Chrestus

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Chrestus (latin), grek. Chrestos, försvenskat Krestus,[1] även Krestus Anstiftaren, var enligt vissa forskare en, troligen judisk,[1] man som omkring år 4950 e.Kr.[2] uppviglade[3] judar i Rom till uppror. Chrestus uppvigling ledde, enligt den romerske historikern Suetonius, som skrev omkring år 121, till att kejsaren Claudius förvisade judarna, som "jämt gjorde uppror", från Rom.[4] I Apostlagärningarna sägs att "kejsar Claudius hade låtit utvisa alla judar från Rom".[5] Enligt Dio Cassius förbjöd Claudius judarna att församla sig, dock utan att fördriva dem från staden,[6] vilket skulle kunna avse en annan händelse än den som Suetonius omtalar.

Vissa anser att Chrestus är en referens till Jesus Kristus,[7] något som länge synes ha varit den förhärskande meningen. Dock levde, enligt evangelierna, Jesus Kristus inte under Claudius regeringstid. Forskare som Benko och Koestermann har spekulerat i att Chrestus skulle kunna ha varit en radikal jude och medlem av en selotliknande rörelse, som med våld ville få Gudsriket att uppstå, och har antagit att de krestna (chrestiani) var en revolutionär sekt ledd av denne Chrestus.[8] Det har även spekulerats i att Chrestus var en judisk messiasgestalt, som efter utvisningen av judarna från Rom, kan ha åkt till Judeen och där blivit arresterad och avrättad av de romerska myndigheterna, något som, enligt spekulanten, sedermera lett till myter om Jesus Kristus.[9] Slingerland har spekulerat i att Chrestus kan ha varit en av de frigivna män som tjänade som rådgivare åt Claudius.[10] En annan teori är att Suetonius ablativform chresto (skrivet under en tid då all text skrevs med majuskler) inte alls åsyftar en person, utan en grupp, omnämnd efter grekiskans chrêstês, som betyder spekulant eller ockrare.[11] Denna teori har dock blivit kritiserad.

Ingen spekulation har dock reellt stöd i några andra källor än Suetonius, utan denne historikers enda mening om Chrestus[12] är alla uppgifter som finns om denne. Meningen har emellertid givit upphov till mycken litteratur.[13]

Chrestus som Kristusreferens[redigera | redigera wikitext]

Kejsaren Claudius, som ska ha fördrivit judarna från Rom, på grund av att Chrestus uppviglat dem till uppror.

Namnet Chrestus (grek. χρηστός) betyder ungefär god eller nyttig[14] och förekommer i över åttio funna latinska inskriptioner.[15] Några säkra belägg för att judar bar namnet har dock inte funnits,[16] även om femininumformen Chreste burits av en judinna.[17] Suetonius omnämnande av Chrestus har som nämnts tolkats som en referens till Jesus Kristus (grek. Ιησούς Χριστός, Iesous Christos).[18] Denna tolkning grundar sig bl.a. på att Tertullianus uppgav att icke-kristna på hans tid (år 197) felaktigt uttalade christianus (kristen) chrestianus (kresten),[19] och på att Lactantius uppgav att vissa ("de okunniga") under hans tid (början av 300-talet) förväxlade titeln Kristus (messias, den smorde) med Krestus.[20]grekiska uttalades bokstäverna i och e (iota och eta) på ett liknande vis.[21]

Suetonius kände emellertid till kristna (christiani, inte chrestiani), och skiljer dem från judar genom att kalla dem "ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse",[22] (kursiverat här) och Jesus från Nasaret levde enligt evangelierna inte under Claudius regeringstid.[23] Dessutom behöver titeln Kristus inte nödvändigtvis avse just Jesus Kristus, eftersom det fanns andra messiaspretendenter. I Apostlagärningarna kopplas inte Claudius förvisning av judarna samman med Jesus Kristus eller den kristna rörelsen.[24]

