Byggnadsminnen i Skellefteå kommun

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Byggnadsminnen i Skellefteå kommun skyddas av staten (genom länsstyrelsen) med stöd av Kulturmiljölagen. För att en byggnad ska kunna komma ifråga som byggnadsminne krävs att "det är mycket välbevarat och ett tydligt exempel på byggnadsskicket vid en viss tid".[1] Totalt 21 av ca 80 byggnadsminnen i Västerbotten finns i Skellefteå kommun.

Byggnadsminnen[redigera | redigera wikitext]

Majorsbostället Nyborg

Majorsbostället Nyborg[redigera | redigera wikitext]

Majorsbostället Nyborg uppfördes på Nordanå, Skellefteå (läs mer i artikeln) år 1764 efter typritningar av J E Carlberg och Carl Hårleman. Byggnadsminne 1968.

Rijfska gården, Kusmark[redigera | redigera wikitext]

Tegelhusen på Rijfska gården uppfördes på 1790-talet av bonden och nämndemannen Olof Persson. Enligt traditionen ritades husen av arktitekten Jacob Rijf som då arbetade med Skellefteå landsförsamlings kyrka.[2]

Mangårdsbyggnadens och bagarstugans tegelstommar har putsats vita. Olof Persson ska själv ha tillverkat teglet. I dag består anläggningen av mangårdsbyggnad och bagarstuga i sten, samt av en sexkantig trädgårdspaviljong i trä från 1800-talets senare del. En ladugård i sten ingick tidigare i gården, men är numera riven. Gården förklarades byggnadsminne 1979, och ligger på Jörnsvägen 117.[2]

Långlogen, Böle (Anderstorp)

Långlogen, Böle, Skellefteå[redigera | redigera wikitext]

Den 35 meter långa logen är en av få återstående representanter för de norrländska trösklogarna från 1700-talets senare hälft.[2] Uppförd 1795 nära Färjegatan, Anderstorp. Byggnadsminne 1980.

Markstedtska gården, 1881

Markstedtska gården, Skellefteå[redigera | redigera wikitext]

Gårdens huvudbyggnad uppfördes 1881 som bostad för rådmannen och handlaren David Reinhold Markstedt, efter ritningar av arkitekten Johan Laurentz.[3] Ursprungligen hade inte övervåningen full höjd, men 1926 höjdes delar av denna "i god arkitektonisk överensstämmelse med den befintliga byggnaden", genom arkitekt Birger Dahlberg från Skellefteå.[2]

Byggnaden står på stensockel med en timmerstomme "klädd i rikt nyrenässansdekorerad panel i liggande kälspont som delas in med profilerade lister och rusticerade pilastrar". Gårds- som gatufasader har fått sidorisaliter, och mot gården en veranda i två våningar. Fasaderna är målade i gult och gråbeige. Det valmade sadeltaket är klätt med plåt och under takfoten löper en konsolfris.[2]

Markstedtska gården utgör ett representativt exempel på stenhusimiterande panelarkitektur i landsortsstäderna vid 1800-talets slut.[4] Byggnadsminne 1982.

Östra och västra gathuset i kv Haren, Skellefteå (1848)

Sydvästra hörnet av kvarteret Haren, Skellefteå[redigera | redigera wikitext]

Stenarkitekturen var på 1840-talet empirbetonad, vilket innebar klassicerande med kraftigt profilerade taklister och hörnpilastrar samt en väl utvecklad fabläss för frontoner och profilerade fönsterkornischer. Ett inslag i byggandets strävan att låta trä se ut som sten var kälspontpanelen. Panelbrädornas breda käl (den rundade fördjupningen i nedre kanten) efterliknar murfogarna i ett stenskift. Denna paneltyp var vanlig i Skellefteå liksom i de finska städerna vid Bottenviken. Troligen kom inspirationen därifrån. [2]

