Bunkrar i Albanien

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Över 700 000 bunkrar byggdes i Albanien under Enver Hoxhas styre.

Bunkrar i Albanien byggdes under de nästan fyra årtionden av Enver Hoxhas autokratiska ledarskap av Socialistiska folkrepubliken Albanien. Det byggdes över 700 000 bunkrar i landet, motsvarande en bunker per fyra personer. Bunkrarna (på albanska bunkerët) syns fortfarande och finns överallt i Albanien med en genomsnitt av 24 bunkrar per kvadratkilometer.[1][2]

Enver Hoxhas program av "bunkerisering" resulterade i byggandet av bunkrar i varenda hörn i Albanien, allt från bergspass till stadsgator. De hade väldigt litet militärt värde och användes aldrig för sitt avsedda syfte under kommuniståren 1945–1990. Kostnaden för att bygga dessa tömde Albaniens resurser och trängde undan kapital för mer behövande behov såsom att ta itu med bostadsbristen och de dåliga vägarna.

Bunkrarna övergavs i och med kollapsen av det kommunistiska styret 1990. De flesta är förfallna medan andra återanvänds för olika syften såsom logi, kaféer, lager och hem för hemlösa eller djur. Några var till användning under konflikten på Balkan under 1990-talet.[3]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Från slutet av andra världskriget till sin död i april 1985 bedrev Enver Hoxha en politisk modell väl underbyggd av såväl hårdför stalinism som maoistiska element. Han bröt relationerna med Sovjetunionen under Nikita Chrusjtjov under det ryska tövädret, drog Albanien ur Warszawapakten 1968 i protest mot Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien och bröt även relationer med Folkrepubliken Kina efter USA:s president Richards Nixons statsbesök i Kina 1972.[4]

Enver Hoxhas regim var även fientlig mot landets närmaste grannar. Albanien avslutade inte sitt krigstillstånd med Grekland, en kvarleva från andra världskriget. förrän så sent som 1987 - två år efter Hoxhas död - på grund av misstankar om grekiska territoriella anspråk på södra Albanien (även känd som Nordepirus av grekerna).[5]

Hoxha var hätsk och fientlig mot den mer moderata kommunistregeringen i Titos Jugoslavien och anklagade Titos regering för att upprätthålla "en anti-marxistisk och trångsynt syn på partiet, staten och folket". Hoxha hävdade att Tito avsåg att ta kontroll över Albanien och omvandla landet till den sjunde republiken i Jugoslavien och klandrade den jugoslaviska regeringen för sitt sätt att felbehandla albanerna i Kosovo och att jugoslaviska ledare bedrev ett politiskt program med utrotning som syfte.[6]

Albanien behöll ändå vissa relationer med omvärlden vid denna tid, såsom handel med neutrala länder, såsom med Österrike och Sverige och upprättade förbindelser tvärs över Adriatiska havet med sin forna koloniala härskare Italien. En viss uppmjukning av inrikespolitiken motverkades 1973 av Enver Hoxha genom återupptagande av förtryck och utrensning riktad mot individer, såsom inom militären eftersom han var rädd att det skulle hota hans ledarroll i landet. En ny konstitution antogs 1976 som stärkte kommunistpartiets grepp om landet, begränsade privata egendomar och förbjöd utländska lån.[7] Landet dök ner i ett årtionde av paranoid isolering och ekonomisk stagnation och så gott som helt avskärmat från omvärlden.[8]

Militära doktrin[redigera | redigera wikitext]

En bunker på en stadsgata i Shkodra. Invånarna vid stadsgatan förväntades att försvara den.
Bunkrar byggdes på nästan varje plats som kunde försvaras, även på kyrkogårdar.

Från och med 1967 och fram till 1986 förde den albanska regeringen en policy av "bunkerisering" som ledde till byggandet av hundratusentals bunkrar runtom i landet.[8] Dessa byggdes på alla tänkbara platser, från stränder till berg, i vingårdar och betesmark, i byar och städer och vid trädgårdarna av Albaniens bästa hotell.[9] Enver Hoxha var orolig att Albanien skulle utkämpa ett tvåfrontskrig i en samordnad attack av Jugoslavien, NATO och Warszawapakten med över elva fientliga flygdivisioner. Som han själv sade "Om vi släpper efter vår vaksamhet ens för en stund eller tonar ner vår kamp mot våra fiender i det minsta kommer de slå till omedelbart som när ormen biter er och injicerar sitt gift innan du är medveten om det".[10]

Albaniens militära doktrin baserades på idén om "folkkriget", som kan härledas till partisankriget ledd av Enver Hoxha.[11] Albanien var det enda landet i Europa som befriade sig självt utan ingripande från främmande makter (fastän att albanska partisaner fick stort understöd av vapen av de allierade).[12] Partisanernas seger mytologiserades i en massiv skala av Enver Hoxha-regimen som använde sina krigstida framgångar för att legitimera sitt styre i landet. De väpnade styrkorna bestod av partisanmodellen byggt kring infanteriförband; 75 procent av de reguljära styrkorna och 97 procent av reservarna anställdes i rollen som fotsoldater.[13]

Partisanernas strategi var baserad kring bergsbaserad gerillakrigsföring, där de flydde uppemot bergen och gjorde räder i de mindre försvarbara lågländerna. I motsats siktade Enver Hoxha mot att försvara Albaniens nationella integritet och suveränitet "till varje pris",[14] som krävde att försvara lågländerna likaså. Bunkrarna var således avsedda att skapa defensiva positioner tvärsöver hela landet. Mindre sådana var utplacerade i linjer utomsikt mot större kommandobunkrar, som var ständigt bemannade. Kommendörer i de större bunkrarna kommunicerade med de i högre rang via radio och med de i mindre bunkrarna genom att göra visuella signaler som kunde ses genom luckorna.[15]

