Cornelis Vreeswijk

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Cornelis)
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Cornelis” leder hit. För andra betydelser, se Cornelis (olika betydelser).
Cornelis Vreeswijk
Cornelis Vreeswijk, 1966.
Född8 augusti 1937
IJmuiden, Noord-Holland, Nederländerna
Död12 november 1987 (50 år)
Stockholm, Sverige
Yrke/uppdragTrubadur, kompositör, bluesmusiker
MakaIngalill Rehnberg
(1962–1968)
Bim Warne
(1970–1977)
Anita Strandell
(1979–1987)
BarnJack Vreeswijk, född 1964
Namnteckning

Cornelis Vreeswijk (svenska: /kɔr'neːlɪs 'vreːsviːk/; nederländska: /kɔrneːlɪs vreːsʋɛik/), född 8 augusti 1937 i IJmuiden (Velsen), Nederländerna, död 12 november 1987 i Katarina församling, Stockholm, var en nederländsk trubadur, kompositör, poet och skådespelare verksam i Sverige som har kommit att räknas som en av Sveriges största trubadurer tillsammans med Carl Michael Bellman, Evert Taube och Fred Åkerström.

Cornelis Vreeswijk växte upp i Nederländerna. När han var tolv år flyttade han med familjen till Sverige och Ekerö.[1] Han slog igenom i Sverige på 1960-talet som vissångare, låtskrivare och skådespelare. Vreeswijk var produktiv ända fram till sin död, och utöver sina egna kompositioner spelade han bland annat in tolkningar av Carl Michael Bellman, Victor Jara, Povel Ramel, Evert Taube och Lars Forssell. Han gav även många konserter och levde ett hårt turnéliv; även hans privatliv var periodvis stormigt. Med sina texter och sin musik blev han i Sverige en folkkär vissångare. Trots sin stora popularitet i Sverige blev Cornelis Vreeswijk aldrig svensk medborgare.[2]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Dikten Preliminärt utkast till evt. funderingar kring mitt framtida testamente
Har visor något värde? Nu när man är död?
Så länge jag sjöng dem, fick jag dagligt bröd.
Nu ger jag dom till alla och envar.
Och jag menar att: visor tillhör alleman.
Den som ej kan sjunga lyssnar på dem som kan.
Och ingen vet vem visan skrivit har.
Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.

Cornelis Vreeswijk föddes i hamnstaden IJmuiden i Nederländerna. Hans far, Jacob Vreeswijk, var åkeriägare med taxi- och lastbilar. Hans mor hette Jeanne. Han hade tre yngre systrar, Marianne (född 1939), Ida (född 1943) och Tonny (född i Sverige 1952). Cornelis Vreeswijk har själv beskrivit sin uppväxt som tämligen idyllisk fram till andra världskrigets utbrott och Tysklands ockupation av Nederländerna 1940. Familjen hade det innan dess ganska gott ställt, något som förändrades under kriget och ockupationen. Jacob Vreeswijk fick sina bilar tagna i beslag och åkerirörelsen stannade därför av.

1949 gjorde fadern en resa till Sverige och då han kom tillbaka ville han flytta dit med sin familj. I november 1950 reste familjen Vreeswijk till Ekerö.[3] Fadern fick arbete som bilmekaniker i Stockholm. Cornelis började i Sundby skola och flyttades snart över till Träkvista folkskola. Trots att han från början inte kunde ett enda ord svenska klarade han skolan bra, bland annat genom att lära sig läxorna utantill. Han gick in hårt för att på egen hand lära sig det nya språket. Bland annat har han berättat att serietidningen Fantomen var en av hans främsta kunskapskällor, men han läste även svensk prosa och poesi.[4]

Efter examen vid Sankt Görans samrealskola i Stockholm gick Cornelis Vreeswijk till sjöss som maskinbefälselev, men mönstrade av efter fyra månader. Han arbetade därefter som kontorselev, fabriksarbetare och lantmätarassistent (pinnpojke) på Lidingö, dit familjen flyttat. Det var under denna tid han lärde sig spela gitarr och började skriva egna sånger, främst för att roa sina vänner. Vreeswijk köpte sin första gitarr år 1953 och hörde Georges BrassensRadio Luxembourg. Hans syster Ida Leuhusen berättade i Tom Alandhs TV-dokumentär att han ägde en trumpet, men inte var någon duktig trumpetare. Vreeswijks önskan var att bli journalist, men hans betyg räckte inte för att komma in på Journalistinstitutet. En möjlighet för den som ville bli journalist var att först utbilda sig till socionom. Han började därför på Socialinstitutet. Under en kort anställning som mentalskötareBeckomberga sjukhus träffade han Ingalill Rehnberg. De gifte sig 1962 och två år senare föddes sonen Jack.

Cornelis Vreeswijks föräldrar och systrarna Marianne och Tonny flyttade 1961 tillbaka till Nederländerna, medan han och systern Ida stannade i Sverige.

