Hoppa till innehållet

Christer Kihlman

Från Wikipedia
Christer Kihlman
Christer Kihlman omkring 1960.
Christer Kihlman omkring 1960.
FöddChrister Alfred Kihlman
14 juni 1930
Helsingfors, Finland
Död8 mars 2021 (90 år)
Helsingfors
YrkeFörfattare, litteraturkritiker
NationalitetFinlandssvensk
SpråkSvenska
Verksam1951–2000
Genrerskönlitteratur[1] och essä[1]
Make/makaMaja Selinda Johanna Enckell (1956–2007)

Christer Alfred Kihlman, född 14 juni 1930 i Helsingfors, Finland, död 8 mars 2021 i Helsingfors,[2] var en finlandssvensk författare och litteraturkritiker.[3]

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Christer Kihlman var son till Bertel Lorenzo Kihlman, författare och filosofie magister, och Karin Elisabeth Bolinder, sonson till Lorenzo Kihlman (1861–1949) och sonsonson till Alfred Kihlman. Kihlman tog studenten vid Svenska normallyceum 1948 och studerade vid Helsingfors universitet 1948–1953.[4] Han debuterade 1951 som lyriker, men övergick 1960 till prosa med den uppmärksammade romanen Se upp Salige!, som utspelar sig i den fiktiva småstaden Lexå (ett lätt maskerat Borgå, där han bodde då), fylld av instängdhet och provinsialism. Med Den blå modern inledde han en serie om spända familjeförhållanden och människosjälens avgrunder, som kulminerade i de prisade romanerna Dyre prins och Gerdt Bladhs undergång. Kihlman introducerade en högst personlig och samtidigt universell "bekännelseprosa" i den finlandssvenska litteraturen med boken Människan som skalv, 1971.

Christer Kihlmans produktion var sedan slutet av 1980-talet mycket sporadisk på grund av ihärdig skrivkramp, men efter 2000 började han återigen delta i samhällsdebatten med sporadiska tidningsartiklar och enstaka föredrag. Från 1993 till 2017 var han bosatt i Diktarhemmet i Borgå, som varit en hedersbostad för finlandssvenska författare sedan 1921.[5]

Hans böcker har översatts till finska, danska, engelska, estniska, norska, ryska, tjeckiska och tyska.

Vid sidan av sitt författarskap har Christer Kihlman under vissa perioder arbetat som bibliotekarie vid Helsingfors stadsbibliotek 1948–1953 och journalist. Han var chefredaktör för tidskriften Arena 1951–1954, litteraturkritiker på Nya Pressen 1952–1960, redaktör för Nya Argus 1961–1982 och har skrivit artiklar och kolumner i Helsingin Sanomat, Dagens Nyheter och Ny Tid.

Han innehade titeln konstnärsprofessor åren 1975–1980, var medlem av statens litteraturkommission 1971–1973, och hans författarskap har belönats med bl.a. Litteraturfrämjandets stora romanpris 1972, finländska Statens litteraturpris 1976, Tack för boken-medaljen 1976, Svenska litteratursällskapets pris år 1976 och 1983, Svenska Akademiens Finlandspris 1976, Längmanska kulturfondens pris 1986, Tollanderska priset 1988 och Artium Cultori–priset 2000. År 2017 donerade Kihlman sitt arkiv till Svenska Litteratursällskapet i Finland där det finns tillgängligt för forskning.[6]

Bibliografi

[redigera | redigera wikitext]
  • 1951 – Rummen vid havet (diktsamling)
  • 1953 – Munkmonolog (diktsamling)
  • 1960 – Se upp Salige! (finsk översättning Varo autuas av Kristiina Kivivuori, 1961)
  • 1963 – Caligula (novell, publicerad i Seitsemän novellia, finsk översättning av Kristiina Kivivuori, 1963)
  • 1963 – Den blå modern (finsk översättning Sininen äiti av Esa Adrian, 1965, utgiven i Horisont-serien)
  • 1965 – Madeleine (finsk översättning Madeleine av Pentti Saarikoski, 1966, utgiven i Horisont-serien)
  • 1969 – Inblandningar, utmaningar (artikelsamling, utgiven i serien Zoom, finsk översättning Mistä minä tiedän av Risto Hannula, 1969, utgiven i Huutomerkki-serien)
  • 1970 – Kymmenen askelta kuun pinnalla (pjäs, finsk översättning av Kari Suvalo, 1970)
  • 1971 – Främlingar (radiopjäs)
  • 1971 – Människan som skalv: En bok om det oväsentliga (självbiografisk, finsk översättning Ihminen joka järkkyi av Pentti Saaritsa, 1971
  • 1973 – Frälsaren och det glömda folket (radiopjäs, finsk översättning Vapahtaja ja unohdettu kansa av Kalevi Haikara, 1972–73)
  • 1974 – Det ska böjas i tid (pjäs, tillsammans med Wava Stürmer)
  • 1975 – Dyre prins (finsk översättning Kallis prinssi av Pentti Saaritsa, 1975)
  • 1976 – Hundarna i Casablanca (pjäs, finsk översättning Casablancan koirat av Pentti Saarikoski, 1976)
  • 1980 – Alla mina söner (finsk översättning Kaikki minun lapseni av Pentti Saaritsa, 1980)
  • 1982 – Livsdrömmen rena: En bok om maktlöshet (finsk översättning Puhtaita elämän unelmat: Kirja voimattomuudesta av Pentti Saaritsa, 1983)
  • 1983 – De nakna och de saliga (text av Kihlman, teckningar av Henrik Tikkanen, finsk översättning Alastomat ja autuaat av Pentti Saaritsa, 1982)
  • 1986 – På drift i förlustens landskap
  • 1987 – Gerdt Bladhs undergång
  • 2000 – Svaret är nej!
  • 2000 – Om hopplöshetens möjligheter (tillsammans med Mårten Westö)

Översättningar

[redigera | redigera wikitext]
  • 1955 – Finn Methling: Lilian (radiopjäs)
  • 1955 – Svend H. Thomsen: Gör mig seende (radiopjäs)
  • 1956 – Erkki Koivusalo: Död man kan inte mördas (radiopjäs)

Redaktörskap

[redigera | redigera wikitext]
  • 1957 – Svensk diktning i urval. VI (tillsammans med Olav Panelius)

Priser och utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Källor

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]


Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Christer_Kihlman&oldid=58815673”