Hoppa till innehållet

Charles Spencer, 3:e earl av Sunderland

Från Wikipedia
Charles Spencer, 3:e earl av Sunderland
Född23 april 1675[1][2] ​eller ​1674
Althorp, Storbritannien
Död19 april 1722[3][1][2] ​eller ​1722
London
BegravdChurch of St Mary the Virgin, Great Brington
Utbildad vidUniversitetet i Utrecht
SysselsättningPolitiker[4], diplomat
Befattning
Förste skattkammarlord
Ledamot av Englands parlament 1698–1700, Tiverton
Ledamot av Englands parlament 1701, Tiverton
Ledamot av Englands parlament 1701–1702, Tiverton
Ledamot av Englands parlament 1695–1698, Tiverton
Ledamot av Englands parlament
Kronrådets lordpresident
Lordsigillbevarare (1715–1716)
Överhusets ledare (1717–1718)
Politiskt parti
Whigs
MakaAnne Spencer, grevinna av Sunderland[5]
Lady Arabella Cavendish[5]
Judith Tichborne
(g. 1717–)[5][6]
Barnodöpt barn Spencer[7]
odöpt barn Spencer[7]
Lady Frances Spencer (f. 1696)[7][5]
Robert Spencer (f. 1700)[7]
Robert Spencer (f. 1701)
Lady Anne Spencer (f. 1702)[7]
Charles Spencer, 3:e hertig av Marlborough (f. 1706)[5]
John Spencer (f. 1708)[5]
Diana Spencer (f. 1710)[5]
William Spencer (f. 1718)[7]
FöräldrarRobert Spencer, 2:e earl av Sunderland[5]
Anne Spencer[5]
Utmärkelser
Fellow of the Royal Society
Strumpebandsorden
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata

Charles Spencer, 3:e earl av Sunderland, född den 23 april 1675, död den 19 april 1722, var en brittisk politiker och bibliofil. Han var son till Robert Spencer, 2:e earl av Sunderland och far till Charles Spencer, 5:e earl av Sunderland.

Sunderland blev 1695, då ännu bärande titeln lord Spencer, ledamot av underhuset, där han anslöt sig till whigpartiet. Hans giftermål 1699 med Anne Churchill, dotter till hertigen av Marlborough, hade ej ringa politisk betydelse, eftersom det väsentligt bidrog att närma hertigen och i synnerhet hertiginnan till whigs.

Spencer, som 1702 ärvt faderns earltitel, blev i december 1706 statssekreterare och tillhörde 1708-10 den av fem whigledare bildade så kallade junta, som en tid helt behärskade drottningen. Spencer hade betydande andel i förföljelsen mot doktor Sacheverell och avskedades juni 1710. Tidigt hade han knutit förbindelser med kurfurst Georg av Hannover, men då denne 1714 som Georg I blev engelsk konung, sveks Spencers förhoppningar på en inflytelserik rådgivarställning. Först 1715 kom han in i kabinettet, och 1717 lyckades han undantränga sin rival Townshend från dennes statssekreterarpost.

Året därpå blev han lordpresident och förste skattkammarlord. Från denna sin ställning som faktisk premiärminister störtades han 1721 av Walpole till följd av den harm det av Spencer gynnade Söderhavskompaniets finansiella katastrof framkallade bland allmänheten. Som politiker ansågs Spencer intrigant, våldsam och högdragen. Han var även Groom of the Stool till George I 1719-1722.

Sin lediga tid använde han till att samla sällsynta böcker; hans av samtiden mycket prisade bibliotek på Althorp flyttades 1749 till Blenheim Palace och såldes på 1880-talet av George Charles Spencer-Churchill, 8:e hertig av Marlborough.

  1. ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, Charles Spencer Sunderland, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] GeneaStar, Charles Spencer.[källa från Wikidata]
  3. ^ Darryl Roger Lundy, The Peerage, Charles Spencer, 3rd Earl of Sunderland, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 25 juni 2015, licens: CC0.[källa från Wikidata]
  5. ^ [a b c d e f g h i] Kindred Britain, läs online.[källa från Wikidata]
  6. ^ läst: 7 augusti 2020.[källa från Wikidata]
  7. ^ [a b c d e f] Darryl Roger Lundy, The Peerage.[källa från Wikidata]