Genombrottet under 1960-talet[redigera | redigera wikitext]

1960 hade Cornelis Vreeswijk sin första spelning som han gjorde då hans vän Leif Samuelsson vädjade till sina föräldrar att Vreeswijk skulle få spela i Frälsningsarméns lokaler på Östgötagatan på Södermalm. 1962 fick Cornelis Vreeswijk dikten Den förtrollade telefonen publicerad i Dagens Nyheter. Han började även uppträda på bland annat studentevenemang med sina egna sånger. Han blev bekant med andra vissångare, såsom Torgny Björk och Fred Åkerström, och började framträda på Vispråmen Storken i Stockholm. I december 1963 bad Fred Åkerström Anders Burman, grundare av och producent på skivbolaget Metronome, att få sjunga in några av Cornelis Vreeswijks visor. Burman blev inte imponerad men Ulf Peder Olrog såg hans begåvning och övertygade Anders Burman. Resultatet blev att Vreeswijk själv fick sjunga in sina egna sånger. På försommaren 1964 kom hans första LP ut på Metronome, Ballader och oförskämdheter. Den första pressningens 500 exemplar såldes snabbt slut. Skivan blev året därpå guldskiva. Hösten 1964 gjorde Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström och Ann-Louise Hanson, tillsammans med gitarristen Nils Hellmark, en omfattande Sverigeturné. En av konserterna i Stockholm (4 december 1964) spelades in och gavs ut på skivan Visor och oförskämdheter.

Från vänster: Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström (mitten) och Gösta "Skepparen" Cervin på Vietnamdemonstration på Hötorget i Stockholm den 28 augusti 1965.

1965 fortsatte med revyspel i Göteborg och Stockholm. Cornelis Vreeswijk skrev schlager till andra artister, bland andra Per Myrberg, Siw Malmkvist och Anna-Lena Löfgren. Han skrev också visor som sjöngs in av bland annat Monica Zetterlund. Detta år utkom även hans andra egna LP, Ballader och grimascher. Han gav ett flertal konserter samt hade en mindre roll i filmen Salta gubbar och sextanter (senare omdöpt till Hej du glada sommar!).

År 1965 var Cornelis Vreeswijk etablerad inom nöjesbranschen med bland annat två melodier på Svensktoppen, "I natt jag drömde" och "Brev från kolonien". 1966 skrev Sveriges Radios ledning en intern instruktion, där det påbjöds att hans visor skulle ”spelas med stor urskillning”. Cornelis Vreeswijk lämnade då upphovsrättsorganisationen Stim och förbjöd Sveriges Radio att över huvud taget spela hans visor. Protesten blev dock alltför kostsam och han drog tillbaka sitt förbud senare samma år. Detta år utgavs även LP:n Grimascher och telegram, där han samarbetade med jazzpianisten Jan Johansson.

Sommaren 1967 sjönk den husbåt vid Årstaviken som Vreeswijk använde som bostad och då försvann många vistexter och ett filmmanus han arbetade på. Samma år hade han en stor roll som Kocken i filmen Svarta palmkronor, regisserad av Lars-Magnus Lindgren. Filmen spelades in under fyra månader i Rio de Janeiro i Brasilien. Här kom Cornelis Vreeswijk i kontakt med samba, vilket påverkade hans skapande liksom det faktum att han i Brasilien för första gången läste Aksel Sandemoses roman Varulven.

År 1968 skilde sig makarna Vreeswijk. Samma år sjöng han för första gången på Visfestivalen i Västervik, dit han skulle återkomma vid en rad tillfällen. Detta år utgavs också LP:n Tio vackra visor och Personliga Person, som bär tydliga spår av vistelsen i Brasilien, inte minst i "Deirdres samba".

Åren 1968–1969 spelade han teater i Helsingborg och Malmö. Han turnerade även med Östen Warnerbring. Hösten 1969 utkom LP:n Cornelis sjunger Taube, mycket uppmärksammad för hans okonventionella tolkningar. Skivan blev en stor framgång hos kritiker och skivköpare. Några av hans visor användes samma år i Vilgot Sjömans film Ni ljuger.

1970-talet[redigera | redigera wikitext]

En skulptur föreställande Cornelis Vreeswijk som står i Cornelisparken i Stockholm.

År 1970 kom Cornelis Vreeswijks första diktsamling, En handfull gräs, som togs emot väl av recensenterna. Samma år gjorde han en turné i folkparkerna tillsammans med popgruppen Made in Sweden, där Jojje Wadenius, Bosse Häggström och Tommy Borgudd ingick. Tillsammans med Made in Sweden och Björn J:son Lindh inspelades under hösten dubbel-LP:n Poem, ballader och lite blues. Cornelis Vreeswijk gjorde en krogshow på Hamburger Börs i Stockholm tillsammans med Ernst-Hugo Järegård och Östen WarnerbringLyckohjulet eller Var ska jag hänga min hatt i natt. Den resulterade även i en LP. Samma år gifte han sig med Bim Warne.

