Bristol Freighter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bristol Type 170 Freighter/Wayfarer1)
Bristol Freighter, Beauvais-Tille 1986
Bristol Freighter, Beauvais-Tille 1986
1) Beskrivningen gäller Freighter Mk.31
Beskrivning
Typ passagerar-, fraktflygplan
Besättning 3
Första flygning 2 december 1945
I aktiv tjänst 1946 – 2004
Versioner Freighter, Wayfarer
Tillverkare Bristol Aeroplane Company
Antal tillverkade 214[1]
Data
Längd 20,80 m
Spännvidd 32,93 m
Höjd 6,60 m
Vingyta 138 m²
Vingprofil R.A.F. 28
Tomvikt 12.923 kg
Max. startvikt 19.958 kg
Max. bränslevikt 1 917 kg (2 663 liter)
Motor(er) 2 × Bristol Hercules 734
14-cylindriga stjärnmotorer
Motoreffekt 2 × 1 980 hk
Prestanda
Max. hastighet 370 km/h (200 knop)
Transporträckvidd 611 km
Max. flyghöjd 7 010 m (23 000 fot)
Lastförmåga
Lastförmåga 5 443 kg
Kapacitet 50 passagerare
Kabinhöjd 2,03 m
Kabinlängd 9,65 m
Kabinvolym 66,8 m3
Aer Turas Freighter Mk 31 EI-APC, 1966

Bristol Freighter var ett tvåmotorigt propellerflygplan från Bristol Aeroplane Company som kunde öppnas i nosen med två dörrar. Lastrummet rymde två bilar. Planet tog även 12 passagerare. En större variant finns som heter Bristol Mk 32 Super Freighter (se nedan).

Bristol Wayfarer är en variant som saknar den stora nosdörren; den är främst avsedd för transport av passagerare.

Flygplanstypen flög första gången år 1945 och tillverkades i 214 exemplar. Produktionen upphörde år 1958.

Ett liknande plan för biltransport var Aviation Traders ATL-98 Carvair, som är baserat på Douglas DC-4.

Historik, design och utveckling[redigera | redigera wikitext]

Bristol 170 var ett kortdistansflygplan med två kolvmotorer. Den första prototypen, konstruerad av dåvarande Bristol Aeroplane Company (senare British Aircraft Corporation), var utrustad med två Bristol Hercules 632 14-cylindriga stjärnmotorer med 1 675 hk. Den flög första gången den 2 december 1945.

Bristol 170 var ett högvingat monoplan och hade sporrställ som fast landställ. Hela flygplanet tillverkades av metall förutom roderytor som var dukklädda.[2] Det var inte utrustad med tryckkabin. Förarkabinen finns ovanpå kabinen; den är tillgängligt via en stege.

Flygplanet hade goda STOL-egenskaper: startsträcka med full last var 704 meter, landningssträcka 811 meter.[3] Planet hade bra egenskaper på korta start- och landningsträckor och på landningsbanor gjorda av gräs, jord eller grus.

Bristol 170 Mk 32 var en något längre variant som kunde tar tre bilar. Kroppen blev förlängd med 152 cm.

Största kund blev Pakistans flygvapen som köpte 71 Bristol 170 fr.o.m. 1948.[4] De sista två Bristol leverades år 1958, en till Straits Air Freight Express (SAFE Air) i Nya Zeeland och den allra sista till Dan-Air.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

BKS Air Transport Freighter Mk 31, Liverpool 1961
British United Freighter Mk 32, Tempelhof 1966
Compagnie Air Transport Freighter Mk 32, 1969
Nosdörren på Freighter Mk 21, Kanadas flygvapen, RAF Fairford 1965
Dan-Air Freighter Mk 31, Manchester 1964
Sabena Freighter Mk 32, Southend 1964
Cockpit of Bristol Freighter, Omaka 2011
Silver City Airways Freighter Mk 32, 1954
SAFE Air Freighter Mk 31, Auckland 1973
Nya Zeelands flygvapen Freighter, Qui Nhon, Vietnam 1969

Bristol Wayfarer är en variant från början endast avsedd för transport av passagerare. Den stora nosdörren saknas. Det finns plats för upp till 40 passagerare. Planet tillverkades i 19 exemplar.

