Civilt försvar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Internationell symbol för civilförsvar.

Civilt försvar, är den verksamhet som ansvariga aktörer genomför i syfte att göra det möjligt för samhället att hantera situationer då beredskapen höjs. Det civila försvaret är därmed inte en organisation. Verksamheten bedrivs av statliga myndigheter, kommuner, landsting, privata företag och frivilligorganisationer. Det avser skydd av befolkningen, säkerställande av samhällsviktiga funktioner och övriga samhällets stöd till Försvarsmakten.

Målet för det civila försvaret är att värna civilbefolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och bidra till Försvarsmaktens förmåga vid ett väpnat angrepp eller krig i vår omvärld.

(Ur Regeringens försvarspolitiska inriktning 2016-2020).[1]

Totalförsvaret består av militärt och civilt försvar.

Återupptagen planering

Enligt regeringens försvarspolitiska inriktning 2016-2020 ska planeringen för civilt försvar nu återupptas. Planeringsarbetet ska utgå från att förmågan att hantera kriser i samhället i fredstid också ska ge en grundläggande förmåga att hantera krigssituationer. Strukturer och processer som används inom krisberedskapen bör så långt möjligt även användas i planeringen av det civila försvaret.

Viktiga aktörer I arbetet är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), länsstyrelserna samt de så kallade bevakningsansvariga myndigheter som återfinns i bilagan till förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap. I denna förordning regleras också det övergripande ansvaret för de civila myndigheterna när det gäller civilt försvar. För kommuner och landsting regleras ansvaret i Lag (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap, LEH. Se Krisberedskapsförordningen [2] samt LEH [3]

Bakgrund

Under många år har det endast bedrivits ett begränsat arbete att planera och förbereda civilt försvar. Detta har sin grund i den hotbild och den inriktning för försvaret som följde efter det kalla krigets slut. I praktiken upphörde berörda myndigheters och andra aktörers planering för höjd beredskap eftersom det inte längre fanns något behov. De resurser som specifikt hade skapats för det civila försvaret under andra världskriget och det kalla kriget fram till åren kring 1990 har blivit inaktuella och kunnat tas ur drift. Vissa resurser, t.ex. livsmedelslagren, har avvecklats. Endast avseende skyddsrummen, drift och vidmakthållande av vissa reservfunktioner inom etermedia, elförsörjningen och upprätthållande av elektroniska kommunikationer har det även fortsättningsvis genomförts åtgärder för att upprätthålla viss specifik förmåga.

Sedan ett par år tillbaka pågår på uppdrag av regeringen ett arbete med att återuppta en planering för det civila försvaret inom länsstyrelser och centrala myndigheter.

Förändringen av arbetet med det civila försvaret pågick samtidigt som beredskapsarbetet fokuserades på hanteringen av krissituationer I fredstid. Denna omorientering från civilt försvar till krisberedskap har sin grund i 1990-talets breddning av den säkerhetspolitiska hotbilden. Krissituationer i fredstid som förorsakats av terrorism, naturkatastrofer, pandemier eller omfattande systemkollapser fick då allt större uppmärksamhet samtidigt som risken för krig sågs som mycket liten. De resurser och lärdomar som tidigare avsåg det civila försvaret kom i och med denna förändring i synen på hot, risker och sårbarheter att användas i utvecklingen av krisberedskapen. Målet var att skydda människors liv och hälsa, att skydda samhällsviktiga funktioner och att värna våra grundläggande värderingar. (ref prop)

Historia


Från andra världskriget till slutet av 1990-talet genomfördes beredskapsplanering inför krig och krigsfara inom totalförsvaret. Det civila försvaret bestod av olika delar som det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret samt civilförsvaret. Det fanns myndigheter med tydligt samordningsansvar som Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, Styrelsen för psykologiskt försvar senare också Överstyrelsen för civil beredskap. Dessutom fanns på högre regional nivå Civilbefälhavare och regionalt länsstyrelserna som högsta civila totalförsvarsmyndighet.