Waldenström kallar, i kommentaren till den då nya översättningen av Nya Testamentet (fjärde upplagan utkom 1921), hypotesen att Suetonius skulle ha åsyftat den strid som uppkom bland judarna i och med kristendomens inträngande bland dem, "endast en mycket lös gissning".[1] Barbara Levick, brittisk historiker som skrivit om Romarrikets historia, har ansett att påståendet att Suetonius, som skrev under andra århundradet, skulle ha missförstått en referens till kristna i sin källa är "unconvincingly economical".[25] Teologen tillika f.d. pastorn Van Voorst anser dock att Chrestus troligast är en felskrivning för Christus i Suetonius passus och tar upp hans bristande källkritik.[26] Den ateistiske biografiförfattaren A. N. Wilson har framfört att "[e]ndast de mest avvikande forskare har tvivlat på att 'Chrestus' är Kristus."[27] Apologeten Josh McDowell framför att Chrestus förmodligen är en felstavning av Kristus, och att kristna vittnesbörd givna till Roms judar "förmodligen resulterade i de fientligheter som ledde till förvisningen av alla judar från Rom".[28] Apologeten F. F. Bruce har föreslagit att Suetonius haft polisrapporter som källa,[29] något som dock saknar reellt stöd. Professor Slingerland anser inte det visat att Suetonius åsyftar Kristus, utan argumenterar emot denna position.[30]

Kristna och krestna[redigera | redigera wikitext]

Den romerske historikern Cornelius Tacitus, som kan ha angivit krestna som den benämning, som folket använde, beträffande gruppen som anklagades för branden i Rom

Justinus Martyren gör en ordlek med orden kristen och kresten, och skriver (omkring år 150): "Såvitt man kan döma av namnet vi anklagas för [kristna] är vi de mest förträffliga [krestna] av människor ... Vi anklagas för att vara kristna, och att hata det som är förträffligt [krestet] är orätt".[31] Även andra kyrkofäder tar upp termerna.[32] Den första kristna kyrkoinskriptionen, som är markionistisk, talar om Jesus Krestus, dvs. Jesus den gode (Chrestus).[33][34] I andra inskriptioner har beteckningen kristna stavats krestna.[35]

I Nya Testamentet förekommer ordet kristen/kristna (Χριστιανός) endast tre gånger (två gånger i Apostlagärningarna och en i Första Petrusbrevet)[36], och i Codex Sinaiticus stod, innan detta senare korrigerades, kresten/krestna på alla tre ställena.[37]

Tacitus Annaler 15:44, i Codex Mediceus 68 II, den äldsta bevarade handskriften. Ordet "christianos" finns på sjätte raden.
Bland annat ordet "kristna", från en medeltida handskrift av Tacitus.

I avskrifter av den romerske historikern Cornelius Tacitus verk Annaler (15.44), publicerat omkring år 115, berättas om att kejsar Nero straffade en viss grupp – i alla handskrifter nu kristna (Christianos, Christianus) – för den förödande branden i Rom år 64, och nämns att gruppen fick sitt namn från Kristus.[38] Det är vedertaget att det i den äldsta bevarade handskriften av Tacitus (vilken sannolikt är från 1000-talet, och av många forskare ses som källan till alla senare handskrifter[39]) från början stod, att det var krestna (chrestianos) som straffades,[40] en skrivning som har korrigerats till kristna,[41] och även modifierats därefter. Argumenten för att det från början stod krestna grundar sig bl.a. på att mellanrummet mellan i (en typ av i som skribenten i övrigt inte använde när bokstäverna r och i skrevs i följd) och s är anmärkningsvärt.[42] Direktören för biblioteket där handskriften förvaras (Biblioteca Medicea Laurenziana), undersökte handskriften, och uppgav till forskaren Harald Fuchs: "Det 'e' som ursprungligen skrivits, av vilket det fortfarande finns spår på den raderade ytan, har ändrats till ett 'i' genom borttagande av den övre öglan och den vågräta linjen, medan den återstående delen har rättats, enligt min mening med samma bläck och samma hand, för att skapa ett 'i'. En annan hand har lagt till märket på i:et och sammanbundit i:et med s:et med ett streck."[43] Fuchs ansåg att man inte säkert kunde säga att det var kopisten själv som ändrat stavningen, och även om det var det, kunde denne ha funnit namnformen krestna i sin förlaga, och ändrat den till det mer bekanta kristna.[44]