Året därpå flyttade makarna till en villa i Skåne då han behövde komma bort från det hektiska festandet i Stockholm. Han bytte också skivbolag; ända sedan första skivan kom ut hade han varit skivbolaget Metronome trogen, men nu slöt han ett avtal med det nederländska bolaget Philips (Phonogram). Bakgrunden till bytet var hans oförmåga att handskas med pengar. Inbetalning av skatter och andra avgifter var enligt honom mindre viktigt. Till slut blev situationen ohållbar och han drabbades av skönstaxeringar och utmätningsbeslut från Kronofogdemyndigheten. Konsertarrangörer och skivbolag beordrades att innehålla hans gager tills skatteskulden var reglerad. Han tjänade bra med pengar under denna tid men gjorde av med ännu mer. Hans första LP för Philips blev Spring mot Ulla, spring!, med tretton av Bellmans Fredmans epistlar, i personlig tolkning. Denna skiva sålde mycket bra. Samma år hamnade Cornelis Vreeswijk på förstaplatsen på Svensktoppen med En fattig trubadur med text av Arne Pärson, tonsatt av Alvar Kraft.

I samband med ett framträdande i Söderhamn 1971 fick Cornelis Vreeswijk höra Monica Törnell sjunga på sin fars krog. Han såg till att även hon fick skivkontrakt hos Philips/Phonogram och började också turnera med henne och Björn J:son Lindh. År 1972 utgav han skivan Visor, svarta och röda, på vilken han tolkade Lars Forssell och sjöng duetten "Jenny Jansson (Jenny Jenkins)" tillsammans med Törnell. Han uppträdde under detta år i Melodifestivalen med sången "Önskar du mig, så önskar jag dig".[5] Under perioden 1972–1974 bodde Cornelis Vreeswijk och hans hustru delvis i Nederländerna och Frankrike och han uppträdde endast enstaka gånger i Sverige. Han gjorde turnéer i Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike. Planen var att slå igenom utomlands där han skulle lanseras som artist. Han översatte en del av sina visor till nederländska och fick framgång med sångerna "De nozem en de non" ("Raggaren och nunnan") och "Veronica". 1973 gjordes LP:n Istället för vykort, som utkom på Yrkestrubadurernas förenings skivbolag.

Under sommaren 1974 inspelades filmen Rännstensungar, där Cornelis Vreeswijk hade en av huvudrollerna. Han skrev även några av filmens sånger. Samma år kom LP:n Getinghonung och han gjorde en enmansshow i Stockholm på krogen Stockholms Börsen. Han gjorde också ett uppskattat framträdande i Västervik, där festivalpubliken inte fått höra honom sedan 1971.

Åren 1975 och 1976 var olyckliga i Cornelis Vreeswijk liv. Han och hustrun separerade för att 1977 skilja sig.[6] Han hade svåra privata problem med alkohol och narkotiska preparat. Han bodde under denna tid i Köpenhamn. Två skivor påbörjades, Narrgnistor och transkriptioner och Vildhallon, men dessa gavs ut först senare.

1977 utkom ytterligare en skiva med Bellmans sånger och epistlar, Movitz! Movitz!. Jämfört med den tidigare Spring mot Ulla, spring! var tolkningarna mer tidstrogna. Cornelis Vreeswijk ackompanjeras av musikpedagogen och klassiske gitarristen Ulf G. Åhslund. Båda var mycket nöjda med skivan, som blev en kritikerframgång men sålde dåligt. Samma år gjorde han en skiva med tolkningar av den chilenske visdiktaren Víctor Jara i egna översättningar. På hösten sattes en krogshow upp på Bacchi Wapen i Stockholm, där Cornelis Vreeswijk uppträdde tillsammans med Diana Nuñez, Inger Öst och Anita Strandell (Tre Damer). Showen turnerade i Sverige och spelades in för visning i TV 1978.

De sista åren[redigera | redigera wikitext]

Cornelis Vreeswijk gifte sig med Anita Strandell i början av 1979. Bröllopsresan gick till Brasilien och dess konstnärliga resultat blev skivan Om Deirdre, där Anita Strandell sjunger hans visor och sambaöversättningar och han själv är sammanhållande berättare. Från samma period är LP:n Bananer – bland annat. 1980 kom LP:n En spjutkastares visor, med Cornelis Vreeswijks bearbetningar av material av den finska schlager- och vissnickaren Tapio Rautavaara – OS-guldmedaljör i spjutkastning – och två skivor med tolkningar av Povel Ramels sånger. 1981 kom en skiva ut med eget material, Hommager och pamfletter. Cornelis Vreeswijk turnerade även mycket i Sverige detta år. 1982 gav han ut en LP i Nederländerna. Anita Strandell och Cornelis Vreeswijk separerade men skildes först i november 1987.[7] Gitarristen Conny Söderlund och kontrabasisten Ove Gustafsson var vid denna tid hans ständiga medmusikanter.

