Chrysospalax trevelyani

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Chrysospalax trevelyani
Status i världen: Starkt hotad[1]
NHM Chrysospalax trevelyani.JPG
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Infraklass Högre däggdjur
Eutheria
Ordning Afrosoricida
Familj Guldmullvadar
Chrysochloridae
Släkte Jätteguldmullvadar
Chrysospalax
Art Chrysospalax trevelyani
Vetenskapligt namn
§ Chrysospalax trevelyani
Auktor (Günther, 1875)
Utbredning
Utbredningsområde
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med


Chrysospalax trevelyani[2][3][4] är en däggdjursart som först beskrevs av Albert Günther 1875. Chrysospalax trevelyani ingår i släktet jätteguldmullvadar och familjen guldmullvadar.[5][6] IUCN kategoriserar arten globalt som starkt hotad (EN) på grund av skogsavverkningar.[1] Inga underarter finns listade.[5]

Artepitet i det vetenskapliga namnet hedrar Herbert Trevelyan som donerade ett kadaver till British Museum. Denna djurkropp användes vid artens beskrivning (holotyp).[7]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Arten når en kroppslängd av 20,8 till 23,5 cm (huvud och bål) och är den största guldmullvaden. Enstaka individer som blev uppmätt hade en vikt mellan 410 och 500 g. Djurets päls har på ovansidan en gulbrun, brun eller gråbrun färg medan undersidan är ljusare brunaktig. På varje kind samt på ögat som är täckt av päls förekommer en gulaktig fläck. Täckhåren på ryggen blir upp till 20 mm långa och är styva. Chrysospalax trevelyani har kraftiga klor vid framtassarna.[8] Läpparnas kanter och klorna är vitaktiga.[7]

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Denna guldmullvad förekommer i ett område i sydöstra Sydafrika som är mindre än 500 km². Habitatet utgörs av skogar och gräsmarker vid skogskanten. Arten finns inte i steniga jordmån och inte heller i branta slänter.[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Individerna gräver flera tunnlar i marken som kan vara upp till 13 meter långa. Mellan ingångarna finns synliga stigar och under vissa nätter kan en jätteguldmullvad vandra 130 meter ovanpå markytan. Arten har även bra simförmåga. Den är främst nattaktiv men kan vara dagaktiv under molniga dagar. Under kalla och torra vinterdagar stannar Chrysospalax trevelyani i boet. Exemplar som hölls i fångenskap satte sig i torpor vid kyla.[8]

Födan hittas främst i det översta jordlagret eller i lövskiktet som täcker marken. Arten föredrar stora maskar av släktet Microchaetus som kompletteras med mångfotingar och andra ryggradslösa djur.[8]

Alla andra guldmullvadar lever ensam när honan inte är brunstig men hos Chrysospalax trevelyani övervintrar ibland flera individer tillsammans i samma bo. Honan föder en eller två ungar per kull. Ungarna behöver troligen en längre tid med vård innan de blir självständiga.[8]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] 2008 Chrysospalax trevelyani Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 2012-10-24.
  2. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing
  3. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (2005) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 3rd ed., vols. 1 & 2, Chrysospalax trevelyani
  4. ^ Wilson, Don E., and F. Russell Cole (2000) , Common Names of Mammals of the World
  5. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (16 juli 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/chrysospalax+trevelyani/match/1. Läst 24 september 2012. 
  6. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  7. ^ [a b] Günther, A (1875). ”Description of a new species of Chrysochloris from Africa”. Proc. Zool. Soc. London: sid. 311–312. http://www.archive.org/stream/proceedingsofgen75zool#page/n421/mode/1up. 
  8. ^ [a b c d] Kingdon, Jonathan (2013). ”Giant Golden-mole” (på engelska). Mammals of Africa. "4". A & C Black. Sid. 247-248. ISBN 9781408122549 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]