Carl Piper (1647–1716)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Carl Piper (1647-1716).

Carl Piper, född 29 juli 1647 i Stockholm, död 29 maj 1716 i rysk fångenskap; greve av ätten Piper, ämbetsman. Han var son till häradshövdingen Carl Piper och Ingrid Charlotta Ekenbom. Gift med Christina Törnflycht, (1673–1752).

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Efter avslutade studier vid Uppsala universitet ingick Carl Piper vid 19 års ålder i fältkansliet, och åtföljde sju år senare Gustaf Oxenstiernas beskickning till Ryssland och tjänstgjorde någon tid vid defensionsverket i Östersjöprovinserna. Under Skånska kriget var han anställd som tjänsteman vid fältkansliet i Skåne och adlades 1678 av Karl XI varefter han snart kom att tillhöra rikets inre styrelse. 1689 befordrades han till statssekreterare och kansliråd. Under Karl XI:s sista år hade Piper vidsträckt inflytande, vilket föranledde både utländska ministrar och medlemmar ur den svenska adeln att hålla sig väl med honom. Genom sitt gifte 1690 med Kristina Törnflycht förvärvade han en stor förmögenhet, som ytterligare ökades genom lyckade egendomsköp och omfattande affärsverksamhet. Karl XI:s tillit bevarade han orubbad, och på sin dödsbädd ska kungen ha gett sin unge efterträdare.

Så blev det också, och 1697 utnämndes han, jämte Tomas Polus, till statsråd. Som högste chef för inrikes ärenden blev han därmed, efter modern uppfattning, Sveriges förste minister. 1698 upphöjdes han på en gång i friherrligt och grevligt stånd.

Kriget[redigera | redigera wikitext]

År 1700 följde han kungen i fält som chef för fältkansliet, utnämndes 1702 till Uppsala universitets kansler och blev 1705 överstemarskalk vid kungens hov, med bibehållen status som statsråd. Ända fram till det ödesdigra slaget vid Poltava gick alla styrelseärenden, som skulle föredras hos kungen, genom Carl Piper. Som kungens främste rådgivare fick han sköta de flesta underhandlingar med såväl de polska magnaterna som främmande furstars sändebud. Gällande utrikespolitik och krigsföring var hans inflytande begränsad. Efter slaget vid Klissow var han böjd för fred med kung August den starke och avstyrkte avsättningskriget mot honom. Karl XII gick inte att rubba och Piper blev den oförtrutne verkställaren av sin herres vilja. I freden i Altranstädt var han – liksom vid de därefter förda förhandlingarna med kejsaren – den främsta svenska underhandlaren.

Fångenskap och död[redigera | redigera wikitext]

Efter slaget vid Poltava tillfångatogs han av ryssarna och fördes till Kiev för att nesligt delta i tsar Peters triumftåg i Moskva i december 1709. Under fångenskapen vistades han vanligen i Moskva. Där utvecklade han tillsammans med Rehnskiöld en livlig verksamhet för att sammanhålla och bistå de andra svenskarna i fångenskap, en aktivitet som inte uppskattades av tsaren. 1714 fördes han till Petersburg och slutligen till Schlüsselburg (Nöteborg), där han for illa och dog. Hans lik hemfördes 1718 till Sverige och nedsattes 1719 i Ängsö kyrka i Västmanland.

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Carl Piper var en god representant för den lågbördiga ämbetsmannaadel som under Karl XI:s regering undanträngde den gamla bördsaristokratin och nådde till rikets högsta poster. Han blev mycket rik, en av Sveriges största jorddrotter på sin tid. Han ägde i Stockholm det praktfulla Petersenska huset och anlade på Kungsholmen en konstrik trädgård. Bland hans jordagods märks Sturefors i Östergötland, Krageholm, Högesta och Baldringe i Skåne. Under hans långa frånvaro och fångenskap sköttes och förkovrades hans förmögenhet av hans praktiskt anlagda och ekonomiska hustru, bland annat genom förvärv av Ängsö.

Barn[redigera | redigera wikitext]

  1. Charlotta Christina Piper (1693–1727), g.m. Ture Gabriel Bielke
  2. Hedvig Maria Piper (1697–1767), g.m. Sten Arvidson Natt och Dag
  3. Ulrika Eleonora Piper (1698–1754), g.m. Bengt Ribbing
  4. Carl Fredrik Piper (1700–1770), g.m. Ulrika Christina Mörner af Morlanda
  5. Sofia Carolina Piper (1707–1732), g.m. Axel Löwen

Källa[redigera | redigera wikitext]

Nordisk familjebok, Uggleupplagan

Se även[redigera | redigera wikitext]