Kattklössjuka
| Kattklössjuka | |
| Latin: lymphoreticulosis benigna | |
 | |
| Klassifikation och externa resurser | |
|---|---|
| ICD-10 | A28.1 |
| ICD-9 | 078.3 |
| DiseasesDB | 2173 |
| Medlineplus | 001614 |
| eMedicine | emerg/84 |
| MeSH | svensk engelsk |
- Cat Scratch Fever är också titeln på ett album från 1977 av Ted Nugent.
Kattklössjuka (även cat scratch disease, liksom kattklösarsjukan eller cat scratch fever) är en ovanlig men vanligtvis godartad (ofarlig) infektionssjukdom, som är vanligast hos barn och utbryter 1–2 veckor efter en kattklösning. Sjukdomen orsakas av bakterien Bartonella henselae är en zoonotisk infektionssjukdom. Kattklössjuka sprids i 90 procent av fallen genom bit- eller rivskador från katt till människa.[1]
Folkhälsomyndigheten angav i ett faktablad från 2013[2] även Oroyafeber och Verruga peruana som "andra benämningar" på samma sjukdom; men den noggrannare beskrivningen i faktabladet uttrycker snarare att det handlar om olika sjukdomar orsakade av besläktade bakterier.
Sjukdomen beskrevs först 1889 av Henri Parinaud och har kallats Parinaud oculoglandular sjukdom och la malade des griffes du chat. Katten erkändes som spridaren av sjukdomen 1931 efter rön från dr. Robert Debré.
Upptäckten[redigera | redigera wikitext]
Symptom som liknar kattklössjuka beskrevs först av Henri Parinaud 1889, och det kliniska syndromet beskrevs första gången 1950 av Robert Debré. År 1983 upptäckte man vid ett lyckat odlings- och isoleringsexperiment från lymkörtlarna hos patienter med kattklössjuka en gramnegativ bakterie med hjälp av Warthin-Starry silverfärgning. Bakterien gavs namnet Afipia felis år 1991 och ursprungligen trodde man att det var A. felis som orsakade sjukdomen, men detta motbevisades av immunologiska studier under 1990-talet som visade att patienter med sjukdomen utvecklade antikroppar mot två andra organismer; B. henselae och Bartonella clarridgeiae.[3]
Förekomst[redigera | redigera wikitext]
Kattklössjuka har påträffats världen över men den förekommer framförallt i varma och fuktiga klimat, eftersom kattloppan Ctenocephalides felis trivs bäst i dessa miljöer. Sjukdomen har påträffats över hela Nordamerika och det uppskattas att 22 000 personer drabbas av sjukdomen varje år i USA.[4]
Bartonella henselae är ovanlig hos svenska katter och förekomsten av kattklössjuka har inte studerats i Sverige, men det har påträffats positiv serologi mot bakterien hos enstaka patienter. Sjukdomen är mest förekommande bland barn (under 17 år) men den förekommer även bland vuxna.[2]
Symptom[redigera | redigera wikitext]
Sjukdomsförloppet börjar oftast med feber och lokala svullna lymfkörtlar som kan bli ömma och där även bölder kan uppstå. Det är endast tio procent som får feber över 39 grader och ca 30 procent får inte någon feber över huvud taget. Ibland kan det uppstå sårbildning där man blivit biten eller riven, och atypiska symptom som ögoninflammation, mjältförstoring, hjärn- och hjärnhinneinflammation, småfläckiga utslag och knölros förekommer i vissa fall. Symptomen uppstår vanligen efter ett par till flera veckor efter exponering för bakterien.[2]
Spridning[redigera | redigera wikitext]
Kattloppan Ctenocephalides felis är den ansvariga vektorn för den horisontella överföringen mellan katter. När loppan som bär på Bartonella henselae livnär sig på katten, lämnar den avföring på kattens hud som sedan överförs till kattens mun när den slickar sig. På så sätt kontamineras kattens saliv som sedan kan överföra bakterien till människor genom riv- eller bitskador. Kattungar är mer "benägna" att bära på bakterien än vuxna katter och är därför även mer benägna att överföra sjukdomen. Man uppskattar att omkring 50 % av alla katter bär på bakterien någon gång under sin livstid, men hos katterna är den kommensal. Trots att bakterien är relativt vanlig hos katter så är den sällsynt hos människor, den smittar inte så lätt och den kan heller inte överföras mellan människor.[5]
Diagnos[redigera | redigera wikitext]
Diagnosen av kattklössjuka ställs främst genom ett serologiskt test. Diagnosen kan även baseras på om patienten har erfarenhet av exponering för katter. I vissa fall kan även en biopsi av den drabbade lymfkörteln tas vid diagnostiseringen av sjukdomen.[5]
Behandling[redigera | redigera wikitext]
Hos människor med ett normalt fungerande immunförsvar är kattklössjuka oftast godartad och går över av sig själv (på två till fyra månader).[2] I allvarligare fall eller för patienter med nedsatt immunförsvar, t.ex. HIV- och AIDS-patienter, skrivs oftast antibiotika ut, och då används främst azithromycin, rifampin, ciprofloxacin, doxycyklin och gentamicin.[5]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ CDC – Center for Disease Control and Prevention. 2012. Bartonella infection (Cat Scratch Disease, Trench Fever, and Carrións Disease). http://www.cdc.gov/bartonella/ (Hämtad 2015-04-20)
- ^ [a b c d] Folkhälsomyndigheten. 2013. Sjukdomsinformation om kattklössjuka. http://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/smittsamma-sjukdomar/kattklossjuka/ Arkiverad 9 augusti 2018 hämtat från the Wayback Machine. (Hämtad 2015-04-14)
- ^ Lamps, L. Scott, M. 2004. Cat Scratch Disease – Historic, Clinical and Pathological Perspectives. 15;83(2), pp.152-155.
- ^ Klotz, S. Voichita, I. Elliott, S. 2011. Cat-Scratch Disease. http://www.aafp.org/afp/2011/0115/p152.html. (Hämtad 2015-04-21).
- ^ [a b c] Cat World. 2014. Cat Scratch Disease (Bartonella henselae). http://www.cat-world.com.au/cat-scratch-disease Arkiverad 24 maj 2015 hämtat från the Wayback Machine. (Hämtad 2015-04-15)