C13 (tunnelbanevagn)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
C13
Tunnelvagn typ C13 på linje 19 vid Sockeplan hösten 2002
Fordonstyptunnelvagn
Tillverkningsår1982–1984
Byggt antal94
TillverkareASEA, ASJ, Hägglund
AxelföljdBo'Bo'
Längd17 620 mm
Drivhjulsdiameter864 mm
Spårvidd1 435 mm (normalspår)
Drivmedellikström (strömskena)
Effekt324 kW
Största tillåtna hastighet80 km/h
Maxhastighet80 km/h
Tjänstevikt29 ton
Sittplatser48
ÄgareAB Storstockholms Lokaltrafik (SL)
Korgbredd2 800 mm

C13 var en tunnelvagn tillverkad av ASEA, ASJ och Hägglund i 94 exemplar åren 1982–1984. C13 blev likt föregångaren C12 mer av en ombyggnad av äldre C2–C3 vagnar till skillnad mot exempelvis C6–C9 som var ny konstruktion från start. Vagnskorgen utgjordes av C6 typ medan banmotorer, elektrisk utrustning samt hjulsatser kom från de utrangerade C1–C3. Till skillnad från C12 fick dock C13 modernare typ av boggier, samma typ som på C6. Hyttombyggnad skedde på cirka hälften av samtliga C13 vagnar i samma veva som C6H under mitten av 90-talet. C13 kom främst att trafikera gröna linjen men även i viss mån röda och blå linjen. C13 kom att överleva några år till jämfört med C12 och det beroende på de modernare boggierna, men också att C13 var i bättre skick än C12 och hade annan modernare utrustning som inte C12 hade. C13 började dock fasas ut och skrotas tillsammans med C7/C8 under 2003–2004 när leveransen av nya C20 slutfördes. C13 var multipelkörbar med C2–C9, C12–C15.

C18-projektet[redigera | redigera wikitext]

Under slutet på 90-talet och början på 2000-talet så var det tänkt att C13 skulle byggas om till C18 med modernare drivteknik, inredning liknande den i C20 samt målning liknande C20. Senare visade det sig förmånligt att lösa ut optioner på fler C20 istället för att fullfölja ombyggnadsplanerna.[1]

C13 2019[redigera | redigera wikitext]

12 stycken C13H, hyttombyggda vagnar, sparades för att kunna användas till att dra snöblåsartåget, men även för att användas som dragvagnar i vagntransporter mellan de olika linjerna. Detta beror på att vagnarna inte är parkopplade och man kan därför transportera upp till 6 vagnar mellan banorna, med en C13 i varje ände, istället för 4 om man skulle ha använt parkopplade C14 som också har gröna linjens signalsystem. Dock har inte samtliga C13 vagnar gröna linjens signalsystem, och p.g.a. detta är det endast ett fåtal av de 12 C13 vagnarna som får gå som ledarvagnar. Vagnarna används även som dragvagnar i andra arbetståg av samma anledning.[2] 5 av de 12 bevarade C13 vagnarna är gröna.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Forum - Spårvägssällskapet.se • Visa tråd - SL upphandlar nya tunnelbane- och spårvagnar”. www.sparvagssallskapet.se. https://www.sparvagssallskapet.se/forum/viewtopic.php?f=2&t=28471. Läst 22 november 2019. 
  2. ^ ”Forum - Spårvägssällskapet.se • Index”. www.sparvagssallskapet.se. https://www.sparvagssallskapet.se/forum/. Läst 22 november 2019. 

Trycka källor[redigera | redigera wikitext]

  • Diehl, Ulf och Nilsson, Lennart (2003). Svenska Lok & motorvagnar 2003. Förlagsstallet HB Göteborg. ISBN 91-85098-98-1 
  • Diehl, Ulf och Nilsson, Lennart (2009). Svenska Lok & motorvagnar med personvagnar 2009. Förlagsstallet HB Göteborg. ISBN 978-918519504-6 
  • Alfredsson, Björn och Berndt, Roland samt Harlén, Hans (2000). Stockholm Under 50 år – 100 stationer. Brombergs. ISBN 91-7608-832-4 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]