Cypern

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Κυπριακή Δημοκρατία
Kıbrıs Cumhuriyeti
Republiken Cypern
Flagga Statsvapen
Valspråkinget
Nationalsång: Ymnos pros tin Eleftherian
Huvudstad
(även största stad)
Nicosia
Officiella språk grekiska, turkiska
Statsskick republik
 -  president Nicos Anastasiades
 -  regeringschef Nicos Anastasiades
Självständighet från Storbritannien 
 -  Erkänd 16 augusti 1960 
Yta
 -  Totalt 9 250 km² (161:a)
 -  Vatten (%) försumbart
Demografi
 -  2016 års uppskattning 1 170 125 (158:e)
 -  Befolkningstäthet 127 inv./km² (84:e)
BNP (PPP) 2007 års beräkning
 -  Totalt 21,41 miljarder USD (86:e)
 -  Per capita 27 100 USD 
HDI (2018) 0,873[1] (31:a)
Valuta Euro[2] (EUR, €)
Tidszon EET (UTC+2)
Topografi
 -  Högsta punkt Olympos, 1 952 m ö.h.
 -  Största sjö Larnacasjön (salt), 16 km²
 -  Längsta flod Pediaíos
Kör på vänster[3]
Nationaldag 1 oktober (Grekcypriotisk)
Nationalitetsmärke CY
Landskod CY, CYP, 196
Toppdomän .cy
Landsnummer 357
¹Varav 3 355 km² i den turkiska delen

Cypern (grekiska: Κύπρος, Kýpros; turkiska: Kıbrıs, formellt Republiken Cypern,[4] (grekiska: Κυπριακή Δημοκρατία, Kypriakī́ Dīmokratía; turkiska: Kıbrıs Cumhuriyeti), är en östat i östra Medelhavet, öster om Grekland, söder om Turkiet, väster om Syrien och norr om Egypten. Det är den tredje största ön i Medelhavet och räknas geografiskt till Asien men politiskt oftast till Europa. Cyperns förhistoria går så långt tillbaka som det 11:e årtusendet f.Kr. och utgrävningar på södra delen av ön har visat att befolkningen där bedrev lantbruk för cirka 10 000 år sedan. Den viktiga utgrävningen vid Akanthou/Tatlısu på Cyperns nordkust har visat att människor odlade, fiskade och tillverkade redskap av obsidian. Fynden är daterade cirka 8200-7700 B.C.E. (Before the Common Era eller Before the Current Era, före vår tideräkning) och denna plats är en av de viktigaste neolitiska orterna på Cypern.

Cypern stod aldrig i geografisk förbindelse med fastlandet och det har alltid varit minst sex mil dit. Men under äldsta tid var vattenståndet i Medelhavet mycket lägre. För drygt en miljon år sedan låg ön närmare Syrien-Anatolien än idag och Karpassos-halvön var förlängd. Därför måste både människor och djur ha anlänt dit sjövägen. Arkeologerna menar att Cyperns äldsta bofasta invånare sannolikt kom från Anatolien i norr eller Syrien-Palestina i öster under 8000-talet f.Kr. En forskare har sagt att man kan tänka sig en sorts Noaks Ark som fraktade en mängd djur över till Cypern, som grisar, får, getter, rådjur, nötboskap och dovhjortar. I sina båtar medförde människorna också frön och plantor av vete, korn och grönsaker.

Den största och mest kända boplatsen från Cyperns yngre stenålder är Chirokitia på öns södra del. Byns viktigaste period inföll cirka 5500 f.Kr. Cypriotiska arkeologer grävde där ut ett femtiotal runda hyddgrunder på 1930-talet. Den största är cirka 10 meter i diameter. Inuti hyddorna fanns bänkar som kanske var sovplatser. Rester av grönt och rött färgpigment visar att golv och väggar var bemålade med grönjord och rödockra. I byn levde som mest ungefär 300-600 personer. Man livnärde sig på åkerbruk och jakt samt födde upp tamdjur. Dovhjorten var mycket viktig för stenåldersfolket på Cypern. Människorna var under 5000 år - från 7000 till 2000 f.Kr. - beroende av dovhjorten för sitt uppehälle. Den kanske hölls tam i byarna och mjölkades. Troligen fanns dovhjorten också vild i bergen. 95 % av benresterna funna i byn kommer från får, getter, mesopotamisk dovhjort och svin. Till köttet åt man linser, bönor och ärtor. I byn fanns näbbmöss, katter och hundar, men dessa senare var nog snarare sällskapsdjur än middagsmat. Livet i Chirokitia och andra stenåldersbyar var troligen ganska hårt. Byborna arbetade mycket och levde enkelt. Medelåldern var låg och barnadödligheten hög.

Arkeologerna menar att folket i den välbevarade neolitiska byn Chirokitia grundade en helt ny kultur eftersom den inte har några föregångare på Cypern. Fynden i de båda äldre byarna Parekklisha-Shillourokambos and Akanthou-Tatlısu tyder å andra sidan på att Chirokitiakulturen kan ha utvecklats på ön. Byns berömmelse beror på att den visar oss hur viktig Cypern var som förmedlare av de tidiga kulturerna i Främre Orienten till Europa.