Bland annat den nämnda uttolkningen av den äldsta handskriften av Tacitus har fått vissa att anse att krestna var ursprungsformen av gruppens namn, och att kristna är en senare form.[45] Helena Blavatsky ansåg att Chrestos var den ursprungliga, gnostiska, beteckningen på Kristus och att ordet "lånats direkt från hedningarnas tempelterminologi".[46][47] Andra anser att icke-kristna i kristendomens begynnelse, som inte förstod orden kristen och kristna (av smord), förvanskade orden till de för dem mer begripliga kresten och krestna (av god), ord de felaktigt använde för att identifiera de kristet troende.[48][49] Andra anser att de krestna var en sekt med Chrestus som ledare,[50] en sekt vissa forskare anser att Tacitus misstog för de kristna.[51] Namnet Chrestus finns dock inte i några handskrifter av Tacitus Annaler 15:44, utan den enda andra läsarten än Christus är cristus.[52] Den anglikanske forskaren R. T. France konstaterar att Suetonius, då han nämner att kristna straffades av Nero, inte sammankopplar branden i Rom med de kristna, utan skyller branden på Nero själv, och inte heller nämner att de kristna fått sitt namn från Kristus.[53] Carrington framhåller, att förutom Sulpicius Severus i början av 400-talet, nämner ingen kristen författare att kristna skulle ha anklagats och straffats för branden i Rom, under 1 300 år.[54]

Chrestos i Nya Testamentet[redigera | redigera wikitext]

Ordet chrestos förekommer på sju ställen i Nya Testamentet, varav några ska redovisas. I Första Petrusbrevet står: "Och då I nu ären nyfödda barn, så längten efter att få den andliga oförfalskade mjölken, på det att I genom den mån växa upp till frälsning, om I annars haven »smakat att Herren [är] god [chrestos]»".[55] I Efesierbrevet sägs: "Var goda [chrestos] mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus."[56] I Romarbrevet framför Paulus: "Bryr du dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att hans godhet [chrestos] vill föra dig till omvändelse?"[57]

Arkeologi[redigera | redigera wikitext]

