David Cameron
| David William Cameron | |
 | |
| Tid i befattningen 11 maj 2010–13 juli 2016 | |
| Monark | Elizabeth II |
|---|---|
| Ställföreträdare | Nick Clegg (2010-2015) |
| Företrädare | Gordon Brown |
| Efterträdare | Theresa May |
| Tid i befattningen 6 december 2005–11 maj 2010 | |
| Monark | Elizabeth II |
| Premiärminister | Tony Blair Gordon Brown |
| Företrädare | Michael Howard |
| Efterträdare | Harriet Harman |
Ledare för Konservativa partiet
| |
| Tid i befattningen 6 december 2005–11 juli 2016 | |
| Företrädare | Michael Howard |
| Efterträdare | Theresa May |
| Född | 9 oktober 1966 London, .svg){kind=small} Storbritannien
|
| Politiskt parti | Konservativa partiet |
| Alma mater | Brasenose College, Oxford |
| Ministär | Ministären Cameron I Ministären Cameron II |
| Maka | Samantha Cameron |
| Webbplats | www.davidcameronmp.com |
David William Donald Cameron, född 9 oktober 1966 i London, är en brittisk liberalkonservativ politiker, som var Storbritanniens premiärminister 2010 till 2016 och ledare för det Konservativa partiet (Tories) 2005 till 2016. Han var ledamot i det brittiska underhuset 2001 till 2016.[1]
Cameron har en kandidatexamen i filosofi, ekonomi och politik från Brasenose College vid Oxfords universitet. Efter studierna började han arbeta för Konservativa partiet och 2005 valdes han till partiledare, efter att hans anhängare framställt honom som en ungdomlig, moderat kandidat som skulle kunna tilltala yngre väljare.[2]
I parlamentsvalet hållet den 6 maj 2010 vann de konservativa 307 mandat i ett hängt parlament. Efter fem dagar av intensiva förhandlingar kunde Cameron bilda en koalitionsregering med Liberaldemokraterna. Den 43-åriga Cameron blev Storbritanniens yngsta premiärminister sedan Earlen av Liverpool 198 år tidigare.[3] Cameron ledde Storbritanniens första koalitionsregering sedan andra världskriget mellan 2010 och 2015. Cameron omvaldes för en andra mandatperiod i parlamentsvalet hållet den 7 maj 2015 där hans parti säkrade en egen majoritet. Han blev därmed den första premiärministern sedan Lord Salisbury år 1900 att öka andelen procent av rösterna vid omval och den enda jämte Margaret Thatcher att öka antalet mandat. Cameron ledde därefter en enpartiregering.
Efter att folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap i EU resulterat i att landet ska lämna EU meddelade Cameron att han ämnade att avgå som premiärminister vilket skedde den 13 juli 2016. Cameron kampanjade för att landet skulle stanna i EU.
Bakgrund[redigera | redigera wikitext]
Den, med hans egna ord, ”skamligt privilegierade” David Cameron är uppvuxen i Peasemore nära Newbury i Berkshire och har studerat vid elitskolan Eton College och vid Oxfords universitet, där han tog examen i filosofi, politik och nationalekonomi 1988. Han är därmed den förste brittiske premiärminister som utbildats vid Eton sedan sir Alec Douglas-Home, som var Storbritanniens premiärminister från 1963 till 1964.
Cameron är gift med Samantha Sheffield (född 1971) och har tre barn, födda 2004, 2006 och 2010. Paret Cameron hade även en son, född 2002 som avled 2009 till följd av medfödda komplikationer.
