Dödshjälp

Eutanasi (ytterst av grekiska ευθανασία euthanasía, av ευ eu, ’gott, väl’, och θανατος thanatos, ’död’) eller dödshjälp är att på medicinsk väg orsaka eller bidra till en patients död på patientens eller nära anhörigs begäran. Eutanasi när det gäller människor anses vara en kontroversiell fråga världen över.

En av de första att argumentera för dödshjälp i Europa var Karl Binding i verket Die Freigabe der Vernichtung Lebensunwertem Lebens (1920).

Vid diskussioner om dödshjälp brukar man skilja mellan dels aktiv och passiv dödshjälp, och dels frivillig, icke frivillig och ofrivillig dödshjälp. Vad som inbegrips i de respektive begreppen kan dock skilja sig åt beroende på vem som diskuterar.

Passiv dödshjälp

Passiv dödshjälp innebär att livet förkortas genom att man undviker medicinska och tekniska hjälpmedel för att hålla en döende person vid liv. Passiv dödshjälp är ofta lagligt i västvärlden, och praktiseras bland annat i Sverige på människor som ligger i till exempel koma eller som avstår från fortsatt behandling av en dödlig sjukdom.

Begreppet "passiv dödshjälp" anses av många svenska läkare som missvisande. Istället kallar man det som beskrivs ovan för att avstå från livsuppehållande behandling samtidigt som man ger lindrande (palliativ) vård, eller "palliativ sedering" som det benämns i Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik år 2010 publicerade Etiska riktlinjer för palliativ sedering i livets slutskede.

"Passiv dödshjälp" är att skilja från "indirekt dödshjälp". Indirekt dödshjälp innebär att livet förkortas som ett resultat av till exempel smärtstillande medel till en patient som är döende, döden är då inte avsiktlig men ändå förutsedd.

Aktiv dödshjälp, läkarassisterat

Aktiv dödshjälp innebär att man med aktiv handling avsiktligt påskyndar döden i relation till grundtillståndet (skadan eller sjukdomen), vanligen genom att administrera höga doser morfin, barbiturater eller en så kallad cocktailpåse, en blandning av droger. Aktiv dödshjälp är ett omdiskuterat ämne i hela världen och är förbjudet i stora delar av världen, bland annat i Sverige. Såsom aktiv dödshjälp räknas fall när en läkare ger en patient en dödlig dos. Ofta inbegrips också läkarassisterat självmord i begreppet, medan somliga räknar detta som en annan form av dödshjälp.

World Medical Association bestämde 1987 i Madrid att man ansåg aktiv dödshjälp vara oetiskt. 1992 förnyades ställningstagandet, där läkarassisterat självmord inkluderades och man menar att läkarkåren måste fördöma sådant. I maj 2001 antogs dessa ställningstaganden som resolution av WMA. År 2002 gjordes aktiv dödshjälp lagligt i Nederländerna och året därpå även i Belgien. Luxemburg tillät dödshjälp 2008.

Tidskriften Fokus skriver den 1 februari 2008 "Bara en av tio svenskar anser att aktiv dödshjälp bör vara helt förbjudet om det rör sig om en obotligt sjuk person med svåra smärtor. Handlar det om en person med ett grovt funktionshinder anser 44 procent att det bör vara förbjudet. För en äldre människa som inte är svårt sjuk, men inte vill leva längre, är siffran 52 procent". I en SIFO-undersökning utförd åt Aftonbladet den 18 mars 2010 ställdes 1000 svenskar frågan "hur ser du på aktiv dödshjälp?". 66% svarade "det ska vara tillåtet, men bara om personen är obotligt sjuk och inte har någon utsikt till förbättring och finner sitt lidande outhärdligt", 21% svarade "det ska vara tillåtet, man har rätt att bestämma över sitt liv oavsett", 7% svarade "det ska aldrig vara tillåtet" och 6% svarade "vet ej".

Graden av frivillighet

Ett ofta förekommande argument i debatter om dödshjälp utgår från den fria viljan: frivillig dödshjälp innebär att patienten uttryckligen har begärt att få hjälp att dö. Döden kan ske med passiv eller aktiv dödshjälp. En form av frivillig, aktiv dödshjälp kallas också "läkarassisterat självmord". vilket ibland skiljs från fall där läkaren ger patienten dödshjälp på patientens uttryckliga vilja.

Frivillig, aktiv dödshjälp

Läkarassisterat självmord innebär att en läkare på uttrycklig begäran hjälper en patient att ta sitt eget liv genom att till exempel skriva ut ett preparat i lämplig dos, men patienten måste själv aktivt utföra den dödande handlingen, exempelvis inta preparatet.

Läkarassisterat självmord är olagligt i de flesta länder; undantag är Schweiz, Nederländerna, Belgien och delstaterna Oregon och Washington i USA. I Schweiz utför bland annat organisationen Dignitas läkarassisterade självmord och även utländska medborgare kan av dem få hjälp med att ta sitt liv, vilket lett till en debatt om dödshjälpsturism.