Nu inleddes ytterligare en besvärlig period i Cornelis Vreeswijks liv. Han turnerade mycket utanför Sverige. 1983 genomförde han en hungerstrejk i avsikt att få ordning på sina skatteproblem. Efter medling av statsminister Olof Palme nåddes en uppgörelse med kronofogden. Vreeswijk levde ett kringflackande turnéliv och uppträdde för det mesta ensam. Han bodde under denna period i Köpenhamn. Under hösten och vintern 1984 spelade han in en ny LP i Tromsø i Nordnorge, Mannen som älskade träd med nyskrivet material. 1985 fick han diagnosen diabetes och förbjöds att dricka alkohol samt rekommenderades att gå ner i vikt. Han uppträdde bland annat på visfestivalerna i Vaxholm och Västervik och i rollen som Pontius Pilatus i en konstnärligt halvdan uppsättning av Jesus Christ Superstar i Stockholm. Under den spelperioden blev Cornelis Vreeswijk sjuk och kunde endast medverka i sex föreställningar. Han ersattes av skådespelaren och sångaren Nicke Wagemyr.

På nyårsafton 1985 framträdde Cornelis Vreeswijk som hemlig gäst vid en nyårsgala ledd av Ulf LundellJohanneshovs Isstadion i Stockholm. Galan direktsändes i tv. Cornelis Vreeswijk sjöng sin mäktiga bluestolkning av Bellmans Fredmans epistel nummer 81, Märk hur vår skugga, och den ledde till ovationer. Detta blev en nytändning för Cornelis Vreeswijk, då han insåg att han fortfarande hade en ung publik.

Den 12 december 1986 visades Agneta Brunius TV-film Balladen om den flygande holländaren, om Cornelis Vreeswijks liv och konstnärskap. Den har repriserats vid flera tillfällen.

Vreeswijks gravsten vid Katarina kyrka.

År 1986 kom skivan I elfte timmen. Den innehöll hans klassiska vismaterial i rockiga 1980-talsarrangemang och med unga musiker. Det var ett försök från Cornelis Vreeswijks vän och producent Silas Bäckström att finna en ny publik åt honom och det lyckades; skivan, som kom ut både som LP och CD, blev en försäljningsframgång. Cornelis Vreeswijk tilldelades Nils Ferlin-Sällskapets trubadurpris 1987. Han medverkade samma år på albumet Eldorado. Äventyret fortsätter... där han bland annat sjöng Peter R. Ericsons låt "Sommarkort (En stund på jorden)".[8] Sången och tolkningen blev populär och gavs ut som singel året efter Cornelis Vreeswijks död.[9]

Sommaren samma år gjorde han även bejublade framträdanden vid Roskildefestivalen och Visfestivalen i Västervik. Året därpå skrev musikjournalisten Oscar Hedlund: ”Aldrig har jag hört Cornelis bättre, än i Västervik sommaren 1987, ruinen skalv av hans kraft och vemod. Han var sjuk, urgröpt, men blicken var märgens stadig. Det fanns ett slags stilla högtidlighet över honom.”[10]

Förutom diabetesen hade Cornelis Vreeswijk även drabbats av levercancer. Trots detta genomförde han turnéer och spelningar. Under september och oktober 1987 spelade han in sin sista skiva Till Fatumeh – rapport från de osaligas ängder. Texterna från skivan ingår även i den sista diktsamlingen med samma namn. Cornelis Vreeswijk hann dagarna före sin bortgång se boken i tryckt skick. Skivan kom dock ut postumt.

Cornelis Vreeswijk avled den 12 november 1987 på Södersjukhuset av levercancer. Hans grav finns på Katarina kyrkogård, bredvid 1600-talspoeten Lars Wivallius grav.

Cornelis Vreeswijk som person[redigera | redigera wikitext]

Porträtt av Cornelis Vreeswijk målat av den svenska konstnären Tommy Tallstig.

Cornelis Vreeswijk första hustru Ingalill Rehnberg har berättat att han var oerhört skör. När han stod på scen eller i en inspelningsstudio hade han full kontroll, men i övriga livet hade han dåligt självförtroende. Han var ibland skygg och om det uppstod konflikt ville han ofta undvika konfrontation. Men det kunde lika gärna ta formen av ett raseriutbrott. Hans andra hustru Bim Warne har beskrivit honom som generös. De bosatte sig i Vismarlöv nära Klågerup i Skåne och där trivdes han till en början. Familjelivet innebar dock ingen konstnärlig nytändning utan det verkar som om han behövde motgångar och besvär för att komma till sin rätt som konstnär. Både Rehnberg och Warne har berättat om hans svartsjuka som kunde ta sig psykotiska uttryck.[11]

Ekonomiska problem[redigera | redigera wikitext]

Cornelis Vreeswijk saknade förmåga att hantera pengar. På hösten 1969 var hans skatteskulder så stora, 125 000 kronor, att han hotades med konkurs. Han gick med på en avbetalningsplan. I december 1972 hade skulderna dock ökat till 425 000 kronor.