Tidig politisk karriär[redigera | redigera wikitext]
Efter examen arbetade Cameron för Tories utredningsavdelning mellan september 1988 och 1993.[4] En artikel om Cameron i The Mail on Sunday den 18 mars 2007 rapporterade att samma dag han skulle gå på anställningsintervju på Conservative Central Office, mottogs ett telefonsamtal från Buckingham Palace. Mannen i telefonen skall ha sagt: "Jag förstår att du snart ska träffa David Cameron. Jag har försökt allt jag kan för att avråda honom från att slösa sin tid på politik men jag har misslyckats. Jag ringer för att berätta att du är på väg att möta en verkligt anmärkningsvärt ung man."[5]
År 1991 blev Cameron utstationerad till Downing Street för att arbeta med briefing åt John Major. Han fick ansvaret att briefa Major inför dennes presskonferenser under 1992 års parlamentsval.[6] Cameron ansvarade för ekonomisk politik i partiets valkampanj, och det var under det arbetet som Cameron för första gången arbetade i nära samarbete med Steve Hilton, som senare skulle bli chef för strategi under hans partiledarskap.[7] De Konservativa partiets oväntade framgång i valet 1992 fick Cameron att slå tillbaka mot äldre partimedlemmar som hade kritiserat honom och hans kollegor. Cameron menade att "vad än folk säger om oss, så gjorde vi en bra kampanj" och att han och hans kollegor lyssnat på partiets kampanjarbetare på gräsrotsnivå i stället för på tidningarna.
Efter valet 1992 blev Cameron särskild rådgivare till finansminister Norman Lamont och därefter hos inrikesminister Michael Howard, innan han 1994 lämnade regeringskansliet för att arbeta för medieföretaget Carlton Communications.
Parlamentsledamot och partiledare[redigera | redigera wikitext]
Cameron ställde upp i parlamentsvalet 1997 som kandidat i valkretsen Stafford, som dittills representerats av Tories, men förlorade till Labour, vilket var ett resultat som följde de nationella valvindarna. I parlamentsvalet 2001 var han kandidat i Witney, en säker valkrets för de konservativa, och blev invald i underhuset.
Han befordrades 2003 till att ingå i Tories skuggregering och steg snabbt till att bli chef för politisk samordning under parlamentsvalet 2005. Efter valet blev han partiets talesman i utbildningsfrågor.
Cameron valdes i slutet av 2005 till det konservativa partiets ledare. Partiets parlamentsgrupp röstade fram honom och den äldre och EU-skeptiske David Davis som de två slutkandidaterna, och i den efterföljande medlemsomröstningen fick Cameron 68 % av rösterna. Camerons tal till partikongressen tidigare under hösten ansågs ha varit en succé och starkt ha bidragit till att han fick medlemmarnas förtroende.
Under sin partiledarperiod styrde han partiet åt mitten, i synnerhet i sociala frågor, vilket ledde till stora framgångar i flertalet opinionsmätningar. Han ledde senare partiet till valframgång i underhusvalet den 6 maj 2010, då det för första gången sedan 1992 blev Storbritanniens största parti i allmänna val. Dock fick Tories inte egen majoritet i underhuset, varför samtal med Liberaldemokraterna om en möjlig koalitionsregering inleddes dagen efter valet.[8] Den 11 maj 2010 meddelade Cameron att han avsåg att bilda en koalitionsregering med Liberaldemokraterna, vars partiledare Nick Clegg skulle bli vice premiärminister. Vid 43 års ålder blev Cameron Storbritanniens yngste premiärminister sedan Lord Liverpool år 1812 och hans regering med Liberaldemokraterna blev den första koalitionsregeringen i Storbritannien sedan andra världskriget.
Vid nästa parlamentsval den 7 maj 2015 blev Cameron omvald med god marginal och kunde nu bilda en egen majoritetsregering med 330 mandat. Ett av löftena i valkampanjen var att det skulle hållas en folkomröstning om Storbritanniens medlemskap i EU. En förhandling med EU om en ny relation som blev klar i februari 2016 var utgångspunkt för folkomröstningen som hölls den 23 juni 2016. Alternativen i folkomröstningen blev kända som Brexit, för att lämna EU, och Remain, för att vara kvar i unionen med de omförhandlade villkoren. Resultatet blev ca 52% för Brexit och ca 48% för Remain. Dagen efter folkomröstningen meddelade Cameron att han skulle avträda som premiärminister till partikonventet i oktober samma år. Ett partiledarval utlystes till den 9 september, men redan den 11 juli när det stod klart att enbart Theresa May återstod som kandidat till posten valdes hon till ny partiledare.[9] Den 13 juli lämnade David Cameron in sin avskedsansökan till drottningen för att lämna väg för sin efterträdare Theresa May. Cameron satt kvar i underhuset till 12 september när han meddelade att han skulle lämna sin plats i parlamentet med omedelbar verkan.[10]
Premiärminister[redigera | redigera wikitext]
Den 11 maj 2010 avgick Gordon Brown som Storbritanniens premiärminister och Drottning Elizabeth II bjöd då in Cameron till att bilda regering.[11] Vid en ålder av 43 år blev Cameron den yngsta premiärministern sedan earlen av Liverpool 198 år tidigare.[3] I sitt första tal utanför 10 Downing Street offentliggjorde han sina planer på att bilda en regering tillsammans med Liberaldemokraterna, den första koalitionsregeringen sedan andra världskriget.
