Hoppa till innehållet

Botvid (helgon)

Från Wikipedia
Botvid
Född
Södermanland, Sverige
Död1120
Södermanlands län ​eller ​Södermanland
Medborgare iSverige
SysselsättningPräst, missionär
Redigera Wikidata
Sankt Botvid på altarskåp i Ytterselö kyrka, ca 1500.

Sankt Botvid, är tillsammans med Sankt Eskil ett av Södermanlands skyddshelgon som hade sin hemort i Botkyrka och firas den 28 juli.

I Botkyrka kyrka finns Sankt Botvids kvarlevor, dit de fördes några år efter hans död: enligt legenden år 1129, men antagligen avliden omkring år 1080. Sankt Botvid omtalas som helgon redan i Vallentunakalendariet på 1190-talet.[1] I sin äldsta bevarade form härrör legenden från mitten av 1200-talet. Det har dock antagits att den författats redan på 1100-talet.[2] Ärkebiskop Birger Gregersson författade rimofficiet till Botvidsfesten på 1300-talet.[1] Han blev enligt legenden kristnad på en handelsfärd till England och sedermera dödad av en vendisk slav, som han friköpt. Både han och Sankt Eskil, Södermanlands andra helgon, finns avbildade i många kyrkor i Mälardalen. Sankt Botvid och Sankt Eskil sändes ut tillsammans med David av Munktorp av Sankt Sigfrid i Småland för att kristna mälarlandskapen, och de vigdes som missionsbiskopar över all Sverige nordanskogs.

Botvid förekommer på altarskåp och i muralmålningar, troligtvis fanns även helgonskåp, i hela Mälardalen. Sankt Botvid återfinns också i Botkyrka kommuns vapen.

Den 1 januari 2012 grundades Sankt Botvids katolska församling i Fittja. Kyrkobyggnaden invigdes i januari 1999 av stiftets biskop Anders Arborelius.

Sankt Botvid framställs med två attribut, fisk och yxa. Fisken påminner om ett mirakulöst fiskafänge som fyllde två båtar. Yxan är hans dödsredskap. Botvid ledsagade en friköpt träl till kusten och (sägs/tros) ha blivit dödad av denne när han sov på Rågö utanför Nyköping. Det är fortfarande oklart huruvida Botvid blev bragt om livet.

  1. ^ [a b] Svensk uppslagsbok, Malmö 1939
  2. ^ Scandia, Tidskrift för historisk forskning 1931, Toni Schmit Eskil, Botvid och David. Tre svenska helgon s. 108