Chirokitia är en av Cyperns mest berömda sevärdheter, och är upptagen på UNESCO:s lista över världens kulturarv. På Cypern finns några av de äldsta vattenbrunnarna i världen,[5] och är platsen för det tidigaste kända exemplet på domesticering av felinae.[6][7]

På grund av ett strategiskt läge i Mellanöstern,[8][9][10][11] har Cypern varit styrt av flera stormakter, däribland imperier som assyrier, egyptier, perser, rashiduner och umayyaderna, lusignaner, venetianer och osmaner. Ön beboddes först av mykenska greker under 1000-talet f.Kr. men upplevde också långa perioder av grekiskt styre under ptolemaiska egyptierna och bysantinerna. År 333 f.Kr. erövrade Alexander den store ön från perserna.

Under 1100-talet samlades människor i den kristna västvärlden i massor och drogs med i de omskrivna korstågen mot ett okänt öde i det Heliga Landet i öster. Redan under slutet av 1000-talet, under det första korståget, hade Cypern en central plats där det låg på handelsrutten mellan öst och väst. Företagsamma italienare från Venedig och Genua hade sedan länge upprättat handelsförbindelser med Främre Orienten. Inte så märkligt med tanke på att kristna pilgrimer vallfärdat samma väg sedan århundraden tillbaka. De hade kommit från västvärlden för att besöka heliga platser i Syrien, Palestina och Egypten redan under 300- och 400-talen e.Kr. Därmed fanns redan en tradition att följa då de första korstågen började formera sig på tusentalet. På 600-talet grundades ett hospits, en sorts vårdinrättning, för pilgrimerna i Jerusalem. Detta hospits övertogs senare av Johanniterriddarna vilka därför även kallade sig Hospitaliter.

En massiv kulturell påverkan från franker och venetianare är påtaglig inte bara inom arkitekturen. Även i språket finns ännu tydliga inslag av franska, italienska och turkiska ord, vilket gör de olika cypriotiska dialekterna så fascinerande. Över hela ön smyckas de många kyrkorna av både bysantinska och senare gotiska byggnadsdetaljer under frankerna. Med venetianarna kom även den italienska renässansen och konsthistoriker har identifierat en ”Italo-bysantinsk” stil i väggmålningar och ikoner. Enorma befästningar i Kyrenia, Famagusta och Nicosia uppfördes.

Under 1300-talet reparerades de mäktiga "riddarborgarna" i Kyreniabergen i norr – S:t Hilarion, Buffavento och Kantara. I städerna restes de vackra katolska katedralerna i utsökt fransk gotik under 1200- och 1300-tal. Denna arkitektoniska stil infördes av dynastin Lusignan. I Nicosia byggdes S:a Sofia och i Famagusta S:t Nikolaus, sponsrade av rika köpmän.

Cypern var nu den sista bastionen i Europa mot det växande osmanska riket. 1453 föll Konstantinopel och det osmanska riket ersatte det bysantinska. I slutet av 1400-talet hade osmanerna redan intagit Grekland och Armenien och Venedigs tidigare domäner blev nu osmanska. På Cypern förberedde man sig för en invasion. Nya stadsmurar uppfördes runt Nicosia och befästningar förstärktes.

Osmanska riket erövrade ön år 1571 och den förblev under osmansk kontroll i över tre århundraden. Detta ledde till att det på ön fanns grekcypriotiska byar, turkcypriotiska byar samt blandade byar. Ön placerades under brittiskt styre 1878 tills självständighet beviljades 1960[12] och den blev en del av Samväldet följande år. När den nya Suezkanalen byggdes stensattes den med sten från rivna nordcypriotiska kyrkor.

År 1974, efter 11 år av våld mellan grekcyprioter och turkcyprioter,[13] ägde ett försök till statskupp rum av grekcypriotiska nationalister[14][15] och delar av grekiska militärjuntan,[16] med målet att uppnå enosis (förening av ön med Grekland).[16] Turkiet, som tillsammans med Grekland och Storbritannien var skyddsmakt åt Cypern, försökte få till stånd en övervakningsstyrka från garantländerna. Grekland och Storbritannien vägrade deltaga. Därför använde Turkiet detta som förevändning för att intervenera den norra delen av ön, med syftet att skydda den turkiska befolkningen. Turkiska trupper kvarstod efter en vapenvila, vilket resulterade i delning av ön; ett mål för Turkiet sedan 1955.[16] Det interkommunala våldet och den efterföljande turkiska interventionen ledde till en fördrivning av hundratusentals cyprioter och inrättandet av en särskild turkcypriotisk politisk enhet i norr. Dessa händelser och den åtföljande politiska situationen är en pågående tvist.