Cameron betonade vikten av att "skjuta partiernas skillnader åt sidan och arbeta hårt för nationens bästa."[3] Strax därpå utnämnde av Nick Clegg, ledare för Liberaldemokraterna till landets biträdande premiärminister.[11] Tillsammans kontrollerar partierna 363 mandat i underhuset med en majoritet på 76 mandat.[12] Den 2 juni 2010 då Cameron höll sin första session för premiärministersfrågor (PMQ:s), började han genom erbjuda sitt stöd och medkänsla till dem som drabbats av skottlossningen i Cumbria.[13]
Den 5 februari 2011 kritiserade Cameron misslyckandet med "multikulturalism " i sitt första tal som premiärminister som handlade radikalisering och orsakerna till terrorism.[14]
Inför valet 2015 förklarade Cameron att han var villig att sitta som premiärminister hela mandatperioden 2015-2020 men inte längre än så.[15] Valet den 7 maj 2015 blev en stor framgång för Cameron som omvaldes och kunde fortsätta som premiärminister, men nu för en majoritetsregering. Efter folkomröstningen om medlemskapet i EU den 23 juni 2016 meddelade Cameron att han skulle avträda som premiärminister. Redan den 13 juli 2016 efter att det blivit klart att Theresa May skulle ta över lämnade Cameron in sin avskedsansökan till drottningen.[16]
Politik och åsikter[redigera | redigera wikitext]
Självbeskrivning[redigera | redigera wikitext]
Cameron har beskrivit sig själv som "modern medkännande konservativ" och har talat om ett behov av en ny typ av politik samt att han var trött på "Punch and Judy-politiken" i Westminster.[17] Han har förklarat att han verkligen är ett stort fan av Margaret Thatcher men att det inte gör honom till en som sympatiserar med Thatcher.[18] Han säger sig också vara "liberalkonservativ" och "inte en djupt ideologisk person."[19] Som ledare för oppositionen uppgav Cameron att han inte hade för avsikt att motsätta sig regeringen som en självklarhet och att de konservativa skulle ge sitt stöd i områden där man gjort upp avtal. Han har uppmanat politiker att koncentrera sig mer på att förbättra människors lycka och allmänna välbefinnande, istället för att enbart fokusera på finansiella förmögenheter.[20] Det har förekommit uppgifter om att han under en middag med journalister beskrivit sig själv som "arvtagare till Blair".[21] Han anser att brittiska muslimer har en skyldighet att integreras i den brittiska kulturen, men konstaterar att samhällsföreteelser såsom skilsmässor och narkotikamissbruk är oinspirerande för viljan till integration.[22]
Daniel Finkelstein har sagt att tiden fram tills att Cameron valdes till ledare för det Konservativa partiet gick åt till "en liten grupp av oss (mig själv, David Cameron, George Osborne, Michael Gove, Nick Boles och Nick Herbert tror jag, en gång eller två gånger) brukade mötas för att byta politiska åsikter, äta pizza, och diskutera framtiden för det Konservativa partiet".[23]
Cameron samarbetade med Dylan Jones genom att ge honom intervjuer och tillgångsmaterial för att han skulle kunna producera boken Cameron on Cameron.[24]
Cameron är för legalisering av samkönade äktenskap.[25]
Parlamentarisk röstning[redigera | redigera wikitext]
Under november 2001 röstade Cameron för att ändra lagstiftningen för att kunna tillåta att människor som är fängslade på en polisstation att ge fingeravtryck för att vid utredning om terrorism kunna finnas till hand som identifikation.[26] I mars 2002 röstade han mot förbudet om jakt på vilda däggdjur med hundar.[27] I april 2003 röstade han mot införandet av förbud mot rökning på restauranger.[28] I juni 2003 röstade han mot NHS Foundation Trusts.[29] Han röstade även för att behålla det kontroversiella lagförslaget 28.[30]
