Brattsystemet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Motbok” leder hit. För betydelsen bankbok, se bankbok.
"Motbok" - Åmåls systembolag (1920). Rekvisitionsdel.
"Motbok" - Åmåls systembolag (1920). Inköpsdel.

Brattsystemet eller motbokssystemet som trädde i kraft 1919 i Sverige var ett större försök att minska alkoholkonsumtionen genom reglering av alkoholbruket. Det byggde på grundsatsen om individuell kontroll vid försäljning av alkoholdrycker genom en för varje inköpsberättigad person utställd motbok.[1]

Den pådrivande kraften var läkaren och politikern Ivan Bratt vilkens tankar om reglering av alkoholbruket började förverkligas 1913— 1914, då han i Stockholm startade "Stockholmssystemet", som följdes av liknande systembolag på andra håll, samt Vin- och spritcentralen, som med statsmakternas stöd inlöst alla enskilda vin- och spirituosaaffärer.[1][2]

Efter rusdrycksförbudslinjens knappa förlust i folkomröstningen 1922, blev permanentandet av motbokssystemet en politisk kompromiss mellan de båda sidorna. Brattsystemet upphörde 1955.

Motboken[redigera | redigera wikitext]

Brattsystemet var ett ransoneringssystem och därför behövdes en motbok för att registrera inköpen. Motboken var ett häfte med plats för stämplar, där inköpen skrevs in för att kunna bevaka den köpta tilldelade ransonen. Från början användes motboken bara för spritdrycker för att senare användas även för vin. Ransonen för spritdrycker var från början en eller två liter i månaden, men maximerades senare till normalt tre liter. För att erhålla motbok måste man skriva en ansökan till vederbörande systembolag och blev då registrerad som kund om 'särskilt hinder icke förelåg'. Inköpen måste ske i bestämd butik och motboken fick inte lånas ut eftersom den var strängt personlig. [1]

Antalet motböcker var den 31 december 1953 totalt 2 015 026, motsvarande 28 % av hela befolkningen.[1]

Kriterier[redigera | redigera wikitext]

Det var inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition som styrde tilldelningen. Extra tilldelning för bröllop, födelsedagar och för representation beviljades efter ansökan. En kvinna med motbok var ytterst sällsynt och en gift kvinna erhöll i regel inte motbok. En hushållerska kunde till exempel nekas motbok med motiveringen att mannen i den familj hon arbetade hade motbok. Unga, ogifta män kom sällan i fråga och den som var arbetslös eller saknade inkomst kom aldrig ifråga.[3]

Finländsk motsvarighet[redigera | redigera wikitext]

I Finland behövdes under ett antal år[förtydliga] på 1900-talet ett särskilt spritkort för att få köpa alkohol. I Finland avskaffades spritkortet (kallades Alkokort efter Oy Alkoholiliike Ab, sedermera Alko) i slutet av 1960-talet.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Nordisk familjebok 1952-55 års upplaga/ band 18, Rusdryckslagstiftning
  2. ^ Norstedts uppslagsbok 1948
  3. ^ Systembolaget
  • Händelser man minns - en krönika 1920−1969, fil dr Harald Schiller 1970
  • Nationalencyklopedin, 2007