Republiken Cypern har de jure[17] suveränitet över ön Cypern och dess omgivande vatten, med undantag för de brittiska militära baserna i Akrotiri och Dhekelia. Republiken Cypern är i praktiken uppdelad i två huvuddelar; området under effektiv kontroll av Republiken Cypern, som omfattar cirka 59 % av öns yta, och det turkiskt kontrollerade området i norr,[18] som kallar sig Turkiska republiken Nordcypern och endast erkänns av Turkiet, som täcker cirka 36 % av öns yta.

Ön förblir delad även som medlem i EU. Unionens lagar gäller enbart på södra Cypern, som kontrolleras av den erkända, grekcypriotiska regeringen. Hela Cypern är officiellt med i unionen, men Republiken Cypern styr inte öns norra del och EU:s regelverk tillämpas inte där. De officiella cypriotiska myndigheternas kontroll sträcker sig bara till stilleståndslinjen. Detta är viktigt att veta för besökare som väljer att resa till den ockuperade delen av ön, vilket numer är ganska enkelt.

Cypern är den tredje största ön i Medelhavet och ett av dess mest populära turistmål.[19] Republiken Cypern är ett avancerat[20] höginkomstland med en mycket hög Human Development Index,[21][22]. Cypern var en av grundarna av Alliansfria staternas organisation men trädde ur samtidigt som inträdet i EU 1 maj 2004.[23][24]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Cyperns historia
Karta över Cypern.

Cypern var en viktig källa för koppar under bronsåldern och hade handelskontakter med hettiterna, egyptierna och grekerna.

Den grekiske vetenskapsmannen Aristoteles (300-talet f.Kr) nämner den cypriska kopparn i sina skrifter. Ön var berömd för sina gruvor under romersk tid, då även ordet för koppar utformades. Den romerske författaren Plinius den äldre använde sig av uttrycket ”aes cyprium” (lat. ”cyprisk koppar”). Med tiden försvann första ledet i detta uttryck. Kvar blev ”cyprium” och senare ”cuprum”, som endast betecknar varifrån kopparn kom.

På 500-talet f.Kr. införlivades ön i det expanderande persiska akemeniderriket och förblev persisk i tvåhundra år. Cypern blev romersk 58 f.Kr. till 1191 då Kung Rikard I Lejonhjärta erövrade ön i samband med korstågen och sålde den till Guy av Lusignan år 1192, som därmed bildade Kungariket Cypern. Republiken Venedig övertog ön 1489 efter att den regerande drottningen, Caterina Cornaro, överlämnade makten.

Under några århundraden tillhörde Cypern det bysantinska riket, då sköna ting skapades inom konst och arkitektur. Cypern är en av de få platser där man kan studera väggmålningar från den äldsta kristna och bysantinska tiden eftersom denna konst är förstörd på annat håll. Mosaiker från 5/600-tal e.Kr. finns till exempel bara på Cypern och i Katarinaklostret i Sinai. Höjdpunkten inom den kyrkliga konsten inföll under 1100-talet då de bysantinska kejsarna i Konstantinopel understödde kyrkobyggen och utsmyckningen av dem. Många av de märkligaste kyrkorna ligger avlägset uppe i Troodosbergen, skyddade mot pirater och klåfingriga katolska korsriddare. Kyrkorna är till det yttre grå där de hukar under väderbitna trälador, men själva kyrkorummet strålar av utsökta väggmålningar i starka färger. Från slutet av 1100-talet och in på 1400-talet kom Cypern att styras av frankerna (dynastin Lusignan). Ön blev en mellanstation för korsriddarna på väg österut mot Jerusalem. Den grekisk-ortodoxa kyrkan måste underordna sig den romersk-katolska, som helt kom att prägla kyrkor och annan arkitektur i de större städerna.

Från slutet av 1400-talet var frankernas tid över på Cypern och det venetianska styret tog vid. Italienska köpmän och aristokrater höll cyprioterna i ett järngrepp av höga skatter och tunga dagsverken. Cypern blev nu en militär utpost för det mäktiga Venedig, men fick även vissa förmåner som en del av ett stort handelsvälde. Ön exporterade säd, salt, socker och bomull. Men inkomsterna av detta tillföll förstås bara Venedig och den fåtaliga överklassen. Under denna tid organiserades flera uppror mot förtrycket. Cyprioterna blev alltmer desperata och skickade iväg sändebud med ansökan om hjälp varhelst de kunde finna den. Flera gånger kontaktade man bland annat osmanerna och en gång vände man sig till och med till mamluckernas sultan i Egypten. Alla dessa försök misslyckades och ledarna för revolterna torterades svårt och avrättades. Det var en så svår tid att befolkningen till sist välkomnade osmanernas erövring av Cypern 1571. I nästan 300 år styrdes cyprioterna från Höga porten i Istanbul, fram till 1878 då Storbritannien arrenderade ön.

Osmanska riket erövrade Cypern år 1570. Ett avtal mellan Osmanska riket och Storbritannien den 4 juni 1878 innebar att ön tills vidare ställdes under brittiskt administrativt styre. Osmanska riket hamnade i första världskriget i allians med Tyskland. Då proklamerade Storbritannien ön som brittisk koloni (1925–1960).