I mars 2003 stödde han regeringens förslag om att använda "alla nödvändiga medel för att säkerställa nedrustning av Iraks massförstörelsevapen".[31] I oktober 2003 röstade han dock för att inrätta en rättslig utredning av Irakkriget.[32] I oktober 2004 röstade han ja till en lag om registrerat partnerskap för homosexuella.[33] I februari 2005 röstade han för att ändra texten i förebyggande av terrorism från "Utrikesdepartementet kan genomföra en kontroll av en individ" till "Ministern kan vända sig till domstol för en kontroll för..."[34] I oktober 2005 röstade han mot identitetskortsförslaget.[35]
Brexit[redigera | redigera wikitext]
I kampanjen inför folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap i EU stödde Cameron Remain-sidan för ett starkare Storbritannien i EU.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ ”David Cameron - Witney Conservatives”. Witney Conservatives. Witney Conservatives. 6 maj 2010. Arkiverad från originalet den 24 december 2011. https://web.archive.org/web/20111224130836/http://www.witneyconservatives.com/person/david-cameron-mp-witney-constituency. Läst 22 december 2011.
- ^ ”Hall of Fame, David Cameron”. BBC Wales. Arkiverad från originalet den 29 juni 2012. https://archive.today/20120629064242/www.bbc.co.uk/wales/ps/sites/roughguide/hall_of_fame/pages/david_cameron.shtml. Läst 7 augusti 2009.
- ^ [a b c] Hough, Andrew (11 maj 2010). ”David Cameron becomes youngest Prime Minister in almost 200 years”. Daily Telegraph (London). Arkiverad från originalet den 13 maj 2010. https://web.archive.org/web/20100513031801/http://www.telegraph.co.uk/news/newstopics/politics/david-cameron/7712545/David-Cameron-becomes-youngest-Prime-Minister-in-almost-200-years.html. Läst 11 maj 2010.
- ^ Cameron Minor's schooldays: How his extraordinary life at his exclusive prep school helped shape our PM
- ^ Francis Elliott and James Hanning (18 mars 2007), ”The many faces of Mr. Cameron”, The Mail on Sunday (London), http://www.dailymail.co.uk/pages/live/articles/news/news.html?in_article_id=442913&in_page_id=1770, läst 4 september 2007
- ^ Nicholas Wood, "New aide for Prime Minister", The Times, 13 mars 1992.
- ^ Nicholas Wood, "Strain starts to show on Major's round the clock 'brat pack'", The Times, 23 mars 1992.
- ^ Cameron vill regera med Liberaldemokraterna, Dagens Nyheter 7 maj 2010
- ^ ”Theresa May efterträder David Cameron”. Aftonbladet. 11 juli 2016. https://www.aftonbladet.se/a/l1eXOG.
- ^ ”Cameron lämnar parlamentet - Nyheter (Ekot)”. sverigesradio.se. 12 september 2016. https://sverigesradio.se/artikel/6515430.
- ^ [a b] ”David Cameron is UK's new prime minister”. BBC News. 11 maj 2010. http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/politics/election_2010/8675265.stm. Läst 11 maj 2010.
- ^ Britain’s Improbable New Leaders Promise Big Changes New York Times, 12 maj 2010
- ^ ”Cameron Takes First PMQs Of Coalition Govt”. Sky News. 2 juni 2010. Arkiverad från originalet den 11 juli 2012. https://archive.is/20120711173648/http://news.sky.com/story/784360/cameron-takes-first-pmqs-of-coalition-govt. Läst 18 oktober 2010.
- ^ ”State multiculturalism has failed, says David Cameron”. BBC News. 5 februari 2011. http://www.bbc.co.uk/news/uk-politics-12371994. Läst 5 februari 2011.
- ^ ”David Cameron 'won't serve third term' if re-elected” (på engelska). BBC. 24 mars 2015. https://www.bbc.com/news/uk-politics-32022484.
