Christian Cassius

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Christian Cassius, född 1640 i Løgumkloster,[1] död 16 april 1699 på godset Tanderup vid Herning,[1][2][3][4] var en tyskfödd ämbetsman och professor, verksam i Danmark och Sverige.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Cassius var son till fogden Johan Cassius, och skrevs 1660 in vid Helmstedts universitet, där han studerade filosofi och juridik.[1] Här skrev han panegyriska dikterlatin, tillägnade inflytelserika delar av den svenska högadeln, genom vilkas stöd han först utnämndes till kommissionssekreterare i svensk tjänst, och år 1668 till eloquentiae et poesos professor - professor i romersk vältalighet och poesi - vid det nygrundade Lunds universitet.[4][5][6][7] Han tillträdde detta ämbete i januari 1669 med ett festtal,[1] men skall inte ha varit särskilt framgångsrik som professor; hans poetiska verksamhet karaktäriseras av Paul Gabriel Ahnfelt i dennes dom över ett program till akademiskt julfirande 1670 som "färglöst och trivialt, fast icke utan en viss rhetorisk ledighet och väldigt hopande af synonyma och antitheser".[6] Han skall ej heller ha varit en särskilt framträdande medlem av konsistoriet, utan anslöt sig alltid till andras åsikter.[8]

Oavsett vad blev Cassius tid som professor kort; en nedsänd kunglig kommission fann år 1670 att då Nils Wolff Stiernberg - informator till kanslern Gustav Otto Stenbocks son - redan var extraordinarie professor i retorik så var det "öfverflödigt att hafva 2:ne professores in eloqventia".[1][2][4] Emedan "poesien näppeligen behöfde af någon professore särskilt vara drifven och representerad" gjordes Cassius således överflödig.[1][2][4][9] Han blev istället generalauditör vid svenska hären och administratör vid krigskommissariatet, en tjänst som han tog avsked från vid årsskiftet 1676/1677, varefter han istället förgäves försökte utverka posten som hovrättsassessor i Stockholm.[1][2][3][4] När detta inte heller gick vägen gick Cassius istället över i dansk tjänst, men lyckades inte heller få något ämbete där.[1][2][3][4] Efter en incident i det danskockuperade Wismar, där Cassius - utan att formellt vara i dansk tjänst - överlämnade en svensk kurir med brev från det svenskallierade Holstein-Gottorp i danska händer kunde han inte längre hoppas på en tjänst vare sig i Sverige eller i hemlandet, varför hans enda utväg var att fortsatt vädja till danske kungens välvilja.[1]

Cassius suppliker till danska kronan fick slutligen resultat år 1680, då han utnämndes till auditör vid Prins Christians Regiment, en tjänst han förvisso förlorade 1682, men med månatligt understöd.[1] 1684 blev han slutligen informator åt danske kronprinsen, den blivande Frederik IV.[1][2][3][4] Hans ansvar för den blivande konungens i slutändan bristfälliga utbildning är oklart, men hans undervisning skall inte ha föranlett några anmärkningar, och han förblev kronprinsens informator till dennes myndighet.[1] 1690 blev Cassius landsdomare i Nordjylland, och flyttade sålunda till Viborg.[2][3][4][5] Samma år fick han kansliråds titel, något som kompletterades med titeln justitieråd 1696.[2][3][4][10] Han förvärvade gården Hvolris vid Hersum 1691, och utökade sitt godsinnehav med godset Tanderup vid Herning 1693.[10] Där levde han till sin död i stora finansiella svårigheter, främst på grund av ej utbetalda löner.[10]

Cassius gifte sig 1668 med Magdalene Sibylle Ernman.[1] Vid hans död hade han 6 efterlevande döttrar, samt sonen Friedrich.[1] Denne var sekreterare först vid danska kansliet, och därefter vid tyska kansliet i Köpenhamn.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] Dieter Lohmeier, "Cassius, Christian", s. 51. Biographisches Lexikon für Schleswig-Holstein und Lübeck, band 6. Neumünster, 1982, ss. 51f.
  2. ^ [a b c d e f g h] Paul Gabriel Ahnfelt, Lunds universitets historia : första delen. Stockholm: L. J. Hierta, 1859, s. 418.
  3. ^ [a b c d e f] Magnus Laurentius Ståhl, Biographiske underrättelser om professorer vid kongl. universitetet i Lund, ifrån dess inrättning till närvarande tid. Kristianstad: L. Littorin, 1834, s. 26.
  4. ^ [a b c d e f g h i] Martin Weibull & Elof Tegnér, Lunds universitets historia 1668-1868, band 2. Lund: C.W.K. Gleerups förlag, 1868, s. 254.
  5. ^ [a b] Lohmeier, ss. 51f.
  6. ^ [a b] Ahnfelt, s. 416.
  7. ^ Ståhl, s. 25.
  8. ^ Ahnfelt, ss. 416f.
  9. ^ Ståhl, ss. 25f.
  10. ^ [a b c] Lohmeier, s. 52.

Källor[redigera | redigera wikitext]