Brant inflygningsvinkel

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Illustration av instrumentlandningssystem, inklusive inflygningsvinkel.
En BAe 146/Avro RJ landar på bana 27 (österifrån) på London City Airport.
En Fokker 50 lyfter västerut från London City Airport.

Brant inflygningsvinkel (engelska: steep approach) är en flygterm som beskriver en brantare inflygningsvinkel än den normala för flertalet flygplatser, vilken är 3 grader eller något högre.

Internationell standard för anbefalld inflygningsvinkel är 3 grader, utom de fall där det finns hinder som byggnader eller berg, eller om politiska överväganden om buller väger över. Beträffande normalt belägna flygplatser har till exempel inflygningsvinkeln till Frankfurts flygplats under senare år höjts något, och diskussion pågår om en högre vinkel beträffande Heathrow i London.[1]

Användande av en brantare inflygningsvinkel än normalt är framför allt aktuellt för flygplatser inne i stadsområden och flygplatser i bergsområden.[2] En anbefalld högre inflygningsvinkel än normalt för en viss flygplats kan ha att göra med krav på tillräcklig höjdmarginal för hinder på inflygningsvägen eller önskemål om att reducera flygplansbuller i tättbebyggda områden, eller av bådadera. En sådan brantare inflygningsvinkel kan vara 5,5 grader, men för att en flygplanstyp ska få tillstånd för landning med sådan brant inflygningsvinkel krävs att den ska kunna klara en ännu brantare vinkel, typiskt 7,5 grader. Så branta inflygningsvinklar klarar inte merparten av flygplanstyper för kommersiellt flyg.

Landning med brant inflygningsvinkel 4,5 grader eller högre ställer krav både på flygplatsen[3] flygplanets konstruktion och på piloternas kompetens. Tillstånd för flygplanstyper ges av flygsäkerhetsmyndigheter som europeiska European Aviation Safety Agency (EASA) och amerikanska Federal Aviation Administration (FAA). Nationella luftfartygsregister utfärdar tillstånd för landning med brant inflygningsvinkel.

Exempel på flygplatser med brant inflygningsvinkel är London City Airport i Docklands i London (på grund av buller) och flygplatsen Aeroporto di Lugano-Agno i Schweiz. Luganos flygplats har en extremt brant inflygningsvinkel på 6,65 grader på grund av terrängen.[4]

Exempel på flygplan anpassade för brant inflygningsvinkel[redigera | redigera wikitext]

Flygplan för kommersiell passagerartrafik[redigera | redigera wikitext]

Affärsflygplan och mindre flygplan för chartertrafik[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Steeper Approaches trial 17 September 2015 – 16 March 2016, faktablad på Heathrows webbplats
  2. ^ Steep approach på Airbus webbplats, läst 2017-03-12
  3. ^ Citat från Official Journal of the European Union, Regulations, Commission Regulation (EU) No 965/2012 of 5 October 2012, Sobpart C, Aircraft Performance and Operating limitations, Section 1, Aeroplanes, Chapter 2, Cat.Pol.A.245 Approval of steep approach operations, läst 2017-03-12
  4. ^ AIP Switzerland LSZA AD 2 - 1 Skyguide. LSZA - Lugano, avsnitt LSZA AD 2.1 Aerodrome location indicator and name radio navigation and landing aids den 8 januari 2015
  5. ^ Steep approach på airbus webbplats, läst 2017-03-12
  6. ^ Superjet steep-approach approval targeted for 2017 på www.flightglobal.com den 25 maj 2016, äst 2017-03-12
  7. ^ Dassault’s Falcon 7X Approved for London City Airport Operations på London City Airports webbplats 25 februari 2009
  8. ^ The journey to London City Airport - Legacy 500 steep-approach capability certification på Embraers webbplats, september 2015
  9. ^ Gulfstream G280 Demonstrates Operations at London City Airport. Mid-Size Aircraft One Step Closer To Operating At British Airport på General Dynamics webbplats den 31 oktober 2016