I valrörelsen 1982 framträdde Cornelis Vreeswijk på socialdemokraternas valmöten. När gaget, 190 000 kronor plus omkostnader kom visade det sig att hela beloppet gått till kronofogden. Han inledde därför en hungerstrejk. På dess andra dag gjorde statsminister Palme en uppgörelse med kronofogdemyndigheten. Vreeswijk, som nu var skyldig nära 1,5 miljoner kronor, lovade att betala 10 000 kronor i månaden.[12] Uppgörelsen höll endast i några månader och han slutade betala eftersom han ansåg att Skattemyndighetens skönstaxering var alldeles för hög. Han flyttade hösten 1983 till Köpenhamn, eftersom han ansåg sig ha yrkesförbud i Sverige. När hans skönstaxerade inkomst sänktes med en halv miljon av Skattemyndigheten återvände han sommaren 1984 till Sverige för en turné. Åren därpå kunde Cornelis Vreeswijk betala tillbaka mindre belopp av sina skulder, tillräckligt för att visa sin goda vilja. Vid sin död 1987 hade han 700 000 kronor i skulder.

Rattonykterhet och misshandel[redigera | redigera wikitext]

Cornelis Vreeswijk dömdes flera gånger till fängelse eller liknande. I maj 1967 dömdes han till två månaders fängelse för rattonykterhet och olovlig körning. Under fängelsetiden på hösten samma år vid fångkolonin Bogesund rymde han vid ett tillfälle.[13] I maj 1975 dömdes han till en månads fängelse för misshandel och olaga hot då han efter att ha bjudit in två transfeminina personer till sin lägenhet hotade dem med en kökskniv och en av dem blev lindrigt knivskuren.[14] Detta skildras i låten "Balladen om hurusom Don Quijote gick på en blåsning".[15] I november 1975 dömdes han till två månaders fängelse efter ett krogslagsmål med författaren Arvid Rundberg.[16]

Cornelis Vreeswijk som skivartist[redigera | redigera wikitext]

Fred Åkerström hade skivkontrakt med skivbolaget Metronome, som gett ut hans debutskiva 1963. När det blev dags att spela in en uppföljare föreslog Åkerström en skiva med texter av Cornelis Vreeswijk. Eftersom det inte fanns några demotejper tog Åkerström med sig honom till Metronomes inspelningsstudio i Stockholm. Metronomes ägare Anders Burman fick höra Cornelis Vreeswijk framföra sina egna låtar och bestämde att dessa borde ges ut men framförda av honom själv. 1964 gav Metronome ut hans första LP Ballader och oförskämdheter. 1966 gav Metronome ut Grimascher och telegram, där han ackompanjerades av jazzpianisten Jan Johanssons trio. Skivan innehåller låtar som "Ångbåtsblues", "Jag hade en gång en båt", "Telegram för fullmånen" samt "Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind".

1968 spelades sambaskivan Tio vackra visor och Personliga Person in, en skiva som har kallats ”juvelen i hans krona”[17]. På skivan ackompanjeras han av gitarristen Rune Gustafsson, basisten Sture Nordin och congaspelaren Sabu Martinez.

Cornelis Vreeswijk var kvar hos Metronome fram till 1971. Han ogillade att skivbolaget drog av pengar från hans inkomster för att betala preliminärskatt. Han hade också inkomster från Stim och Sami och de pengarna betalades ut utan avdragen skatt. Resultatet blev att inkomsterna från Metronome gick direkt till restskatt. När Metronome inte ville ge honom 50 000 kronor som han behövde i handpenning till ett hus i Skåne sade han upp kontraktet. Han kontaktade Boo Kintorp, chef för skivbolaget Philips-Sonora, och snart skrev hans skivkontrakt med Philips mot ett förskott på 50 000 kronor kontant. Den första skivan hos Philips blev Spring mot Ulla, spring! Cornelis sjunger Bellman med arrangemang av Björn J:son Lindh. Den skivan sålde snabbt 50 000 exemplar. Philips hade också möjlighet att lansera honom i Nederländerna. Under de fyra första Grammisgalorna tog han hem sammanlagt fem priser: årets vissångare 1969, årets kompositör - text och musik 1969, årets produktion av visa eller folkmusik 1970, årets populärproduktion med manlig sångartist 1971 samt årets populärartist 1972. År 1974 kom albumet Linnéas fina visor; Linnéa var hans dåvarande hustrus andranamn. För Philips gjorde Cornelis Vreeswijk en skiva om året fram till 1978, bland annat en skiva där han tolkar Lars Forssell, Visor, svarta och röda.