Regimen sökte att intensivt militarisera den civila befolkningen. 800 000 personer av landets 3 miljoner invånare tjänstgjorde i försvaret på något sätt, vare sig inom den reguljära armén, som reservare eller som student i unga förband. Flera sektorer inom den offentliga, såsom statsägda affärsverksamheter och i offentlig tjänst fick roller inom försvaret, vilket betydde att hela befolkningen omfattades mer eller mindre i statens försvarsplanering.[16] Från treårsåldern indoktrinerades barn att vara "vaksam för fiender både inom sig och utanför" och propagandistiska slagord la tyngd på vikten att vara vaksam.[17]

Alla medborgare från tolv års ålder tränades i att stationera sig själva i den närmaste bunkern för att stå emot tänkta inkräktare.[9] Familjer organiserades av lokala myndigheter för att städa och upprätthålla de lokala bunkrarna.[10] Övningar för civilt självförsvar hölls två gånger varje månad och varade upp till tre dagar där civila i vapenför ålder och av båda könen fick bära gevär (dock utan ammunition).[18]

Medlemmar av Unga pionjärerna, den albanska kommunistiska ungdomsrörelsen, var tränad i att försvara sig mot luftburna invasioner genom att till exempel sätta upp spetsiga spiskar på trädtopp för att spetsa fast utländska fallskärmshoppare.[19] Trots militariseringen av den stora andelen av befolkningen var det albanska försvarssystemet i stort sett ineffektivt och tog inte hänsyn till landets verkliga försvarsbehov: träningen var minimal, bränslen och ammunitionen var otillräckliga, uniformer och utrustningar var av dåligt kvalité, vapnen var föråldrade och militären saknade rätt befäl och kontrollsystem.[11]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Bunkers in Albania

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hapet dosja, ja harta e bunkerëve dhe tuneleve sekretë
  2. ^ ”Bunkers of Albania”. Bunkers of Albania. http://www.atlasobscura.com/places/bunkers-of-albania. 
  3. ^ Wheeler, Tony (2007). Tony Wheeler's Bad Lands. Lonely Planet. Sid. 48–49. ISBN 978-1-74179-186-0. 
  4. ^ Coppa, Frank J. (2006). Encyclopedia of Modern Dictators: from Napoleon to the Present. Peter Lang. Sid. 118–119. ISBN 978-0-8204-5010-0. 
  5. ^ Konidaris, Gerasimos (2005). ”Examining policy responses to immigration in the light of interstate relations and foreign policy objectives”. i King, Russell. The New Albanian Migration. Sussex Academic Press. Sid. 69. ISBN 978-1-903900-78-9. 
  6. ^ Pearson, Owen (2007). Albania as Dictatorship and Democracy: From Isolation to the Kosovo War, 1946–1998. I.B.Tauris. Sid. 632. ISBN 978-1-84511-105-2. 
  7. ^ Crampton, R. J. (1997). Eastern Europe in the Twentieth Century and After. Routledge – Taylor & Francis Group. Sid. 356–357. ISBN 0-415-16423-0. 
  8. ^ [a b] Galaty, Michael L.; Stocker, Sharon R.; Watkinson, Charles (2009). ”The Snake That Bites: The Albanian Experience of Collective Trauma as Reflected in an Evolving Landscape”. i Brown Golden, Kristen. The Trauma Controversy: Philosophical and Interdisciplinary Dialogues. SUNY Press. Sid. 176. ISBN 978-1-4384-2819-2. 
  9. ^ [a b] Vrazo, Fawn (19 april 1999). ”Cold-war Bunkers At The Ready In Albania: Half A Million Dot The Land. Once Laughable, They Now Are Eyed As Potential Havens”. Philadelphia Inquirer. http://articles.philly.com/1999-04-19/news/25521158_1_bunkers-enver-hoxha-tirana. Läst 11 januari 2012. 
  10. ^ [a b] The Trauma Controversy, p. 177
  11. ^ [a b] Vickers, Miranda; Pettifer, James (1997). Albania: From Anarchy to a Balkan Identity. C. Hurst & Co. Publishers. Sid. 210. ISBN 978-1-85065-290-8. 
  12. ^ Jacques, Edwin E. (1995). The Albanians: an ethnic history from prehistoric times to the present. McFarland. Sid. 424. ISBN 978-0-89950-932-7. 
  13. ^ Albania: From Anarchy to a Balkan Identity, p. 211
  14. ^ Turku, Helga (2009). Isolationist States in an Interdependent World. Ashgate Publishing Ltd. Sid. 108. ISBN 978-0-7546-7932-5. 
  15. ^ Gloyer, Gillian (2008). Albania. Bradt. Sid. 142. ISBN 978-1-84162-246-0. 
  16. ^ Vankovska, Biljana; Wiberg, Håkan (2003). Between past and future: civil-military relations in the post-communist Balkans. I.B.Tauris. ISBN 978-1-86064-624-9. 
  17. ^ Portway, Christopher (12 april 1986). ”Nervous waves from iron fists”. The Times. 
  18. ^ ”Albania looks beyond Hoxha”. The Times. 4 oktober 1984. 
  19. ^ Albania: From Anarchy to a Balkan Identity, p. 213