Under decennier kämpade cyprioterna mot brittisk överhöghet och britterna svarade med att förbjuda politiska partier, samt arrestera och landsförvisa mängder av grek-cyprioter. Revolten gällde inte bara Cyperns självständighet, utan även en förening med Grekland, så kallad enosis. Så småningom bildades befrielseorganisationen EOKA-A som 1955 inledde ett väpnat uppror mot britterna. Deras ledare Giorgos Grivas hade fått sin militära utbildning i Grekland och var en fanatisk antikommunist. Under den nazistiska ockupationen av Grekland under 1940-talet var han ledare för en gerillagrupp från extremhögern. EOKA-A mördade även hundratals grek-cyprioter som de ansåg samarbeta med britterna.

I början av 1970-talet ville militärjuntan i Aten införliva Cypern med Grekland, trots att majoriteten av grek-cyprioterna nu övergivit tanken på enosis. Den grekiska juntan hjälpte till att återuppliva EOKA-gerillan och 1971 bildades falangen EOKA-B av extrema enosis-anhängare. Deras metoder urartade till ren terrorism och var, till skillnad från det ”gamla” EOKA-A, infiltrerat och finansierat av USA och CIA. De flesta medlemmarna var grekiska - inte grek-cypriotiska - nationalister. Flera turk-cyprioter drabbades också och deras byar brändes, även om attackerna i detta skede främst var riktade mot grek-cyprioterna. Den 15 juli 1974 störtades Makarios genom en kupp, iscensatt av EOKA-B i samarbete med CIA och den grekiska juntan i Athen. Ett fullkomligt inbördeskrig bröt ut under veckan efter militärkuppen. Grek-cyprioterna bekämpade varandra. Tusentals människor dödades och fortfarande vet man inte exakt hur många.

Motståndet mot den brittiska kolonialmakten ledde till att grekcypriotiska EOKA förde ett gerillakrig på Cypern 1955-1959. Detta ledde till att Republiken Cypern proklamerades 1960. År 1974 inträffade en kris, som började med en grekisk militärkupp av soldater vilka var stationerade på Cypern. Avsikten var att avsätta Cyperns president Makarios eftersom denne inte önskade en förening mellan Republiken Cypern och Grekland. Som följd av mord och trakasserier mot den turkcypriotiska befolkningen ingrep turkisk militär i enlighet med avtalet om republiken Cyperns fortlevnad.

Genom den turkiska interventionen 1974 delades republiken Cypern mellan turkisktalande cyprioter (norra Cypern) och grekisktalande cyprioter (södra Cypern) och 1975 bildades Turkiska federala staten Cypern. 1983 proklamerades Turkiska Republiken Norra Cypern. År 1990 ansökte Republiken Cypern, i praktiken den grekcypriotiska södra delen av Cypern, om fullt medlemskap i EU. Åren 2002–2003 förhandlade Glafkos Klerides och Rauf Denktaş, ledare för den grekiska respektive turkiska delen av Cypern, om att återförena norra och södra Cypern. Den problematiska frågan om Cyperns statsrättsliga situation och framtid kallas Cypernfrågan. Den svårlösta krisen har lett till att Cypern under en stor del av 1900-talet stundtals kallades "hatets ö".[25]

År 2004 presenterade FN:s generalsekreterare Kofi Annan en plan ("Twin-Referendums") för att förena norra och södra Cypern efter folkomröstningar i de två delarna. Den turkcypriotiska norra delen antog planen medan den grekcypriotiska södra delen förkastade den, vilket innebär att frågan om en förening fortfarande inte är löst. Samma år blev Cypern medlem i EU, som formellt anser att Republiken Cyperns territorium består av hela ön bortsett från de två brittiska baserna och att den norra delen är militärt ockuperad. Samtidigt är den gemensamma lagstiftningen inom EU enbart tillämpbar i de områden som Republiken Cypern behärskar, det vill säga enbart i den södra delen.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Cyperns geografi

Cypern är den tredje största ön i Medelhavet (efter Sicilien och Sardinien) och är belägen i dess östra del en bit utanför Turkiets sydkust. Cypern ligger egentligen i Asien, men av historiska och kulturella skäl anses ön tillhöra Europa.[26] FN räknar Cypern som ett västasiatiskt land.[27] Turkiet ligger 75 kilometer norrut och andra grannländer inkluderar Syrien och Libanon i öst, Israel i sydöst, Egypten i syd och Grekland i nordväst. Cypern ligger geografiskt närmare bland annat Libanon än Grekland.

I Troodosmassivet i sydvästra delen av ön ligger Cyperns högsta berg, Olympos, som når 1 921 m ö.h. Innanför den norra kusten sträcker sig bergskedjan Pentadaktylos, Fem fingrar. Namnet återspeglar bergskedjans fem markerade toppar i rad. Öns form har liknats vid en kastrull, vilket förklarar det familjära namnet Pan Handle, kastrullskaftet, på den smala delen längst österut.

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Dhipotamos Dam. En vattenreservoar; här nästan tömd.