Trots kontraktet med Philips spelade han 1973 in en skiva för Yrkestrubadurernas Förening, Istället för vykort. Detta var egentligen kontraktsbrott men Philips lät det passera eftersom texterna var lite väl politiska för bolagets smak. Philips intresse för Cornelis Vreeswijk avtog på grund av hans opålitlighet och dalande försäljning. Vreeswijks ansträngda ekonomi gjorde att han valde små skivbolag som kunde ge honom förskott kontant istället för att dra av hans allt större skulder för restskatt. De sista tio åren av sitt liv spelade han in totalt sjutton LP-skivor på fjorton bolag i fem länder.[18]

1986 innebar en artistisk nytändning för Cornelis Vreeswijk. Hans vän Silas Bäckström gav ut skivan I elfte timmen på egna bolaget Skivbolaget eftersom de stora skivbolagen var ointresserade. Hans diabetes gjorde honom sjuk och den sista skivan Till Fatumeh spelades in när han var intagen på Södersjukhuset. Han var då så sjuk att han bara orkade spela in två timmar om dagen. Inspelningen var klar den 28 oktober 1987, två veckor före hans död. Han visste att hans hälsa var dålig och han var angelägen att skivan skulle komma ut för att varna ungdomen för narkotika. Men han var övertygad om att skivan skulle sälja bra och tio dagar innan han dog fick han ett förskott på 200 000 kronor som han bland annat använde till handpenningen till en ny båt. Till Fatumeh släpptes två veckor efter hans död.

Karriären i Nederländerna[redigera | redigera wikitext]

Cornelis Vreeswijk (1973)

1966 blev Cornelis Vreeswijk bjuden till Nederländerna av tv-kanalen Vara. Han hade översatt några av sina svenska låtar[19] och dessutom skrivit nya låtar på nederländska. Skälmvisan "De nozem en de non" gavs ut som singel utan att bli någon framgång. När Cornelis Vreeswijk några år senare bytte skivbolag till Philips hoppades han att Philips skulle kunna göra ett nytt försök att lansera honom i Nederländerna. 1972 kom hans första nederländska album, Cornelis Vreeswijk, som blev en stor succé och sålde 100 000 exemplar. Sommaren 1972 hamnade han på topplistan när reklamradiokanalen Veronica började spela en av hans låtar med samma namn. Under hösten kunde han genomföra en lyckad turné i landet.

Hans andra skiva i Nederländerna, Leven en laten leven, blev dock ingen framgång och ej heller den tredje, Liedjes voor de Pijpendraaier en mijn Zoetelief. Orsaken syns till en del ha varit att hans modersmål inte hade hållit jämna steg med hans utveckling på svenska och ibland kunde låta något ur tiden, men viktigare var säkert att Nederländerna saknar en vistradition som kan jämföras med den svenska. Hos nederländska Philips blev han indelad i ett schlagerstall där han aldrig skulle känna sig hemma och nådde inte den publik han ville ha. Mycket av hans nederländska verk låter som om det snarare kom till för att han behövde pengar än för att han kände någon konstnärlig motivation.

Efter ett par misslyckade försök till en omstart, med översättningar av Jim Croce och Victor Jara, tröttnade Philips och hans karriär i Nederländerna verkade vara över. 1982 lyckades dock en grupp vänner och kollegor övertyga honom att göra ännu ett försök. Resultatet blev albumet Ballades van de gewapende bedelaar, som av någon har kallats hans bästa någonsin. Varför är svårt att förstå, även om det utan tvekan är hans mest ”Corneliska” skiva på nederländska, befriad från Philips schlagerproducenter. Trots detta får skivan betraktas som delvis misslyckad, med flera låtar som är mer fyllnadsmaterial än ett uttryck för Vreeswijks talang. Språket sviker honom, bäst är han med översättningar av Bellman och Dan Anderssons "En spelmans jordafärd". Förmildrande är att den spelades in under hans svartaste år innan den sista klättringen ur sprit och skulder hade börjat. Även om hans framgångar i Nederländerna alltså inte kan jämföras med de svenska finns det dock sedan år 2000 ett nederländskt Cornelis Vreeswijksällskap, och det ges med jämna mellanrum ut CD-samlingar med hans nederländskspråkiga verk.[20]

Cornelis Vreeswijks musik och diktarskap[redigera | redigera wikitext]

Cornelis Vreeswijk hade tagit starka intryck från fransk chanson, amerikansk blues och nederländska lyssnarsånger, som var längre visor framförda i en folklig tradition med en berättande text. Han inspirerades av musiker som Josh White, Leadbelly och Georges Brassens. Efter att ha härmat bluesmusikerna insåg han efter att ha hört Brassens att han själv skulle kunna skriva egna visor.[21] Sina utländska förebilder smälte han samman med svensk vistradition och litterära impulser från författare som Gunnar Ekelöf och Aksel Sandemose i en stor och unik produktion av låtar och visor. Senare kom även latinamerikansk samba att influera. För den breda publiken blev han först känd för tolkningar av de amerikanska sångerna "I natt jag drömde något som" och "Brev från kolonien", samt den egna och småfräcka "Hönan Agda", som han själv hann bli hjärtligt trött på.

