Cacophis churchilli
| Cacophis churchilli Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Familj | Giftsnokar Elapidae |
| Underfamilj | Havsormar Hydrophiinae |
| Släkte | Cacophis |
| Art | Cacophis churchilli |
| Vetenskapligt namn | |
| § Cacophis churchilli | |
| Auktor | Wells & Wellington, 1985 |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Cacophis churchilli[2] är en ormart som beskrevs av Wells och Wellington 1985. Cacophis churchilli ingår i släktet Cacophis och familjen giftsnokar och underfamiljen havsormar.[3][4] Inga underarter finns listade.[3] Artepitetet i det vetenskapliga namnet hedrar Gregory Churchill som hittade holotypen.[4]
Arten förekommer vid kusten i nordöstra Queensland i Australien. Honor lägger ungefär fem ägg per tillfälle.[4] Habitatet utgörs av tropiska skogar, galleriskogar och buskskogar. Exemplaren är nattaktiva och gömmer sig på dagen i lövskiktet eller under träbitar.[1]
För beståndet är inga hot kända. Hela populationen anses vara stor. IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] Hoskin, C., Couper, P. & Amey, A. 2017 Cacophis churchilli . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 14 maj 2023.
- ^ Wells, R. W. and Wellington, C. R. (1985) A classification of the Amphibia and Reptilia of Australia., Australian Journal of Herpetology, Supplementary Series, (1):1-61.
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (27 mars 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/cacophis+churchilli/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ [a b c] Cacophis churchilli i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.
|