I maj 2008 fann arkeologen Frank Goddio en antik mugg i Alexandria. Inskriptionen på muggen, vilken daterats till första hälften av första århundradet, har uttytts "DIA CHRESTOU OGOISTAIS", vilket har översatts "Magiker genom Krestus". Det har spekulerats i att muggen skulle ha kopplingar till Jesus och kristendomen. Historikern Manfred Clauss har dock uppgett att Chrestos var ett vanligt manligt förnamn i Grekland, och därför inte måste ha med Jesus att göra.[58]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] P. Waldenström, Nya testamentet – Ny översättning med förklarande anmärkningar av P. Waldenström, fjärde upplagan, 1921, s. 650.
  2. ^ Olika dateringar finns beträffande Claudius judeutdrivning, och sålunda beträffande tiden för Chrestus verksamhet. Vissa placerar förvisningen år 41 – se till exempel Morton Smith, Jesus the Magician: Charlatan or Son of God?, 1978, s. 66 – en datering som synes hänföra sig till att Dio Cassius (150–235) i sitt verk om romersk historia, 60.6.6–7, angav att Claudius, vid en tidpunkt som ansetts vara år 41, förbjöd judarna att församla sig, dock utan att fördriva dem från staden (Rom). Professor of Religious Studies Slingerland anser att utdrivningen kan ha inträffat när som helst mellan år 42 och 54; se Howard Dixon Slingerland, Suetonius Claudius 25.4, Acts 18, and Paulus Orosius' "Historiarum Adversum Paganos Libri VII:" Dating the Claudian Expulsion(s) of Roman Jews, The Jewish Quarterly Review, New Series, Vol. 83, No. 1/2 (Jul. – Oct., 1992), s. 127ff. En datering till 4950 baseras bland annat på att den kristne kyrkohistorikern Paulus Orosius (aktiv i början av 400-talet) i Sju böcker historia mot hedningarna, VII.6.15–16, anger att utdrivningen skedde under Claudius nionde regeringsår. Den sistnämnda dateringen synes vara förhärskande. Beträffande själva meningen kan sägas att latinet inte anger när anstiftandet till uppror inträffat, men att den mest logiska tolkningen är att detta skett i samband med utdrivandet.
  3. ^ "Chrestus inte bara ledde agitationen utan var själv agitator." ansåg Suetonius, av texten att döma, enligt Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence, 2000, s. 31.
  4. ^ Suetonius, Divus Claudius 25.4
  5. ^ Apg 18:2. Utvisningen nämns i samband med att Paulus reser till Korinth, där han omkring år 50–51 ska ha skrivit Första Thessalonikerbrevet; se Early Christian Writings: 1 Thessalonians. Kronologiskt överensstämmer således Apostlagärningarnas angivelse av judeutdrivningen med det som Orosius anger.
  6. ^ Dio Cassius, Romersk historia 60.6.6–7
  7. ^ Joel B. Green, Scot McKnight, I. Howard Marshall, Dictionary of Jesus and the Gospels: A Compendium Of Contemporary Biblical Scholarship, s. 292.
  8. ^ Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence, 2000, s. 33, 37.
  9. ^ Revilo P. Oliver, Christianity
  10. ^ se Howard Dixon Slingerland, Claudian Policymaking and the Early Imperial Repression of Judaism at Rome, South Florida Studies in the History of Judaism, Scholars Press, 1997, s. 232–241
  11. ^ Francesco Carotta, Jesus was Caesar – Re-Orientation
  12. ^ Meningen lyder på latin "iudaeos impulsore chresto assidue tumultuantis roma expulit" och kan översättas "Han fördrev judarna från Rom, på grund av de upplopp de ständigt var inblandade i, uppviglade av Chrestus". (från Bibelfrågan: Utombibliska bevis för Jesu existens) I vissa återgivningar står "en viss Chrestus", men "en viss" (quodam) finns inte med i grundtexten.
  13. ^ Se Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence, 2000, s. 33, med not 31.
  14. ^ R. T. France, The Evidence for Jesus, Regent College Publishing, 2006, s. 42.
  15. ^ Kurt Linck, De antiquissimis veterum quae ad Iesum Nazarenum spectant testimoniis, s. 106, n.2 (Giessen 1913)
  16. ^ "'Chrestus' finns inte bland de hundratals judiska namn vi känner till från romerska katakombinskriptioner eller andra källor." sägs i Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence, 2000, s. 33.
  17. ^ Corpus Inscriptionum Judaicarum I., 683
  18. ^ Se bl.a. Francois Amiot, Jesus A Historical Person, s. 8.
  19. ^ Tertullianus, Apologeticus 3
  20. ^ Lactantius, Gudomliga läror 4:7
  21. ^ Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence, 2000, s. 34.
  22. ^ Suetonius, Nero 16:2
  23. ^ Pontius Pilatus var prefekt i Judeen år 26–36. Claudius var kejsare år 41–54.
  24. ^ Kontexten i Apostlagärningarna är att ett judiskt par nyligen kommit till Korinth från Italien, med anledning av Claudius utdrivning. Paulus var, liksom mannen i det judiska paret, också sadelmakare, varför han stannade hos dem och arbetade; se Apg 18:1–3
  25. ^ Barbara Levick, Claudius, 1990, s. 121.
  26. ^ Se Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence, 2000, s. 37ff. Han skriver dock: "Emellertid tyder ingenting i meningen explicit på att Suetonius skriver om Kristus eller kristendomen." (s. 32; kurs. här)
  27. ^ A. N. Wilson, Paul: The Mind of the Apostle, s. 104.
  28. ^ Se Josh McDowell och Bill Wilson, He Walked Among Us: Evidence for the Historical Jesus, s 52f.
  29. ^ F. F. Bruce, Jesus and Christian Origins Outside the New Testament, s. 21
