bachamn W, Burghard E: Der Nachweis der Bordet-Gengouschen Bacillen und ihre aetiologische Bedeutung für den Keuchenhusten. Z Kinderheildk 1925;39:465-483
  6. ^ Shibley GS, Hoelscher H: Studies on whooping cough. J Exp Med 1934;60:401-418
  7. ^ Gustavsson OEA, Röken BO, Serrander R: An Epizootic of Whooping Cough among Chimpanzees in a Zoo. Folia Primatol 1990;55:45-50
  8. ^ Warfel JM, Merkel TJ. The baboon model of pertussis: effective use and lessons for pertussis vaccines. Expert Rev Vaccines. 2014 Oct;13(10):1241-52. doi: 10.1586/14760584.2014.946016. Epub 2014 Sep 3.
  9. ^ Loomis MR: Immunoprofylaxis in infant great apes; in Graham CE, Bowen JA, (eds): Monographs in Primatology. Vol 5: Clinical Management of Infant Great Apes, sidd. 107-112. Liss, New York, 1985
  10. ^ Butynski TM et al. (eds.): Mammals of Africa vol. II: Primates, sid 51. Bloomsbury Publishing, London, 2013. ISBN 978-1-4081-2252-5

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]