Calvin Coolidge

Från Wikipedia
Calvin Coolidge


Tid i befattningen
2 augusti 19234 mars 1929
Vicepresident Charles G. Dawes
Företrädare Warren G. Harding
Efterträdare Herbert Hoover

Tid i befattningen
4 mars 19212 augusti 1923
President Warren G. Harding
Företrädare James S. Sherman
Efterträdare Charles Dawes

Född Torsdagen den 4 juli 1872
Plymouth, Vermont
Död Torsdagen den 5 januari 1933 (60 år)
Northampton, Massachusetts
Gravplats Plymouth Notch Cemetery
Politiskt parti Republikanerna
Maka Grace Coolidge

John Calvin Coolidge, Junior, född 4 juli 1872 i Plymouth i Vermont, död 5 januari 1933 i Northampton i Massachusetts, var en amerikansk politiker (republikan) och USA:s president 19231929. Hans ämbetstid som sådan präglades av förbudstiden, en motreaktion mot Wilsonerans ökade regleringar, ett kraftigt ekonomiskt uppsving och fredliga utrikespolitiska relationer.

Biografi

Coolidge var utbildad advokat och grundade en egen advokatfirma år 1897. Under samma period inledde han sin politiska karriär inom det i nordstaterna dominerande republikanska partiet. Som guvernör i Massachusetts blev han nationellt känd 1919, då han med stor handlingskraft stoppade en polisstrejk i Boston genom att kalla in milisen. Han valdes av Warren Harding till vicepresidentkandidat inför presidentvalet 1920, som blev en storseger för republikanerna efter åtta år av demokratiskt styre. Världskriget och omfattande skattehöjningar hade på sikt ådragit den sittande Wilsonadministrationen, som omvaldes mycket knappt 1916, stor impopularitet. Han tillträdde ämbetet som vicepresident 1921 sedan han som Ohiosenatorn Warren Hardings running mate vunnit en övertygande seger över delstatens guvernör James M. Cox och Franklin D. Roosevelt, demokraternas kandidater.

Coolidge tillträdde presidentämbetet natten till den 2 augusti 1923, då Harding plötsligt avled. Han var vid tillfället på besök hos sina föräldrar i sin födelsestad Plymouth och fadern, en notarius publicus, insvor honom i ljuset av en fotogenlampa innan han återvände till Washington. Presidentämbetet var, i skarp kontrast med vid Hardings tillträde, i kris efter en rad mutaffärer, främst den s.k. Teapot Dome-skandalen, som ledde till att flera ministrar hamnade i fängelse. Harding, som tillbringat mycket tid på kortspel och nöjen, hade själv erkänt att han inte var ämbetet mogen, och hade under sin korta tid förbrukat det mesta av sin popularitet.

Coolidge omvaldes med än större marginal 1924, stärkt av den f.d. republikanen Robert M. La Follettes kandidatur för det återupplivade Progressive Party. Demokraternas John W. Davis vann ingen delstat norr om Virginia och Follette kom först endast i sin hemstat Wisconsin; trots den omfattande kritiken mot Hardingadministrationen vann Coolidge ett större röstantal än de båda motståndarna tillsammans. Han tid som president präglades av avregleringar, kraftiga skattesänkningar (samtidigt som budgeten balanserades), en klassisk protektionistisk tullpolitik och ökat ekonomiskt välstånd, trots förbudstidens ökade kritik mot det av republikanerna lanserade alkoholförbudet. Den av Woodrow Wilson införda federala inkomstskatten, med en högsta skattesats om 60 procent, sänktes 1924, 1926 och 1928 till en marginalsumma om 25 procent. Från budgetåret 1927 betalade endast de rikaste två procenten av amerikaner inkomstskatt till den federala regeringen, samtidigt som regeringens inkomster ökade från 314 till 721 miljarder dollar.[1] Det tidigare rekordstora budgetunderskottet utplånades nästintill helt under Coolidges regering, samtidigt som delstaternas del av det ekonomiska livet stärktes ännu mer. Genom administrationens politik stimulerades industrialiseringen till rekordartade höjder och USA uppnådde en levnadsstandard som var en av högsta i världen. Coolidge var en hängiven isolationist men inte helt motsatt mot internationellt samarbete, stödde jordbrukssubventioner till amerikanska bönder och hjälp till det krisdrabbade Tyskland, för vilket hans vicepresident Charles Dawes mottog Nobels fredspris 1925. Ett ekonomiskt uppsving även i Tyskland berövade nazisterna nästan allt inflytande och omprövade andan från Versaillesfreden 1919. Det fjorton år långa arbetet med Mount Rushmore påbörjades 1927, sedan Coolidges administration garanterat federal finansiering.

Liksom Wilson förespråkade en betydligt mer försonlig partnerskapslinje än segrarmakterna Storbritannien och Frankrike, även om han motsatte sig medlemskap i Nationernas förbund, vilket gick i paritet med befolkningsmajoritetens uppfattning om USA:s roll i världen. Som en av de första presidenterna uttalade sig Coolidge kritiskt emot rassegregering, som under Wilson utvidgats till även federala myndigheter, och kritiserade i ett uttalande uppfattningen om USA som ett "vitas land", samtidigt som hans motstånd mot ökad federal makt vingklippte alla försök att få till stånd en medborgarlagstiftning i det av demokraterna dominerade södern. Kritiker poängterar även hans passivitet inför den främlingsfientlighet som manifesterades i 1924 års immigrationslag (Immigration Act), som i svallvågorna efter ryska inbördeskriget och oroligheter i Kina kraftigt skärpte kvoterna för invandrare från framförallt Ostasien och Östeuropa.

Coolidge vägrade ställa upp i presidentvalet 1928 med motiveringen att en rekordlång tioårsadministration var för mycket för någon och hans viceprecident Dawes kandiderade heller inte. Istället blev handelsministern Herbert Hoover republikanernas kandidat och segrade i valet. Hans roll i förspelet till den plötsliga Wall Street-kraschen, som inträffade ett halvår efter hans avgång, är högst omstridd. Under Ronald Reagans presidenttid, som inrikespolitiskt bär vissa likheter med Coolidges (med undantag för budgeten, som uppnådde ett rekordunderskott inför den senares avgång) fick hans eftermäle ett visst uppsving. Han betraktas trots de enorma inrikespolitiska framgångarna och avsaknaden av ifrågasatta utrikespolitiska äventyrligheter som en av de blekare presidenterna.

Personligt var han känd som anspråkslös och hårt arbetande, principfast och befriad från humor. Under en middag med journalisten Dorothy Parker, som utmanat honom att "säga mer än två ord" med motiveringen att hon slagit vad om saken påstås Coolidge ha svarat You lose ("Du förlorar").[2] En anekdot om honom och hans hustru har gett namn till Coolidge-effekten.

Utnämning till USA:s högsta domstol

Källor

Externa länkar

Samling av filmklipp av presidenten. (4,0 MB.
Företrädare:
Grafton D. Cushing
Massachusetts viceguvernör
1916–1919
Efterträdare:
Channing H. Cox
Företrädare:
Samuel W. McCall
Massachusetts guvernör
1919–1921
Efterträdare:
Channing H. Cox
Företrädare:
Thomas R. Marshall
USA:s vicepresident
1921–1923
Efterträdare:
Charles Dawes
Företrädare:
Warren G. Harding
USA:s president
1923–1929
Efterträdare:
Herbert Hoover