Cornelis Vreeswijk blev i Sverige en folkkär vissångare och betraktas ibland jämte Carl Michael Bellman och Evert Taube som landets nationalskald trots att han aldrig blev svensk medborgare. Tilläggas kan att han 1968 ansökte om svenskt medborgarskap men att detta avslogs.

Typiskt för Vreeswijks visproduktion, liksom Bellmans och Taubes, är de återkommande rollfigurerna – Ann-Katrin/Ann-Katarin, Fredrik Åkare, Polaren Per med flera – en medkänsla med de socialt missanpassade, pacifism och ett språkbruk som blandar slang och formella fraser (Hönan Agda ”blev blåst på ovansagda”, och visor som Ballad på en soptipp där visans mottagare tilltalas som ”medborgare”).

Cornelis Vreeswijks persongalleri var en blandning av existerande och fiktiva personer. Ann-Katrin/Ann-Katarin är Cornelis sångmö, en motsvarighet till Bellmans Ulla. Förlagan till Fredrik Åkare var ursprungligen en granne till familjen Vreeswijk på Lidingö, men fick med tiden låna allt fler drag från Cornelis vän Nisse Gustafsson, ett välkänt original i Gamla stan i Stockholm.[22] Förlagan till Polaren Per sägs vara Pär Hägg, ett original som skrev visor och rörde sig i kretsarna kring Kenta Gustafsson.[23]

Cornelis Vreeswijk kan sägas ha levt upp till bilden av konstnärsgeniet, som brände sitt ljus i båda ändar. Hans privatliv färgades delvis av dessa mörka sidor, med skatteproblem, krogslagsmål och droger som inslag, men som trubadur var han en av Sveriges allra största.

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Cornelis Vreeswijks royalties samlas i en fond, förvaltad av Stiftelsen Cornelis Vreeswijks minne, som varje år delar ut Cornelis Vreeswijk-stipendiet.

Flera böcker har skrivits om honom. Den mest omfattande är biografin Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk (2006) av Klas Gustafson. Cornelis Vreeswijk – artist – vispoet – lyriker (1996) av Ulf Carlsson är en doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Nämnas kan även Cornelis: scener ur en äventyrares liv (2000) av Oscar Hedlund.

År 2000 samlades Cornelis Vreeswijks vistexter, dikter och prosa i Skrifter I–III. I Psalmer i 2000-talet finns han representerad med sången "Vägen till regnbågen" ("Jag har rest genom världen och ej haft ett mål"), ursprungligen skriven för Tony Granqvist, ledare för trion Jailbird Singers.

Den 12 november 2010 var det premiär för filmen Cornelis. Inför filmen har man hittat tidigare outgivet musikmaterial av Cornelis Vreeswijk som ingår i filmens soundtrack.

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Cornelis Vreeswijks diskografi omfattar de skivor som officiellt gavs ut i Sverige och Nederländerna samt skivor som gavs ut efter hans död 1987.

Album utgivna i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Postum utgivning[redigera | redigera wikitext]

Album utgivna i Nederländerna[redigera | redigera wikitext]

Postum utgivning[redigera | redigera wikitext]

Singlar och EP-skivor utgivna i Nederländerna[redigera | redigera wikitext]

Postum utgivning[redigera | redigera wikitext]

Hyllningsalbum (urval)[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Roller[redigera | redigera wikitext]

År Roll Produktion Regi Teater
1969 Kalle Perssons första krig
Max Lundgren
Karl Rune Johansson Malmö stadsteater
1985 Pontius Pilatus Jesus Christ Superstar
Andrew Lloyd-Webber och Tim Rice
Julie Arenal Göta Lejon[24]

Om Cornelis Vreeswijk[redigera | redigera wikitext]

Böcker om Cornelis Vreeswijk[redigera | redigera wikitext]