I Sverige är läkarassisterat självmord inte kriminaliserat, så länge den avgörande handlingen som leder till dödsfallet utförs av patienten själv. Läkaren riskerar alltså inget straff, men kan riskera att bli av med sin läkarlegitimation. Däremot är det mord, alternativt dråp, om en läkare hjälper patienten att ta livet av sig, genom att ge henne medicin på ett sådant sätt att hon inte kan motsätta sig behandlingen. Att på patientens begäran avbryta en behandling i visshet att detta skulle leda till döden är varken kriminaliserat eller olagligt enligt andra lagar som styr sjukvården i Sverige, utan tillstyrks av etiska riktlinjer.

I Schweiz är läkarassisterat självmord tillåtet, men inte att läkaren ger patienten en dödlig dos; det senare är däremot tillåtet i Nederländerna. Ibland kallas det senare för "läkarassisterad död". För andra är det endast sådana fall som kallas "aktiv dödshjälp".

Frågan om den frivilliga, aktiva dödshjälpen sätts ibland i ljuset av vilka omständigheter som råder. Villkoren som dödshjälpsförespråkare ställer fokuserar ofta på att patienten måste vara grovt sjuk, sannolikt inte kommer att tillfriskna, lider av en outhärdlig smärta som bara döden kan befria vederbörande från, har uttryckt en vilja att dö och att vederbörande är oförmögen att själv begå handlingen utan hjälp.

Icke-frivillig dödshjälp

Med icke-frivillig dödshjälp avses fall när en patient är oförmögen att uttrycka en vilja att dö. Detta inbegriper dödshjälp för spädbarn, personer i koma, et cetera. Icke-frivillig dödshjälp kan vara passiv eller aktiv. Aktiv sådan brukar kallas barmhärtighetsmord i massmedia, men ingår inte i sjukvårdens språk, och är olagligt i de flesta länder. I en studie 2001–2002 framkom att andelen dödshjälpsfall per år utan patientens samtycke, var 0,6 % procent av samtliga dödsfall i Nederländerna, 0,4 % i Schweiz, 0,7 % i Danmark, 0,2 % Sverige, 0,1 % i Italien och 1,5 % i Belgien.

Ofrivillig dödshjälp

Med ofrivillig dödshjälp avses patienter som skulle kunna uttrycka en vilja att dö men beslutet ändå tas av någon annan, utan patientens samtycke. Sådan dödshjälp betraktas tämligen allmänt som mord, även av förespråkare för dödshjälp.

Nazisternas eutanasiprogram

Det är omtvistat huruvida nazisternas eutanasiprogram Aktion T4 ska definieras som dödshjälp eller inte. British Humanist Association (medlem av IHEU) definierar eutanasiprogrammet som "ofrivillig, aktiv dödshjälp", liksom SVT, med flera. Andra, såsom United States Holocaust Memorial Museum, menar att "dödshjälp" (eutanasi) avser handlingen att smärtfritt förkorta livet på kroniskt och gravt sjuka personer som i annat fall skulle lida. Därför, menar de senare, kan inte Aktion T4 betecknas som "dödshjälp". Syftet med de nazistiska eutanasiprogrammen var att ta vad de definierade som "liv ovärdiga att leva" (Lebensunwertes Leben), inte att förkorta ett obotligt och dödligt lidande.

Argument om dödshjälp

För dödshjälp

Det främsta argumentet för legalisering av aktiv dödshjälp har varit individens rätt att själv välja samt "rätten till ett värdigt liv". Dylika tankegångar framförs av Förbundet Humanisterna. Ibland framförs också att det inte, moraliskt sett, är någon skillnad mellan passiv och aktiv dödshjälp så länge som döden är frivillig.

En organisation som är för dödshjälp i Sverige är Rätten Till en Värdig Död (RTVD) som har funnits sedan 1974. Eftersom sjukvården under många år har utvecklats till det bättre kan man nu förskjuta människors död många år, trots att det man benämner som "livskvalitet" hela tiden försämras. RTVD förespråkar rätten att själv bestämma över sin död, och att ha möjligheten att avsluta sitt liv under tiden det ännu är på en värdig nivå.

En av de mest kända debattörerna för dödshjälp är den australiska filosofen Peter Singer. I Sverige förs debatten av bland annat Torbjörn Tännsjö.

Mot dödshjälp

Ett argument mot dödshjälp är antagandet att om frivillig, aktiv dödshjälp legaliseras skulle även ofrivillig sådan att börja praktiseras, denna effekt kallas för det sluttande planet.

Livets okränkbarhet är ytterligare ett utbrett förekommande argument mot, liksom upprätthållandet av läkarkårens etiska regler och av allmänhetens tillit till vården samt handlingens oåterkallelighet.

Enligt svenska Etik- och ansvarsrådet skulle legaliseringen av dödshjälp innebära en risk att vissa patienter skulle pressas till självmord, och DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder har framfört att dödshjälp urholkar människovärdet.

Dödshjälp på djur

Eutanasi används ibland också med hänseende på djur, att döda (avliva) skadade djur i barmhärtighetsskäl är allmän praktik. Det är vanligt att ägare till sällskapsdjur tar sin sjuka åldrande följeslagare till veterinären för att låta deras lidande ta slut. Även nödslakt för andra domesticerade arter och eftersök för att ta död på skadat vilt har som syfte att ta djur ur plågor.

Litteratur

• Lövtrup, Michael (2009). ”Läkarna tvekar om dödshjälp”. Forskning och framsteg (nr. 8): sid. s. 48-53. ISSN 0015-7937.