DECT

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
DECT-telefon med lur (handenhet) och basstation som även inkluderar batteriladdare.

DECT, Digital Enhanced Cordless Telecommunications[1] (fram till 1995 uttytt som Digital European Cordless Telecommunications), är en standard för sladdlösa (engelska: cordless) telefoner. Benämningen DECT kommer från det europeiska standardiseringsorganet ETSI och är numera i många länder synonymt med sladdlösa telefoner för hemmabruk.

Historik[redigera | redigera wikitext]

DECT har en liknande historia som GSM. Båda är digitala lösningar för trådlös telefoni, och båda har standardiserats av ETSI. I fallet DECT togs standarden fram 1988, och den fastställdes 1992.

Under tidigt 1980-tal spreds de första analoga sladdlösa hemmatelefonerna från fabriker i Östasien till europeiska butiksdiskar. Problemen med analoga system inkluderade brus och risk för avlyssning, vilket ledde den vidare sladdlösa utvecklingen i digital riktning. 1987 hade två tidigare digitala teknologier utvecklats – den brittiska CT2-standarden och den svenska CT3-diton. Det europeiska standardiseringsorganet beslöt att utveckla en gemensam standard baserad på fördelarna hos dessa två, vilket januari 1988 kom att konkretiseras som DECT.[2] Benämningen DECT finns beskriven i ETSI-standarden ETS 300.175, där den första utgåvan av standarden härrör från 1992. DECT är ETSI:s näst mest framgångsrika standard, efter GSM.[3]

År 2011 användes DECT-standarden i 73 procent av världens sladdlösa telefoner för hemmabruk. Fram till år 2011 har uppskattningsvis 800 miljoner DECT-telefoner tillverkats, och antalet ökar med 100 miljoner per år. DECT-standarden har introducerats i minst 110 länder. USA introducerade DECT-standarden 2005, och man är numera en av de största växande DECT-marknaderna. En av de största marknaderna som ännu inte anammat DECT är Japan, där man istället använder den egna standarden PHS.[3]

Tekniken[redigera | redigera wikitext]

DECT har en räckvidd på cirka 50 meter inomhus och 300 meter utomhus. Maximal överföringshastighet av data är 384 kbit/s per frekvenskanal (se också FDMA nedan).

För att utöka interoperabiliteten mellan tillverkare har specifikationerna GAP och CAP tagits fram där CAP ger möjlighet för bland annat överlämning mellan basstationer (eng.: roaming) och även under pågående samtal (eng.: external bearer handover).

DECT använder sig normalt av tio frekvenser uppdelade i tjugofyra tidsluckor. De första tolv används för upplänk från portabel part till fast part. De sista tolv används från fast part till portabel part. Tidsluckorna för upp- och nerlänk används så att portabel som sänder i en tidslucka får svar från fasta sidan exakt tolv tidsluckor senare.

Det finns många utbyggnader av DECT-standarden, där GAP är vanligast. Den nya CAT-iq-standarden använder sig av två sammanhängande tidsluckor för bättre ljudkvalitet.

Tekniska data[redigera | redigera wikitext]

  • Frekvens 1880–1900 MHz (Europa)
  • Kanaler: 120 (full duplex)
  • Duplexmekanism: TDD (eng.: Time Division Duplex) med 10 ms fönsterstorlek
  • Multiplexeringsmekanism: FDMA med tio bärarfrekvenser samt TDMA med 2 x 12 platser
  • Modulation: Digital GMSK (eng.: Gaussian Minimal Shift Keying)
  • Uteffekt (Under samtal): 10 mW i genomsnitt, med topp på 250 mW
  • Talkodning: 32 kbit/s ADPCM
  • Trafikkapacitet: 10 000 Erlang / km² / våningsplan

Tillverkare (urval)[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ DECT Forum. Läst 22 oktober 2012. (engelska)
  2. ^ "What is DECT? Some answers ...". Dectweb.com, 2007. Läst 22 oktober 2012. (engelska)
  3. ^ [a b] "DECT". Etsi.org. Läst 22 oktober 2012. (engelska)