Ön har ett subtropiskt torrt medelhavsklimat med långa heta, torra somrar och korta, milda, regnigare vintrar. Sommartemperaturerna varierar från svalt i bergsområdena, som i Troodosbergen, till varmt på låglandet. Vintertemperaturerna är milda på de lägre platserna, där snö även förekommer. I Troodosbergen ligger temperaturerna betydligt lägre, och man får tillräckligt med snö för säsongsöppna skidbackar.[28]

Normala temperaturer och nederbörd i Nicosia:

Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec
 Högsta medeltemp. 15 16 19 24 30 34 37 37 33 30 22 17
 Lägsta medeltemp. 6 5 7 10 15 20 22 22 19 16 10 7
 Nederbörd 55 42 28 20 23 18 6 1 12 17 55 66

Normala temperaturer och nederbörd i Larnaca:

Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec
 Högsta medeltemp. 17 17 19 23 27 30 32 33 31 28 23 18
 Lägsta medeltemp. 8 7 9 12 16 19 22 23 20 17 13 9
 Nederbörd 78 41 34 18 9 3 1 0 7 14 53 95

Den årliga genomsnittliga havstemperaturen är runt 22 °C, med 27-28 °C som höjdpunkt under augusti, och 17 °C som lågpunkt under vintern.[29]

Genomsnittlig Havstemperatur
Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec
18 °C 17 °C 17 °C 18 °C 21 °C 25 °C 27 °C 28 °C 27 °C 26 °C 22 °C 20 °C

Sommartid, då alla floder torkar ut, råder brist på dricksvatten på många håll. För att avhjälpa detta har man vallat in stora områden, där vatten samlas i dammar, som fylls av de ymniga regnen andra tider.

Statsskick och politik[redigera | redigera wikitext]

Enligt den författning som antogs vid självständigheten 1960, och som tillkom främst på brittiskt initiativ, skulle hela Cypern vara en suverän republik. Dess självständighet skulle garanteras av Turkiet, Grekland och Storbritannien. Författningen föreskrev att alla poster inom administration, förvaltning och försvar skulle fördelas proportionellt mellan grek- och turkcyprioter. Turkcyprioterna var dock genomgående överrepresenterade i förhållande till sin andel av befolkningen. Redan 1963 upphörde denna författning i praktiken att fungera, men den har aldrig upphävts formellt.

Republiken Cyperns förste president var den grekisk-ortodoxe ärkebiskopen Makarios III. Han tillträdde 1960, blev omvald två gånger och behöll ämbetet, utom en kort period 1974, ända till sin död 1977.

Den grekcypriotiska regeringen i söder håller fast vid Cyperns ursprungliga författning och har, i motsats till regeringen i norr, fått internationellt erkännande. Den president som grekcyprioterna utser vart femte år är fortfarande formellt sett hela Cyperns president.

Cyperns president fungerar som både stats- och regeringschef och har omfattande befogenheter. Parlamentet har numera 80 platser, varav 24 är reserverade för turkcyprioter. De platserna står tomma. Parlamentsledamöterna utses i val vart femte år.

Den grekcypriotiska administrationen erhöll fullt medlemskap i EU den 1 maj 2004. EU:s lagar och bidragssystem gäller inte för turkcyprioternas del av ön, eftersom Cypern förblivit delat.

Äganderättsfrågor[redigera | redigera wikitext]

Äganderätten till jord och fastigheter är en komplicerad fråga att lösa inför en eventuell återförening av Cypern. Före Turkiets intervention 1974 skall 70 procent av fastigheterna i norr ha ägts av grekcyprioter, medan 10 procent av fastigheterna i söder ägdes av turkcyprioter.

Definitionen av fastighet på Cypern skiljer sig från vad som gäller enligt den svenska jordabalken. En egenhet för Cypern är att det inte är säkert att träd på en obebyggd tomt tillhör markägaren. Om där finns exempelvis olivträd kan dessa tillhöra en olivodlare i trakten, som inte äger den mark träden står på. Detta får den konsekvensen, att om någon vill förvärva tomten för att till exempel bygga ett hus, måste två köp göras: dels från den person, som äger marken, dels från en annan person, som äger träden. I annat fall blir olivträden ett servitut i den nye markägarens villaträdgård. Detta är en speciell komplikation inför Cyperns eventuella återförening.

Försvar och utländsk militär närvaro[redigera | redigera wikitext]

Nationalgardet[redigera | redigera wikitext]

Den cypriotiska försvarsmakten, "Nationalgardet", är en värnpliktsarmé med land-, sjö- och flygstridselement. Det finns inga stående förband, utan alla förband är mobiliseringsförband. Fredsstyrkan omfattar 10 000 soldater, varav 9 000 är värnpliktiga.

Värnplikten är allmän för grekisk-ortodoxa män med en cypriotisk far. Män tillhörande andra av staten erkända kristna samfund, som katoliker, armenier och maroniter, kan frivilligt göra militärtjänst. Turkcyprioter inkallas inte. Tjänstgöringstiden är 26 månader.