  30. ^ Howard Dixon Slingerland, Claudian Policymaking and the Early Imperial Repression of Judaism at Rome, South Florida Studies in the History of Judaism, Scholars Press, 1997
  31. ^ Justinus Martyren, Första Apologin, 4.1
  32. ^ Catholic Encyclopedia: Origin of the Name of Jesus Christ
  33. ^ Inskriptionen har daterats till 318; se G.R.S. Mead, Fragments of a Faith Forgotten, London and Benares, 1900, tredje upplagan 1931, s 249.
  34. ^ Daniel Jon Mahar, English Reconstruction and Translation of Marcion's version of To The Galatians, s. 1.
  35. ^ Se bl.a. Elsa Gibson, The "Christians for Christians" Inscriptions of Phrygia, Missoula, MT: Scholar's Press, 1978, s. 15, 33.
  36. ^ Apg 11:26, 26:28, 1 Petr 4:16, som från handskriften finns att beskåda här. Övriga gånger där "kristen"/"kristna" förekommer i Bibel 2000, är detta en något friare översättning av andra uttryck.
  37. ^ Den textkritiska apparaten avseende de tre ställena anger att Sinaiticus ursprungligen hade läsarten Χρηστινός. Även den bysantinska minuskelhandskriften 81, daterad till år 1044, har denna läsning i Apg 11:26, men i övrigt saknas denna stavning i handskriftsmaterialet, enligt Nestle-Aland, Novum Testamentum Graece, Deutsche Bibelgesellschaft, Stuttgart 26. neu bearbeitete Auflage, 1979, ISBN 3-438-05100-1
  38. ^ Texten lyder på Latin: "ergo abolendo rumori Nero subdidit reos et quaesitissimis poenis adfecit quos per flagitia invisos vulgus Christianos appellabat. auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat" och kan översättas "För att nu göra slut på detta rykte, lät Nero försåtligen anklaga och med de utsöktaste straff avrätta de för sina villfarelser förhatliga människor som av folket kallades kristna. Kristus, av vilken detta namn uppkommit, hade under Tiberius regering blivit avrättad av prokuratorn Pontius Pilatus" (moderniserat efter Olof Kolmodin d.y.s översättning).
  39. ^ Francis Newton, The Scriptorium and Library at Monte Cassino, 1058–1105, s. 346.
  40. ^ "... i den äldsta handskriften av Tacitus Annaler [], i vilken Christianos felstavas Chrestianos", står i Paul Barnett, Jesus & the Rise of Early Christianity, s. 45.
  41. ^ "Läsarten 'Christianos' är inte säker, då den i den äldsta och mest tillförlitliga handskriften har rättats från 'Chrestianos'." står i Gerd Theißen, Annette Merz, Der historische Jesus: ein Lehrbuch, 2001, s. 89.
  42. ^ "Man märker att ett mellanrum mellan i och st är för handen, vilket en senare hand genom ett förbindande streck har överbryggat. Då märker man att i:et är korrigerat från ett ursprungligt e. Genom denna korrektur är uppstår först detta tomma mellanrum, där e:et, som med sin överdel strecker sig åt höger, fyllt ut." (G. Andresen, 1902, citerad i Harald Fuchs, Tacitus über die Christen, i Vigiliae Christianae, 1950, s. 70, not 6.)
  43. ^ Teresa Lodi, citerad i Harald Fuchs, Tacitus über die Christen, i Vigiliae Christianae, 1950, s. 70, not 6.
  44. ^ "Ej heller genom denna undersökning [dvs. den av biblioteksdirektören Teresa Lodi], genom vilken Andresens slutsatser i alla delar kunde bekräftas, kunde alltså frågan, huruvida e:et i stavelsen chest- ändrats redan av kopisten själv, med fullständig säkerhet besvaras (uppgiften har i vår upplagas textkritiska bihang, samt i registret under 'Chrestiani', vederbörligt korrigerats). Men också om denna ändring redan utfördes av kopisten, förlorar det ursprungliga e:et intet av sin betydelse. Då kan kopisten, som Andresen redan förklarat (se ovan) mycket väl ha funnit namnformen "chrestianos" i sin förlaga, och på eget bevåg gjort om det främmande e:et till det välbekanta i:et." – Harald Fuchs, Tacitus über die Christen, i Vigiliae Christianae, 1950, s. 70, not 6.
  45. ^ Geoffrey W. Bromiley, International Standard Bible Encyclopedia: A–D, s. 657.
  46. ^ "[Kristendomsförfattaren Canon] Farrar är tvungen att erkänna att namnet kristen först blev PÅHITTAT av de sarkastiska, hånande antiochianerna så tidigt som år 44 e Kr, men kom inte till allmänt bruk före Neros förföljelser" uppges i Helena Blavatsky, Evangeliernas esoteriska karaktär
  47. ^ Helena Blavatsky, Teosofisk ordbok
  48. ^ Donald E. Gowan, The Westminster Theological Wordbook of the Bible, s. 60.
  49. ^ "Det var således naturligt för en romare att uttolka orden som det på ett liknande sätt uttalade Krestus, 'den gode', en benämning som vore begriplig för honom" skrivs i Robert Renehan, Christus or Chrestus in Tacitus?, Parola del Passato 1968 (XXIII), s 369
  50. ^ John W. Marshall, Parables of War, s. 74, not 16.
  51. ^ Se vad Köstermann anser i Hildegard Temporini, Wolfgang Haase, Aufstieg und Niedergang der römischen Welt, s. 344.
  52. ^ Franz Römer, P. Corneli Taciti Annalium libri XV–XVI, 1976, s. 66
  53. ^ R. T. France, The Evidence for Jesus (1986), s. 40.
  54. ^ Cliff Carrington, Nero’s Fire and the Christian Persecution? Arkiverad 29 oktober 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  55. ^ 1 Pet 2:2–3
  56. ^ Ef 4:32
  57. ^ Rom 2:4
  58. ^ Der Spiegel: Matthias Schulz, Heiliger Gral vom Nil, publicerad 2008-09-15

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]