Handlaren Johan Hortelius lät 1848 bygga sitt hus på Storgatan 37. Byggmästare var troligen Johan Sandström. Byggnaden hör till en under 1700-talet och början av 1800-talet vanlig hustyp i norrländska städer. Den är uppförd av timmer i två våningar under ett flackt, valmat plåttak och har en gråmålad liggande panel, efterliknande samtida sten- och putsarkitektur. Huset har byggts om och till i etapper. År 1901 flyttades en gårdsflygel och byggdes ihop med gathuset.[2]

Handlaren Johan Lindberg lät samma år, 1848, bygga sitt hus på Storgatan 35. Det är av samma typ som det förra huset men har en troligen senare tillkommen och mera lantlig locklistpanel, i stället för den stenimiterande och stadsmässigt förnäma kälsponten. I övrigt finner man emellertid också här de typiska empirdetaljerna.[2]

De två husen förklarades byggnadsminne 1982.


Skellefteå kyrkstad

Skellefteå kyrkstad, Bonnstan[redigera | redigera wikitext]

Bonnstan är namnet på det område med 116 kyrkstugor i Skellefteå, som ligger strax öster om landsförsamlingens kyrka. Bonnstan ingår tillsammans med bl.a. landskyrkan och Lejonströmsbron i riksintresset "Skellefteå sockencentrum". Byggnadsminne 1982. Se vidare Bonnstan.

Finnforsens gamla kraftstation

Finnforsens gamla kraftstation[redigera | redigera wikitext]

Skellefteå stads kraftverk bildades när stadsfullmäktige 1906 beslutade att bygga en kraftstation i Skellefteälven, och därmed utnyttja fallhöjden på 20 meter. Två år senare, den 1 juli 1908 kunde kraftstationen i Finnfors invigas. Arkitekt var Axel R Bergman. 1912 var Finnfors med sina 8 200 kW den största kraftstationen i Norrland. Den gamla kraftstationen stängdes 1955 och är sedan 1984 ett museum. Byggnadsminne 1983. Se vidare Skellefteå Krafts historia.

Garvare Anderssons gård, kv Ekorren 1857

Södra gathuset, Ekorren 4, Skellefteå[redigera | redigera wikitext]

År 1857 lät garvare Gustaf Andersson uppföra huset, i två våningar med fasaddekorationer i sparsmakad empirstil och flackt valmat sadeltak. Byggnaden liknar andra större gårdar vid Storgatan, med den skillnaden att fasaderna är reveterade efter inspiration av Skellefteå lasarett. Huset förklarades byggnadsminne 1983 och ligger på Storgatan 25.[2]

Drängsmarks vatten- och ångsåg[redigera | redigera wikitext]

Byggnadsminne 1985. Se vidare Drängsmarks vatten- och ångsåg.

Byske kyrkstad[redigera | redigera wikitext]

Byske kyrkstad anlades efter beslut 1867 om att den norra delen av Skellefteå socken skulle avskiljas till ett särskilt pastorat med kyrka i Byske by. Året därpå fastställdes läget för kyrkplatsen på Byskeälvens norra strand. De åtta hus som finns kvar idag är av två slag; dels tvåvåningshus med fyra kammare (ditflyttade från Skellefteå kyrkstad), dels envåningshus med inredd vind, innehållande sex kammare. Husen är uppförda av timmer, rödmålade och försedda med plåttak. Byggnadsminne 1986.

Garveri i Bursiljum[redigera | redigera wikitext]

Byggnadsminne 1987.