Begreppet civilförsvar används inte längre i Sverige. Idag benämns samma typ av verksamhet räddningstjänst under höjd beredskap och befolkningsskydd. Dock finns begreppet kvar i folkrättslig mening där civilförsvarspersonal (dvs de som under höjd beredskap tjänstgör i den kommunala räddningstjänsten eller fullgör uppgifter inom befolkningsskyddet) ska vara utmärkta med det internationella tecknet för civilförsvar för att få folkrättsligt skydd.

Se Lag om skydd mot olyckor 203:778, LSO [4] och Totaltförsvarets folkrättsförordning 1990:12 [5]

Irland[redigera | redigera wikitext]

På Irland är civilförsvaret en huvudsakligen frivillig organisation under ledning av heltidsanställd chefspersonal och med stöd av heltidsanställda administratörer, tekniker och logistiker. Det finns sex tjänstegrenar som har till uppgift att stödja ordinarie räddningstjänst och ambulanssjukvård vid masskadetillfällen eller i när behov i övrig föreligger.

Irländska civilförsvarets tjänstegrenar
Auxiliary Fire Service Brandförsvar och räddningstjänst
Search and Rescue Service Eftersökning av försvunna personer
Ambulance/Casualty Service Sjukvård och sjuktransporter
Welfare Service Omsorg, förläggning och utspisning
Warden Service Radiosamband och radiakmätning
Water Rescue Unit Sjöräddning på insjöar och floder

* Se även: Civilförsvarets grader på Irland

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Civilförsvarspersonal vid en sambandsövning i en ledningscentral på 1950-talet.
Civilförsvarspersonal övar räddning av sårade, 1960-tal.

Befolkningsskydd var ett svenskt juridiskt begrepp för åtgärder för att skydda befolkning och egendom från krigshandlingar. Dit hörde bland annat mörkläggning, utrymning och skyddsrum. Begreppet befolkningsskydd upphörde 1944 och ersattes av civilförsvar.

Organisationen svarade under det kalla kriget för lagerhållning av materiel och förnödenheter till civilbefolkningen. Bland annat lagerhölls skyddsmasker samt materiel och maskiner som skulle användas om Sverige utsattes för flygangrepp eller anfall, då det civila försvaret skulle fungera bland annat som en stödfunktion till räddningstjänster, etc.

Då det kalla kriget tog slut hade Sverige en omfattande beredskapsorganisation. Denna avvecklades gradvis. Regeringen gav den 2002 nyinrättade Krisberedskapsmyndigheten (som senare uppgick i MSB) i uppgift att handlägga frågor rörande civilt försvar. Med hjälp av så kallade anpassningsperioder om fem eller tio år skall samhället kunna öka förmågan att motstå olika typer av angrepp.

Mål[redigera | redigera wikitext]

Det svenska civila försvarets mål är:

  • att skydda civilbefolkningen
  • att tillse att samhället och befolkningen kan försörjas med livsnödvändiga resurser
  • att tillse att de viktigaste samhällsfunktionerna fungerar
  • att bidra till Försvarsmaktens förmåga att lösa sin uppgift vid ett angrepp på Sverige och/eller i omvärlden
  • att bidra till fred och säkerhet i omvärlden
  • att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i fred.

Tyskland[redigera | redigera wikitext]

I Tyskland är det organisationen Technisches Hilfswerk, THW, som svarar för de uppgifter som omfattas av begreppet civilt försvar.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Försvarspolitisk inriktning 2016–2020”. regeringen.se. http://www.regeringen.se/regeringens-politik/forsvar/forsvarspolitisk-inriktning-2016-2020/. Läst 9 september 2015. 
  2. ^ ”Svensk författningsamling, riksdagen, Krisberedskapsförordningen”. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Forordning-2006942-om-krisb_sfs-2006-942/. Läst 10 september 2015. 
  3. ^ ”Riksdagen. Svensk författningssamling, Lag 2006:544”. https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Lag-2006544-om-kommuners-oc_sfs-2006-544/. Läst 10 september 2015. 
  4. ^ ”RIksdagen, Svensk författningssamling, LSO”. https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Lag-2003778-om-skydd-mot-ol_sfs-2003-778/?bet=2003:778. Läst 10 september 2015. 
  5. ^ ”Riksdagen, Svensk författningsamling, Folkrättsförordningen”. https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Totalforsvarets-folkrattsforor_sfs-1990-12/?bet=1990:12. Läst 10 september 2015. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]