Hoppa till innehållet

Bränningssnäppa

Från Wikipedia
Bränningssnäppa
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningVadare
Charadrii
FamiljSnäppor
Scolopacidae
SläkteCalidris
ArtBränningssnäppa
C. virgata
Vetenskapligt namn
§ Calidris virgata
Auktor(Gmelin, 1789)
Utbredning
Bränningssnäppans utbredningsområde, där rödorange betecknar vistelse häckningstid och blått övervintringsområde.
Synonymer
  • Aphriza virgata
  • Calidris virgatus
  • Bränningsnäppa

Bränningssnäppa[2] (Calidris virgata) är en nordamerikansk vadare i familjen snäppor.[3] Den häckar i Alaska och nordvästra Kanada. Vintertid flyttar den till Nord- och Sydamerikas västkust. Tidigare fördes den som ensam art till Aphriza, men inkluderas numera i Calidris. Arten minskar i antal, men beståndet anses ändå vara livskraftigt.

Utseende och läte

[redigera | redigera wikitext]
Bränningssnäppa i vinterdräkt fotograferad i november i San Luis Obispo, Kalifornien, USA.

Bränningssnäppan är en rund och kraftig snäppa som i snitt väger 190 gram. Den har korta klargula ben och kort grov näbb som är grå, men näbbroten på den undre näbbhalvan är orange. Fjäderdräkten är mest grå med vit buk och undergump. Vingundersidorna är vita och ramas in av grått, på ovansidan delas vingpennorna av från de övre täckarna av ett vitt vingband och den har en vit stjärt med ett kraftigt svart ändband. I häckningsdräkt har den orangerosa vattrade skulderfjädrar, svarta pilspetsformade fläckar på bröstet och buken, och vitstreckat huvud och bröst. Den flyger med djupt kupade vingar.

Oftast tystlåten, flyktlätet är ett mjukt iif iif iff och sången är ett nasalt kwii kwii kwirr kwirr skrii skrii kikrri (etc).

Utbredning och biotop

[redigera | redigera wikitext]

Fågeln häckar på stenig tundra i Alaska och Yukon. Den är en flyttfågel och övervintrar kring västkusten av hela Amerika, från södra Alaska ända ned till Chiles södra spets. På vintern återfinns de ofta ute vid kustlinjen där de söker föda i små flockar tillsammans med roskarlar.

Kvartett arter övervintrande i Coyote Point Harbor, San Mateo, Kalifornien: kustpipare, roskarl, svart roskarl och bränningssnäppa.

Honan lägger i snitt fyra ägg i en fördjupning i marken som fodrats med vegetation. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som snabbt finner sin egen föda. Vid häckningsplatserna äter de främst insekter och frön. Vintertid äter de istället små kräftdjur och andra ryggradslösa smådjur.

Ruvande bränningssnäppa.
Nykläckt unge.

Tidigare fördes bränningssnäppan som ensam art till släktet Aphriza och troddes stå roskarlarna i Arenaria nära. DNA-studier visar dock att den är närbesläktad med kustsnäppa (Calidris canutus) och kolymasnäppa (Calidris tenuirostris), varför den numera placeras i släktet Calidris.[4]

Status och hot

[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1]

Bränningssnäppan beskrevs taxonomiskt 1789 av Johann Friedrich Gmelin. Det vetenskapliga artnamnet virgata betyder "streckad".[5] På svenska har fågeln även kallats bränningsnäppa, med endast ett "s".

Delar av denna artikel är översatt från engelskspråkiga wikipedias artikel Surfbird läst i oktober 2006.
  1. ^ [a b c] BirdLife International 2016 Calidris virgata . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2017.3. Läst 7 februari 2021.
  2. ^ BirdLife Sverige (2021) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ Gibson, R. (2010), Phylogenetic Relationships among the Scolopaci (Aves: Charadriiformes): Implications for the Study of Behavioural Evolution, M.Sc. thesis, University of Toronto.
  5. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4
  • David Allan Sibley (2000) National Audubon Society, The Sibley guide to Birds, ISBN 0-679-45122-6
  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]