  • Mobiliseringsförband: 2 infanteribrigader och 1 pansarbrigad
  • Stridsflyg: 12 Mil Mi-35 stridshelikoptrar
  • Stridsfartyg: 10 snabba attackbåtar

ELDYK[redigera | redigera wikitext]

Den överenskommelse som ledde till Cyperns självständighet gav Grekland och Turkiet rätt att stationera vissa begränsade truppstyrkor på ön. Den grekiska styrkan National Guard (NG) började organiseras den 20 november 1959, på grekiska Elliniki Dynami Kyprou (ELDYK), och består av ett regemente.

Brittiska styrkor på Cypern[redigera | redigera wikitext]

Grått = FN:s buffertzon
Rött = De brittiska baserna
Akrotiribasen
Dhekeliabasen

De brittiska trupperna i de brittiska suveräna basområdena på Cypern Akrotiri och Dhekelia består av två infanteribataljoner samt understöds- och underhållsförband, två patrullfartyg och en sjöräddningshelikopterdivision. Områdena räknas som brittisk mark, kvarvarande delar av den brittiska kolonin Cypern som fanns före 1960. Inom dessa delar är följaktligen det officiella språket (brittisk) engelska, och brittisk lag gäller.

I Dhekelia finns ett välutrustat huvudsjukhus för samtliga brittiska förband i mellanöstern. Sjukhuset står till förfogande även för FN-trupperna vid sådana svårare sjukdomsfall, som för behandling kräver större resurser än de olika FN-kontingenternas egna.

På toppen av Olympos finns en radarstation med lång räckvidd som täcker hela östra Medelhavet med angränsande landområden.

UNFICYP[redigera | redigera wikitext]

FN:s fredsbevarande styrkor på Cypern - UNFICYP (United Nations Forces in Cyprus) bildades 1964. Sedan 1974 har de till uppgift att upprätthålla en buffertzon, mellan det cypriotiska nationalgardet och de turkiska och turkcypriotiska styrkorna på Cypern. Den berömda Gröna Linjen delar ännu huvudstaden och fick sitt namn på nyårsdagen 1964 efter en ritad grön linje på en karta. En brittisk general markerade en linje tvärsigenom Nicosia på kartan med en penna som råkade ha grönt bläck. Grekcyprioter skulle stanna söder om linjen och turkcyprioter norr om den. Det är denna gräns som fick namnet Gröna Linjen eller Green Line, och inte den buffertzon som idag löper tvärsöver hela ön.

UNFICYP var från början sammansatt av tämligen stora truppstyrkor från Storbritannien, Danmark, Finland och Sverige. Även Nya Zeeland besatte vissa specialbefattningar. Sverige deltog med en bataljon från 1964, vilken 1967 bestod av ett stabs- och trosskompani, som hyste bataljonsstaben, och ett infanterikompani förlagda i Famagusta samt ett infanterikompani i Larnaca. I den svenska kontingenten ingick även en grupp poliser, stationerade i Famagusta. Efter kuppen 1974 samt den Turkiska interventionen 1974 Delades ön i nordlig turkzon och en sydlig grekcypriotisk.Den Svenska kontinenten stationerades med stab och tross i Larnaca, ett skyttekompani i Antenou och ett skyttekompani i Nicosia. Den svenska insatsen avslutades 1987. Mindre element som stabspersonal vid UNFICYP och Civilpolis kvarstod till 1993. Efter hand reducerades truppstyrkorna, och 2006 hade UNFICYP krympt till 851 militärer, 65 poliser och 35 civila i den internationella kontingenten samt 109 lokalanställda cyprioter.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Cypern är indelat i sex distrikt (επαρχίες eparchies) vilka bär samma namn som respektive distriktshuvudstad: Famagusta, Kyrenia, Larnaca, Limassol, Nicosia och Pafos. Av dessa ligger Famagusta och Kyrenia inom områden som behärskas av Nordcypern. Den demilitariserade zonen, "gröna linjen" skär rakt igenom republikens huvudstad Nicosia.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Tidigare utvanns stora mängder mineral på Cypern, och koppar exporterades redan under bronsåldern, men numera spelar gruvindustrin en underordnad roll. Vid öns delning kom de rikaste jordbruksbygderna liksom industri- och turistcentra till den turkiska delen i norr. Cyperns ekonomi led ett svårt avbräck, men södra delen av ön hämtade sig snabbt. Grekcyprioterna byggde ut industrin, investerade i turismen och skapade efter Beiruts sammanbrott något av ett nytt finanscentrum för Mellanöstern. I norr stagnerade utvecklingen och man blev beroende av ekonomisk hjälp från Turkiet. Cyperns främsta jordbruksprodukter är potatis, vete, grönsaker samt tobak och citrusfrukter i norr, där jordbruk fortfarande är huvudnäring. Cypern har inga järnvägar men goda vägar. Av politiska skäl har kommunikationerna mellan öns norra och södra delar varit ytterst begränsade från 1960-talet.[30]

Turism är en viktig näring. Även jordbruk och fiske sysselsätter många på Cypern. Bankväsendet fick ett uppsving under inbördeskrigen i Libanon, då mycket pengar flyttades över till ön ifrån Libanon. Skeppsfart är också viktigt. Cypern anslöt till euroområdet den 1 januari 2008, vilket innebär att det cypriotiska pundet ersatts med euro.

Kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

Motorväg på Cypern

Cypern saknar numera järnväg, bland annat för att ön anses för liten för att detta åter ska vara lönsamt. Sjöfartstrafiken är mycket viktig för Cypern, tidigare med både frakt- och färjetrafik till Grekland och Israel från södra delen av ön (för närvarande, efter 2010, inga bilfärjor) och till Turkiet från den norra. Tre turkiska bilfärjerederier trafikerar nu Girne (Kyrenia) på Cyperns nordkust och Tasucu på turkiska sydostkusten; bland annat Akgünler samt Fergün. Detta har också under lång tid varit Cyperns enda sätt att ha internationella förbindelser med andra länder. Sjöfarten har alltjämt en betydande roll för Cypern, och landet är starkt beroende av denna.

Internationella flygplatser finns i Paphos och Larnaca. Nicosia flygplats har varit stängd sedan 1974. Den turkcypriotiska sidan har dock idag en flygplats nära Nicosia.

Vägnätets kvalitet varierar inom landet. Den turkcypriotiska delen har ett vägnät av lägre standard. Den grekcypriotiska delen däremot har en mycket god vägstandard. Stora delar av den grekcypriotiska delen har motorvägar. Dessa når ut till stora delar av det grekcypriotiska området. Den turkcypriotiska delen saknar däremot motorvägar. Både grek- och turkcyprioter har vänstertrafik, en kvarleva sedan det brittiska styret.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Cyperns demografi

Det finns flera folkgrupper på Cypern; grekcyprioter 77 %, turkcyprioter 18 %, övriga (bland andra armenier och maroniter) 5 %. Läs- och skrivkunnigheten är (2003) 97,5 %.

Religion[redigera | redigera wikitext]

I den södra delen tillhör de flesta den grekisk-ortodoxa kristendomen medan det i norr är det sunnitisk islam som är det dominerande. Det finns även religiösa minoriteter av maroniter, judar, armenisk-ortodoxa, romerska katoliker och anglikaner.

Cyperns grekisk-ortodoxa kyrka beviljades självständighet 488 av bysantinska kejsaren Zeno, då Anthemius var ärkebiskop.

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Utbildningsväsendet är uppdelat i grundskola, gymnasium och högskola/universitet. Det finns flera universitet på ön, bland annat University of Cyprus, Open University of Cyprus och Cyprus University of Technology.

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2019 44 av 180
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2019 28 av 180
Transparency International Korruptionsindex 2018 38 av 180
FN:s utvecklingsprogram Human Development Index 2018 31 av 189

