Snösiska

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Carduelis hornemanni)
Snösiska
Adult snösiska.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFinkar
Fringillidae
SläkteAcanthis se text
ArtGråsiska se text
A. flammea
UnderartSnösiska se text
A. f. hornemanni
Vetenskapligt namn
§ Acanthis flammea hornemanni
Auktor(Carl Peter Holbøll, 1843)
Synonymer
  • Carduelis hornemanni
  • Carduelis flammea hornemanni

Snösiska (Acanthis flammea hornemanni) är en fågel som tillhör familjen finkar. Dess taxonomiska status har varit mycket omdiskuterad. Vissa, exempelvis BirdLife, väljer att numera behandla den som en del av gråsiskan, det vill säga att snösiskan inte är en egen art.[1]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Snösiskan beskrevs första gången 1843, som Acanthis hornemanni,[2] av dansken Carl Peter Holbøll som var löjtnant vid kungliga danska flottan. Han blev senare södra Grönlands guvernör och 1846 publicerade han en bok om Grönlands fåglar.[3]

Artstatus[redigera | redigera wikitext]

Snösiskans artstatus har varit och är fortfarande mycket omdiskuterad. Från och med januari 2017 kategoriserar BirdLife Sverige snösiskan som en underart till gråsiskan.[1] Detta innebär att snösiska inte längre betraktas som en egen art. Snö- och gråsiskan är genetiskt mycket nära och studier indikerar att det saknas tydliga morfologiska och beteendemässiga skillnader.[4][5][6][7] Det saknas dock säkra fynd av hybrider mellan grå- och snösiska, inte minst för att en sådan skulle vara omöjlig att artbestämma i fält.[8] De stora internationella taxonomiska auktoriteterna IOC och tongivande Clements et al behandlar fortsatt snösiskan som egen art i väntan på fler studier.

Underarter och deras utbredning[redigera | redigera wikitext]

Snösiskan består av två taxon:[3]

  • hornemanni – häckar cirkumpolärt i områden mycket långt norrut, på Grönland samt angränsande delar i Kanada.
  • exilipes – häckar i Nordamerika samt Eurasien. Fågeln övervintrar ofta långt norrut men flyttar ibland en bit söderut. Detta taxon behandlas ibland som den goda arten Carduelis exilipes.[9]

Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Liksom gråsiskan placerades snösiskan tidigare i det stora finksläktet Carduelis. Efter DNA-studier som visar att arterna i släktet inte är varandras närmaste släktingar har gråsiskan, och därmed även snösiskan, brutits ut till det egna släktet Acanthis. Resultaten visar förvånande nog att gråsiskan inte alls står nära den ytligt lika vinterhämplingen utan är istället systerart till korsnäbbarna i Loxia.[10]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Snösiskan mäter 12–14 centimeter och är mycket lik gråsiskan, i många fall omöjlig att säkert skilja från denna. De tydligaste skillnaderna är att snösiskan ofta är ljusare, har mindre och rakare näbb, något yvigare fjäderdräkt och vit övergump till skillnad från gråsiskans streckade. Ryggen är grå och sticker ut från det ljusa huvudet och den ljusa, lite randiga undersidan. Hanarnas mage har ett svagt rosa parti som honorna saknar. Lätet påminner mest om gråsiskans även om de är relativt lätta att åtskilja. Den grönländska underarten hornemanni är större och ljusare, och ibland närmast vit.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Ägg av exilipes.

Snösiskan finns främst på tundran runt dvärgbjörkar och andra lågväxta buskar. Boet, som är skålformat, placeras i en låg buske.[3] Honan lägger i genomsnitt fem ägg, men det förekommer kullar med 4-6 ägg.[3] Honan ruvar äggen själv i 11–12 dagar.[3] Ungarna är flygga efter 11–14 dagar.[3] Främst består födan av frön men de äter även insekter.

Snösiskan och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Internationella naturvårdsunionen IUCN erkänner inte längre snösiska som egen art, varför dess hotstatus inte bedöms. Fram tills 2016 kategoriserades den dock som livskraftig.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Släktnamnet Acanthis härstammar från klassiska grekiskans akanthis, vilket var namnet på en idag okänd liten fågelart, medan hornemanni hedrar den danska botanisten Jens Wilken Hornemann.[11]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Markus Lagerqvist, Erling Jirle, Tommy Tyrberg och Johan Fromholtz (2017) Nya arter i Tk:s lista Arkiverad 14 februari 2017 hämtat från the Wayback Machine., Vår Fågelvärld, vol. nr.1, sid:1–12
  2. ^ ITIS (2009) <www.itis.gov>, läst 2009-08-02
  3. ^ [a b c d e f] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  4. ^ Troy, D.M. (1985) A phenetic analysis of the Redpolls 'Carduelis flammea flammea' and 'C. hornemanni exilipes', Auk, vol.102 sid:82-96.
  5. ^ Herremans (1990) Taxonomy and evolution in Redpolls 'Carduelis flammea-hornemanni' A Multivariate Studyof their Biometry, Ardea, vol.78, nr.3, sid:441-458
  6. ^ Seutin, G., Ratcliffe, L. M. & Boag, P. (1995) Mitochondrial DNA homogeneity in the phenotypically diverse redpoll finch complex (Aves: Carduelinae: 'Carduelis flammea-hornemanni'), Evolution, vol.49, sid:962–973
  7. ^ Marten, J.A. & N.K Johnson (1986) Genetic relationships of North American Cardue1ine finches, Condor, vol.88 sid:409-420
  8. ^ ”Bestämning - snösiska”. Skånes ornitologiska förening. Arkiverad från originalet den 26 juni 2009. https://web.archive.org/web/20090626222249/http://www.skof.se/rrk/hornemanni.htm. Läst 8 november 2009. 
  9. ^ Herrmans, M. (1990) Taxonomy and evolution in redpolls Carduelis flamme-hornemanni; a multivariate study of their biometry, Ardea, vol.78, sid:441-458
  10. ^ Zuccon, D., Prys-Jones, R., P.C. Rasmussen, and P.G.P. Ericson (2012), The phylogenetic relationships and generic limits of finches (Fringillidae), Mol. Phylogenet. Evol. 62, 581-596.
  11. ^ Jobling, James A. (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London, United Kingdom: Christopher Helm. sid. 29, 195. ISBN 978-1-4081-2501-4 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Roger Peterson, Guy Montfort, FAD Hollom (1966) Fåglarna i Europa, nionde upplagan, Paul Parey, Hamburg och Berlin
  • Gustaf Rudebeck (1984) Våra svenska fåglar i färg, 2a uppl, ISBN 91-7058-200-9

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]