  • Freighter Mk I: 23 tillverkade. Två Bristol Hercules 632 med 1 675 hk.
    • Freighter Mk I: 6 tillverkade. Fraktflygplan.
    • Freighter Mk IA: 17 tillverkade. Kombi version, 16 stolar och 2 bilar; 1 toalett.
  • Wayfarer Mk II: 19 tillverkade. Ingen nosdörr.
    • Wayfarer Mk II: 3 tillverkade. Fraktflygplan utan stolar.
    • Wayfarer Mk IIA: 13 tillverkade. Passagerarflygplan, 32 till 36 stolar; kök/skafferi; 1 toalett.
    • Wayfarer Mk IIB: 1 tillverkad. British European Airways (BEA). Som Mk IIA. 2 toaletter.
    • Wayfarer Mk IIC: 2 tillverkade. Indian National Airways. 20 stolar i främre kroppsdel, lastrum/bagage i bakre del; utrustning för tropiskt klimat; 1 toalett.
  • Freighter Mk XI: 2 tillverkade. Runda vingspetsar; max. startvikt 907 kg (2 000 lb) högre, räckvidd 1 450 km.
  • Freighter Mk XIA: 1 tillverkad. Suidair, Sydafrika; kombi.
  • Freighter Mk 21: 60 tillverkade.
    • Mk 21: 13 tillverkade. Som Mk XI, max. startvikt 1 361 kg (3 000 lb) högre. Två Bristol Hercules 672 med 1  690 hk.
    • Mk 21E: 17 tillverkade. Som Mk 21, 32 stolar, isolering och extra uppvärmning
    • Mk 21P: 30 tillverkade. Pakistans flygvapen
  • Freighter Mk 31: 91 tillverkade. Vingbredd 32,93 meter istället av 29,80 meter, max. startvikt 3 175 kg (7 000 lb) högre. Två Bristol Hercules 734 med 1 980 hk.
    • Mk 31: 12 tillverkade.
    • Mk 31C: 1 tillverkad. Specialutrustad för Aeroplane and Armament Experimental Establishment (A&AEE), RAF Boscombe Down
    • Mk 31E: 16 tillverkade. Som Mk 21E, 32 stolar, isolering och extra uppvärmning
    • Mk 31M: 62 tillverkade. Militärversion
  • Freighter Mk 32: 18 tillverkade. Bristol Super Freighter (Bristol Type 170 Series 32) är en större variant av Bristol Freighter, tar 3 bilar och 20 passagerare, användes bl.a. för flygningar över Engelska kanalen. Längden blev större med 1,52 meter, fenan högre med 1 meter. Mk 32 flög första gången den 16 januari 1953. Ett av Silver City Airways flygplan (G-AMWA) blev ombyggd till "Super Wayfarer" och var utrustad med plats till 60 passagerare.[5]

Användare[redigera | redigera wikitext]

Bristol 170 har tidigare flugits bland annat av:[6][7][8]

Civila operatörer[redigera | redigera wikitext]

Europa[redigera | redigera wikitext]

Afrika[redigera | redigera wikitext]

Asien, Oceanien[redigera | redigera wikitext]

Nordamerika[redigera | redigera wikitext]

Sydamerika[redigera | redigera wikitext]

Militära operatörer, regeringar, statliga myndigheter[redigera | redigera wikitext]

Bristol 170 har också flugits av flera flygvapen:[9]

Freighter Mk 31M med radar, Kanadas flygvapen, RAF Langar 1966

Användning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

En Bristol 170 (tillverkningsnummer 12792) levererades via Bristol Filton Airport–Köpenhamn–Stockholm-Bromma flygplats till Flygbolaget Trafik-Turist-Transportflyg (AB TTT) den 4 augusti 1947 och registrerades den 14 augusti.[11] Flygplanet hade en specialutrustning för avisning i mycket kallt väder. Det var helt omålat med endast namnet "Mercurius" (senare "Flagship Ethiopia") på nosen samt registreringsbeteckningen. Flygplanet var en av bara två Mk.XI som såldes och var utrustat med extra uppvärmning i lastrummet.

