Hörntand
Hörntand, eller canin, är den tand som hos däggdjur sitter mellan framtänderna och kindtänderna. De är oftast spetsiga för att kunna hålla fast och bita hål i byten.[1] Hos rovdjur motsvaras funktionen hos denna tand av en vidareutvecklad rovtand.
Människan har två hörntänder i underkäken och två i överkäken, det vill säga en i varje käkhalva. De första hörntänderna (mjölktänder) kommer när barnet är cirka 1,5 år gammalt. Vuxenhörntänderna kommer vid 11 års ålder (+/- ca 1 år). Människans övre hörntänder har det längsta rotfästet i hela tanduppsättningen.
Även hos de flesta andra däggdjur finns två hörntänder i övre och två i undre käken. Hos hästar är det vanligen bara hingstar som har hörntänder. Hardjur och gnagare saknar hörntänder och hos idisslare finns hörntänder bara i undre käken. En del djurarter har förlängda hörntänder som kallas betar, men ordet kan även syfta på förlängda framtänder.
Hörntanden liknar beroende på däggdjursart en kon eller en krok i formen. Den har endast en rot. Det latinska ordet för hörntand, Dens caninus, betyder "hundtand".[2]
Förutom caniner delar man in tänderna i incisiver (framtänder), premolarer (främre kindtänder) och molarer (kindtänder).
Se även
[redigera | redigera wikitext]Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ [1]Nationalencyklopedin
- ^ Eckzähne (tyska), Spektrum der Wissenschaft, läst 2022-04-17.
| |||||||||||||||||||