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Human Development Report 2019” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). United Nations Development Programme. sid. 300-303. http://hdr.undp.org/sites/default/files/hdr2019.pdf. Läst 31 december 2019. 
  2. ^ https://www.apollo.se/resor/europa/cypern/fakta
  3. ^ https://www.autoeurope.se/korinformation-cypern/
  4. ^ (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF) Utrikes namnbok: Svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU-organ och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska (10., rev. uppl.). Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2015. sid. 71. http://www.regeringen.se/4a3eb3/contentassets/e27ee47ea294461bbb0f39b68d31c540/utrikes_namnbok_10.e_reviderade_upplagan.pdf 
  5. ^ ”Stone Age wells found in Cyprus” (på engelska). BBC News. 25 juni 2009. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/8118318.stm. Läst 31 juli 2009. 
  6. ^ Wade, Nicholas (29 juni 2007). ”Study Traces Cat's Ancestry to Middle East” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/2007/06/29/health/29iht-29cat.6404420.html?_r=1. Läst 7 oktober 2011. 
  7. ^ Walton, Marsha (9 april 2004). ”Ancient burial looks like human and pet cat” (på engelska). CNN. http://edition.cnn.com/2004/TECH/science/04/08/cats.cyprus/index.html. Läst 23 november 2007. 
  8. ^ ”Cyprus” (på engelska). The World Factbook. CIA. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/cy.html. Läst 7 oktober 2011.  ”CIA Atlas of the Middle East” (på engelska). Online edition. CIA. 19 oktober 1993. http://lib.utexas.edu/maps/atlas_middle_east/atlas_middle_east.html. 
  9. ^ Middle East Region ”Xpeditions Altas” (på engelska). National Geographic. http://www.nationalgeographic.com/xpeditions/atlas/index.html?Parent=mideast&Rootmap=&Mode=d&SubMode=w Middle East Region. Läst 7 oktober 2011. 
  10. ^ ”Middle East (region, Asia)” (på engelska). Britannica Online Encyclopedia. http://www.britannica.com/EBchecked/topic/381192/Middle-East. Läst 7 oktober 2011. 
  11. ^ ”Middle East Map” (på engelska). MSN Encarta. Arkiverad från originalet den 6 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111006213828/http://www.cyloong.com/Multicultural/MiddleEastMap.bmp. Läst 7 oktober 2011. 
  12. ^ ”Cyprus date of independence (klicka på Historical review)” (på engelska). Parliament.cy. Arkiverad från originalet den 13 juni 2006. https://web.archive.org/web/20060613002758/http://www.parliament.cy/parliamenteng/index.htm. Läst 7 oktober 2011. /
  13. ^ ”U.S. Library of Congress – Country Studies – Cyprus – Intercommunal Violence” (på engelska). Countrystudies.us. 21 december 1963. http://countrystudies.us/cyprus/13.htm. Läst 25 oktober 2009. 
  14. ^ Mallinson, William (30 juni 2005) (på engelska). Cyprus: A Modern History. I.B. Tauris. sid. 81. ISBN 978-1850435808. http://books.google.com/?id=HEjkuhF2GsMC&pg=PA81&dq= 
  15. ^ ”'Failing' Cyprus talks resume” (på engelska). BBC News. 4 oktober 2002. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/2297653.stm. Läst 25 oktober 2009. 
  16. ^ [a b c] Danopoulos, Constantine Panos (2004) (på engelska). Civil-military relations, nation building, and national identity: comparative perspectives. Greenwood Publishing Group. sid. 260. http://books.google.com/books?id=wU_587RXIvsC&pg=PA260&dq=Greek+army+coup+d%27etat+Cyprus&hl=en&ei=KvrjTcGjDMSh-Qa_kJW1Dg&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=2&ved=0CC4Q6AEwAQ#v=onepage&q&f=false. ”On July 15, 1974, the Greek junta, in cooperation with Greek military officers stationed on Cyprus and Greek Cypriot right-wing extremists, organized and executed a coup d'etat aiming at overthrowing President Makarios” 
  17. ^ ”Cyprus” (på engelska). Britannica.com. http://www.britannica.com/EBchecked/topic/148573/Cyprus. Läst 7 oktober 2011. ”Two de facto states currently exist on the island of Cyprus: the Republic of Cyprus (ROC), predominantly Greek in character, occupying the southern two-thirds of the island, which is the original and still the internationally recognized de jure government of the whole island...” 
  18. ^ ”According to the United Nations Security Council Resolutions 550 and 541” (på engelska). Un.org. Arkiverad från originalet den 24 maj 2012. https://archive.is/20120524192335/http://www.un.org/documents/sc/res/1984/scres84.htm. Läst 27 mars 2009. 
  19. ^ Invest in Cyprus website – figures do not include tourism to the Northern Cyprus ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 6 mars 2008. https://web.archive.org/web/20080306102950/http://www.investincyprus.gov.cy/mcit/iic.nsf/b90df53580542ecbc22570d50050cd1b/d2a6aa26d59fa947c22570d50050dd8f?OpenDocument. Läst 7 oktober 2011. 
  20. ^ ”World Economic Outlook Database May 2001” (på engelska). Internationella valutafonden. http://www.imf.org/external/pubs/ft/weo/2001/01/data/index.htm#changes. Läst 28 juni 2011. 
  21. ^ ”Country and Lending Groups” (på engelska). Världsbanken. Arkiverad från originalet den 18 mars 2011. https://web.archive.org/web/20110318125456/http://data.worldbank.org/about/country-classifications/country-and-lending-groups. Läst 11 maj 2010. 
  22. ^ ”Human Development Report 2009 – HDI rankings” (på engelska). FN:s utvecklingsprogram. http://hdr.undp.org/en/statistics/. Läst 20 januari 2010. 
  23. ^ ”The Non-Aligned Movement: Background Information” (på engelska). Alliansfria rörelsen. 21 september 2001. Arkiverad från originalet den 9 februari 2016. https://web.archive.org/web/20160209210107/http://www.nam.gov.za/background/background.htm#4. Läst 19 januari 2010. 
  24. ^ ”2000 – today: A decade of further expansion” (på engelska). Europa.eu. Europeiska unionen. Arkiverad från originalet den 11 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071011051104/http://europa.eu/abc/history/2000_today/index_en.htm. Läst 19 januari 2010. 
  25. ^ ”Förhandlingar om enande i april”. Dagens eko. Sveriges Radio. 26 februari 2008. http://www.sr.se/Ekot/arkiv.asp?DagensDatum=2008-02-26&Artikel=1917703. Läst 9 september 2011. [död länk]
  26. ^ Sydeuropa enligt Min Nya Världsatlas, Edition Atlas, Lausanne 2009
  27. ^ ”Composition of macro geographical (continental) regions, geographical sub-regions, and selected economic and other groupings” (på engelska). United Nations, Statistics Division. http://unstats.un.org/unsd/methods/m49/m49regin.htm. Läst 3 april 2011. 
  28. ^ http://www.moa.gov.cy/moa/MS/MS.nsf/DMLclimet_reports_en/DMLclimet_reports_en?OpenDocument&Start=1&Count=1000&Expand=1
  29. ^ http://www.seatemperature.org/europe/cyprus/ayia-napa-january.htm
  30. ^ Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]