Det hyrdes ut till Etiopiens regering. Den 30 september 1947 flög planet till Addis Abeba i samband med leveransen av SAAB B 17 stridsflygplan till etiopiska flygvapnet (IEAF) vilket var under uppbyggnad av Carl Gustaf von Rosen samt tjänstledig svensk flygvapenpersonal.[12]

På hemväg från Etiopien kraschade planet i Italien efter bara tre månader i tjänst. Utom besättningen fanns 21 svenska piloter och flygtekniker ombord. Av 25 människor ombord dödades 21.

Haverier[redigera | redigera wikitext]

Silver City Airways G-AGVC, förstörd 1962

Av 214 tillverkade Bristol 170 förstördes 69, varav 45 som krävde sammanlagt 387 människoliv.[13][14] Urval:

  • Den 30 juni 1962 landade Manx Airlines (1947) Freighter 21 (G-AGVC) på Isle of Man/Ronaldsways flygplats. Vid landning förstördes landstället. Alla ombord klarade sig, men flygplanet fick skrotas.[17]

Bevarade exemplar[redigera | redigera wikitext]

Argentinas flygvapen Freighter Mk IA, Moron museum 2012

År 2010 fanns 17 överlevande Bristol 170 kvar, ingen därav i flygande skick och inte alla kompletta. En del finns bevarade i museer, men inte i Europa.[18]

Liknande flygplan[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Alles-Fernandez 1987, s. 335.
  2. ^ Jane's 1952, s. 52.
  3. ^ King 2011, s. 53.
  4. ^ King 2011, s. 179–181.
  5. ^ King 2011, s. 234.
  6. ^ King 2011, s. 99– 168.
  7. ^ Wickstead 2014.
  8. ^ Eastwood/Roach 1996, s. 41–54.
  9. ^ King 2011, s. 169–184
  10. ^ King 2011, s. 99
  11. ^ King 2011, s. 215.
  12. ^ Svenskt Flyghistoriskt Forum, läst 29 mars 2017.
  13. ^ Bristol 170 Statistics, Aviation Safety Network, läst 28 mars 2017.
  14. ^ King 2011, s. 285–286.
  15. ^ Aviation Safety Network, haveri Bristol Freighter 11 SE-BNG, läst 28 mars 2017
  16. ^ Aviation Safety Network, haveri Bristol Freighter 21 EC-ADI, läst 28 mars 2017
  17. ^ Aviation Safety Network, haveri Bristol Freighter 21 G-AGVC, läst 28 mars 2017.
  18. ^ King 2011, s. 287.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Derek A. King: The Bristol 170. Air-Britain (Historians), Staplefield, 2011, ISBN 978 0 85130 405 2.
  • C. H. Barnes: Bristol Aircraft since 1910. Putnam, London 1988, ISBN 0-85177-823-2, s. 252 – 259.
  • Tony Eastwood und John Roach: Piston Engine Airliner Production List. West Drayton: The Aviation Hobby Shop, 1996, ISBN 0 907178 61 8.
  • Peter Alles-Fernandez: Flugzeuge von A bis Z, Band 1. Bernard & Graefe Verlag, Koblenz 1987, ISBN 3-7637-5904-2, s. 334 – 335.
  • A. J. Jackson: British Civil Aircraft 1919–1972, Volume I. Putnam, London 1988, s. 330 – 342, ISBN 0-85177-823-2.
  • Leonard Bridgman (ed.): Jane's All The World's Aircraft, 1952–53. Sampson Low, Marston & Company, London 1952, s. 46 – 47.
  • Helmut Kreuzer: Alle Propeller-Verkehrsflugzeuge 1945 – Heute, Air Gallery Verlag, Ratingen 1989, ISBN 3-9802101-1-1.
  • Maurice J. Wickstead: Airlines of the British Isles since 1919. Air-Britain (Historians) Ltd., Staplefield, W Sussex 2014, ISBN 978-0-85130-456-4.