Flygelbyggnaden till Anderstorps gård

Anderstorps gård, Skellefteå[redigera | redigera wikitext]

Troligen är det skomakare Anders Hällberg som givit namn åt gården - och därmed hela stadsdelen Anderstorp. Hans son handelsmannen och redaren Johan Hällberg, var en av de första bebyggarna i den nygrundade staden Skellefteå. År 1824 köpte han mark på Sörböle och uppförde senare den första gården på Anderstorp. När Johan Hällberg dog 1874 uppförde sönerna de flesta av husen man ser idag, bland annat gårdens huvudbyggnad. Bostadshusen uppfördes i schweizerstil i arkitekten Charles Emil Löfvenskjölds anda. På gården finns tre bostadshus bevarade. Strax norr om huvudbyggnaden låg tidigare ett litet runt lusthus i en symmetriskt ordnad trädgård. Därifrån ledde en bro över en sänka in i den vildvuxnare, engelska parken. Vid älven fanns två angöringsbryggor för ångbåtar.[2] År 1899 gick Anderstorp ur släkten Hällbergs ägo och hemmanet delades upp i flera mindre. Under 1920-talet anordnades dans i huvudbyggnaden med dansbana i björkparken. År 1933 inköptes gården av Västerbottens hushållningssällskap som använde gården som lantbruksskola fram till 1977.

Gården förklarades byggnadsminne 1988. Den ligger nära Elevhemsgatan, och används idag som förskola.

Åbacka paviljong

Åbacka paviljong, Bureå[redigera | redigera wikitext]

Byggnadsminne 1988.

Strömsholms herrgård, Bureå[redigera | redigera wikitext]

Byggnadsminne 1988.

Rismyrliden[redigera | redigera wikitext]

Rismyrliden

Rismyrliden är en gård 40 km utanför Skellefteå, vid Femvägaskälet. Den uppfördes 1825 men övergavs 1967. Byggnadsminne 1990. Se vidare Rismyrliden.

Repslageriet, Kåge[redigera | redigera wikitext]

Byggnadsminne 1991.

Lejonströmbron

Lejonströmsbron, Skellefteå[redigera | redigera wikitext]

Lejonströmsbron är en träbro i Skellefteå som går över Skellefteälven mellan stadsdelarna Sunnanå och Prästbordet, nära Landskyrkan. Bron var färdigbyggd 1737 och var länge Sveriges äldsta och längsta träbro med sina 218 meter. Byggnadsminne 1994. Se vidare Lejonströmsbron.

Gåsörens fyrplats[redigera | redigera wikitext]

Byggnadsminne 2001.

Jörns järnvägsstation

Jörns stationshus[redigera | redigera wikitext]

Byggnadsminne 2001.

Hulda Jonssons fotoateljé[redigera | redigera wikitext]

Länsstyrelsen beslöt 2012 att förklara Hulda Jonssons fotoateljé i Burträsk för byggnadsminne.

Bönhuset i Missenträsk[redigera | redigera wikitext]

Länsstyrelsen beslöt 2016 att förklara bönhuset i Missenträsk för byggnadsminne. Väckelserörelsen i Västerbotten var mycket utbredd. Bönhus eller missionshus fanns under första delen av 1900-talet i de flesta byar. Länsstyrelsen sökte en representativ och välbevarad bönhusmiljö med avsikten att för framtiden skydda och vårda denna. Arbetet resulterade i en förteckning över 273 bönhus i länet och bland dessa framstod bönhuset i Missenträsk som den främste representanten. Bönhuset invigdes 1936.[5]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Byggnadsminnen i Västerbotten, Länsstyrelsen Västerbotten Arkiverad 26 oktober 2008 hämtat från the Wayback Machine.
  2. ^ [a b c d e f g h i j] Västerbottens museum, Byggnadsvård Arkiverad 3 augusti 2009 hämtat från the Wayback Machine.
  3. ^ Eriksson, K. (1991) artikel om byggnadsminnen i Västerbotten. Tidskriften Västerbotten nr 3, 1991.
  4. ^ Bolin, Kjell, Karin Eriksson och Gunnar Hedborg (1982, Stockholm). Trähus i norr : träarkitektur i Västerbottens och Norrbottens städer (ny utg). ISBN 91-7332-176-1 
  5. ^ http://www.mynewsdesk.com/se/lansstyrelsen_vasterbotten/pressreleases/byggnadsminnesfoerklaring-av-boenhusmiljoen-i-missentraesk-1302574

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]