  • En bok om Cornelis.. Stockholm: Ordfront. 2000. Libris 7634646. ISBN 91-7324-798-7 
  • Carlsson, Ulf (1996). Cornelis Vreeswijk: artist - vispoet - lyriker. Malmö: Corona. Libris 7428330. ISBN 91-564-1025-5 (inb.) 
  • Fridholm, Rolf (1996). Medborgare!: vänbok om Cornelis Vreeswijk (Omarb. och utök. uppl.). Göteborg: Lindelöw. Libris 7769280. ISBN 91-88144-25-9 
  • Fridholm, Rolf (1989). Polarn Cornelis. Göteborg: Tre böcker. Libris 7592780. ISBN 91-7029-016-4 
  • Fridholm, Rolf (2005). Polarn Cornelis (Omarb. och utök. uppl.). Göteborg: Lindelöw. Libris 9472246. ISBN 91-88144-79-8 (inb.) 
  • Guillou, Jan; Dahlström Jan Håkan (1979). Artister: intervjuer och porträtt. Stockholm: Norstedt. Libris 7152934. ISBN 91-1-791652-6 (inb.) 
  • Gustafson, Klas (2006). Ett bluesliv: berättelsen om Cornelis Vreeswijk. Stockholm: Leopard. Libris 10150918. ISBN 91-7343-076-5 (inb.) 
  • Gustafson, Klas (2007). Ett bluesliv: berättelsen om Cornelis Vreeswijk. En pocket från Leopard ([Ny utg.]). Stockholm: Leopard. Libris 10520439. ISBN 978-91-7343-199-6 
  • Gustafson, Klas (2013). Lyssnarens guide till Cornelis. Stockholm: Leopard Libris 14167716. ISBN 9789173434249 (inb.)
  • Lindström, Eivor (2006). Saudade och melankoli: en studie av portugisisk fado och svensk vistradition särskilt belyst genom exemplet Cornelis Vreeswijk. Stockholm: Stockholms universitet, Institutionen för musik- och teatervetenskap. Libris 10184452 
  • Rhedin, Marita (2003). Sjuttonde balladen av Evert Taube: en studie kring olika tolkningar av en visa. Göteborg: Univ., Insitutionen för musik- och filmvetenskap. Libris 9372255 
  • Sparrdal, Christina (1977). Cornelis Vreeswijk: biografi, diskografi, bibliografi. Specialarbete / Bibliotekshögskolan, 0347-1128 ; 1977:182. Borås. Libris 265191 
  • Sändh, Bengt (2007). Cornelis i mitt minne: [8/8 1937 - 12/11 1987]. Stockholm: Big bok. Libris 10517500. ISBN 978-91-85499-32-8 
  • Widén, Klas (1988). Cornelis Vreeswijk: en förteckning över hans produktion med kort biografi. Stockholm. Libris 863513 

TV-program om Cornelis[redigera | redigera wikitext]

Radioprogram om Cornelis[redigera | redigera wikitext]

Filmer om Cornelis[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Om Cornelis”. Cornelis.se. http://www.cornelis.se/om-cornelis/. Läst 15 november 2014. 
  2. ^ Ceremonier för en ny plats på jorden Svenska Dagbladet 13 juni 2012
  3. ^ Gustafson (2006) s 23 ff
  4. ^ ”Cornelis - dokumentären” (på sv-SE). https://www.oppetarkiv.se/video/4998658/cornelis-dokumentaren. Läst 21 september 2017. 
  5. ^ ”Melodifestivalen 1972”. https://www.youtube.com/watch?v=8fwxsYJK_6U. Läst 28 okt 2015. 
  6. ^ Sveriges befolkning 1990: Vreeswijk, Birgitta Gunvor Linnéa
  7. ^ Skilsmässan blev inte klar förrän i november 1987 enligt Sveriges dödbok: Vreeswijk, Cornelis, och Sveriges befolkning 1990: Strandell: Iris Anita.
  8. ^ ”Eldorado”. Svensk mediedatabas. Kungliga biblioteket. http://smdb.kb.se/catalog/id/001476060. Läst 7 juni 2015. 
  9. ^ ”Sommarkort”. Svensk mediedatabas. Kungliga biblioteket. http://smdb.kb.se/catalog/id/001486408. Läst 7 juni 2015. 
  10. ^ På ruinens brant. 30 år med Visfestivalen i Västervik (1995), s. 51
  11. ^ Hedlund (2000)
  12. ^ Gustafson (2006) s 352
  13. ^ SVT Dokumentären: Cornelis (1997)
  14. ^ Oscar Hedlund, Cornelis. Scener ur en äventyrares liv (2000)
  15. ^ Intervju med Jan Guillou Arkiverad 9 februari 2005 hämtat från the Wayback Machine.
  16. ^ Jan Guillou intervjuar Cornelis Arkiverad 9 februari 2005 hämtat från the Wayback Machine.
  17. ^ Hedlund (2000), s. 261
  18. ^ Gustafson (2006) s 308
  19. ^ ”Tabell med holländska och svenska låttitlar”. Arkiverad från originalet den 16 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110716071726/http://www.cornelisvreeswijk.nl/Cornelis_NL_SE.htm. , 19 juni 2010
  20. ^ ”Cornelis Vreeswijk genootschap”. Arkiverad från originalet den 3 juli 2007. https://web.archive.org/web/20070703234518/http://www.cornelisvreeswijk.nl/zwe/sindex.html. , 15 oktober 2006
  21. ^ Widén (1991)
  22. ^ Gustafson (2006) s 171 f
  23. ^ ”På nattlig vandring”. http://www.svenskafans.com/fotboll/15104.aspx. Läst 28 okt 2015. 
  24. ^ Marcus Boldemann (5 oktober 1985). ”'Jesus Christ Superstar': Spel för söndagsskolan”. Dagens Nyheter: s. 22. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1985-10-05/271/22. Läst 17 september 2016. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]