Carl Nathanael af Klercker

Högvälborne
Friherre Carl Nathanael af Klercker
KmstkSO, HedLKrVA
Högvälborne; Friherre Carl Nathanael af Klercker; KmstkSO, HedLKrVA
	Carl Nathanael af Klercker.
	Titlar
	Friherre
Tidsperiod	1809–1817
Utnämnd av	Karl XIII
Efterträdare	Adolf Klerck
Yrke	Militär
Övrigt arbete	Ordförande i krigshovrätten (1810–12)
	Militärtjänst
I tjänst för	Sverige
Försvarsgren	Armén
Land	Sverige
Tjänstetid	1751–1809
Grad	Generallöjtnant
Befäl	Sveaborgseskadern av skärgårdsflottan (1789–90)
Slag/krig	Pommerska kriget Slaget vid Frisches Haff; Gustav III:s ryska krig; Finska kriget
Utmärkelser	Svärdsorden
	Personfakta
Födelsenamn	Carl Nathanael Klerck
Född	1 november 1734; Kågeröds socken, Skåne, Sverige
Nationalitet	Svensk
Död	18 april 1817; Stockholm, Sverige
Religion	Protestantisk kristendom
	Släkt
Frälse- eller adelsätt	af Klercker
Far	Peter Reinhold Klerck
Mor	Anna Maria Grund
	Familj
Gift	1768;
Make/maka	Lovisa Gustafva Paqualin
Barn	Gustaf Reinhold af Klercker, Carl Ulrik af Klercker m.fl.

Carl Nathanael af Klercker, ursprungligen Klerck, född 1 november 1734 i Kågeröds sockens prästgård i Skåne, död 18 april 1817 i Stockholm, var en svensk friherre och general.

Tidig karriär i flottan[redigera | redigera wikitext]

af Klercker, som var son till kyrkoherde Peter Reinhold Klerck och Anna Maria Grund, påbörjade teologistudier vid Lunds universitet 1748 men avbröt dem och började 1751 i armén som frivillig vid fortifikationen. Sedan han 1757 blivit antagen till konduktör och deltagit i pommerska kriget blev han 1759 stabsadjutant hos generallöjtnanten, greve Augustin Ehrensvärd. År 1761 utnämndes han till löjtnant vid arméns flotta och deltog året efter i sjödrabbningarna i Frisches Haff. 1770 blev han kapten och 1775 major vid arméns flotta samt 1779 premiärmajor vid flottans sjöartilleriregemente och överstelöjtnant i armén.

År 1776 blev han biträde i den rekognosceringskår som skulle undersöka Finlands geografi och topografi samt upprätta en säker plan för landets försvar. 1780 förordnades Klerck till ensam ledare av detta stora och viktiga arbete. Han kunde leverera verket 1805, bland annat innehållande ett stort kartverk. År 1780 adlades han och antog namnet af Klercker. Under Gustav III:s ryska krig (1788–90) var han en av kungens mest använda officerare.

Efter nederlaget i Svensksund den 24 augusti 1789 ledde af Klercker flottans reparationer i Lovisa och redan inom en månad var arbetena klara. Han var under vintern 1789/90 chef för Sveaborgs eskader, lät bygga flera nya fartyg, och det var väsentligen hans förtjänst att skärgårdsflottan i maj 1790 var starkare än förut. Under de följande fredsåren var af Klercker kommendant på fästningen Sveaborg 1791–95 och 1797–1801 samtidigt som han ledde rekognosceringskårens arbete (se ovan).

Finska kriget[redigera | redigera wikitext]

Då Finska kriget bröt ut i februari 1808 var af Klercker tjänsteförrättande befälhavare med rangen generallöjtnant i Finland under fältmarskalk Klingspors tjänstledighet. Trots att han då var 73 år gammal genomförde han förberedelserna för försvaret med stort mod och beslutsamhet. Hans plan var att tidigt försvara gränsen mot öster och, om detta inte lyckades, att återsamla hela armén nära Tavastehus för ett avgörande.

Hans planer förkastades dock av Klingspor, när denne övertog befälet den 1 mars, trots ivriga protester från af Klercker. Under de närmaste månaderna tog af Klercker inte verksam del i kriget men när Klingspor i september 1808 fick avsked, blev af Klercker åter arméns befälhavare. Han slöt den 19 november konventionen i Olkijoki med den ryske överbefälhavaren von Buxhoevden. Efter regementsförändringen i Stockholm entledigades af Klercker.

Utanför aktiv tjänst[redigera | redigera wikitext]

År 1809 upphöjdes af Klercker i friherrligt stånd och förordnades samma år som ordförande i krigshovrätten, vilket han var 1810–1812. Han gifte sig 1768 med Lovisa Gustafva Paqualin och var far till bland andra kommendörkapten Carl Ulrik af Klercker. af Klercker avled 1817. af Klerckers ättegren, där friherrlig värdighet tillkom endast huvudmannen, utslocknade i Sverige 1848, men en gren i Finland utslocknade på svärdssidan först 1868. Carl Nathanaels bröder adlades senare och adopterades då på broderns nummer.^[1]