- ^ ”David Cameron lämnar över till Theresa May”. www.expressen.se. 13 juli 2016. https://www.expressen.se/nyheter/david-cameron-lamnar-over-till-theresa-may/.
- ^ Jonathan Freedland, "Enough of this love-in: Bush was a compassionate conservative too", Guardian Unlimited, 7 december 2005. Retrieved 6 november 2006.
- ^ "Cameron: Tories need new identity", BBC News Online, 17 november 2005. Retrieved 6 november 2006.
- ^ Andrew Rawnsley, "'I'm not a deeply ideological person. I'm a practical one'", Guardian Unlimited, 18 december 2005. Retrieved 6 november 2006.
- ^ "Make people happier, says Cameron", BBC News Online, 22 maj 2006. Retrieved 6 november 2006.
- ^ Andrew Pierce "Horror as Cameron brandishes the B word", The Times Online, 5 oktober 2005. Retrieved 25 november 2006.
- ^ ”David Cameron: What I learnt from my stay with a Muslim family”. Guardian (London). 13 maj 2007. http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2007/may/13/comment.communities. Läst 13 april 2010.
- ^ Finkelstein, Daniel (19 februari 2010). ”Why Purnell mattered”. Times Online. Arkiverad från originalet den 26 mars 2010. https://web.archive.org/web/20100326042015/http://timesonline.typepad.com/comment/2010/02/the-departure-of-james-purnell-is-a-disaster-for-the-centre-left-because-he-really-matterd--before-the-2005-general-electio.html. Läst 13 april 2010.
- ^ ”Peter Oborne's review of Cameron on Cameron in Prospect Magazine, 2008–12”. Prospect Magazine. 20 december 2008. http://www.prospectmagazine.co.uk/2008/12/theaudacityofdave/. Läst 13 april 2010.
- ^ The time has come for gay couples to marry retrieved 9 maj 2012
- ^ House of Commons Hansard Debates for 26 Nov 2001 (pt 30), arkiverad från ursprungsadressen den 23 november 2007, https://web.archive.org/web/20071123131449/http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200102/cmhansrd/vo011126/debtext/11126-30.htm#11126-30_div82, läst 20 september 2007
- ^ House of Commons Hansard Debates for 18 Mar 2002 (pt 40), arkiverad från ursprungsadressen den 23 maj 2007, https://web.archive.org/web/20070523034243/http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200102/cmhansrd/vo020318/debtext/20318-40.htm#20318-40_div199, läst 20 september 2007
- ^ House of Commons Hansard Debates for 14 Apr 2003 (pt 15), arkiverad från ursprungsadressen den 30 juni 2007, https://web.archive.org/web/20070630224840/http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200203/cmhansrd/vo030414/debtext/30414-15.htm#30414-15_div162, läst 20 september 2007
- ^ House of Commons Hansard Debates for 8 Jul 2003 (pt 27), arkiverad från ursprungsadressen den 23 november 2007, https://web.archive.org/web/20071123131459/http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200203/cmhansrd/vo030708/debtext/30708-27.htm#30708-27_div280, läst 20 september 2007
- ^ Nicholas Watt (2 juli 2009). ”David Cameron's history on Section 28”. The Guardian (London). http://www.guardian.co.uk/politics/2009/jul/02/david-cameron-gay-pride-apology. Läst 13 april 2010.
- ^ House of Commons Hansard Debates for 18 Mar 2003 (pt 48), arkiverad från ursprungsadressen den 21 augusti 2007, https://web.archive.org/web/20070821064145/http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200203/cmhansrd/vo030318/debtext/30318-48.htm#30318-48_div118, läst 20 september 2007
- ^ House of Commons Hansard Debates for 22 Oct 2003 (pt 33), http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200203/cmhansrd/vo031022/debtext/31022-33.htm#31022-33_div335, läst 20 september 2007
- ^ House of Commons Hansard Debates for 12 Oct 2004 (pt 34), arkiverad från ursprungsadressen den 30 juni 2007, https://web.archive.org/web/20070630192558/http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200304/cmhansrd/vo041012/debtext/41012-34.htm#41012-34_div256, läst 17 september 2007
- ^ House of Commons Hansard Debates for 28 Feb 2005 (pt 40), arkiverad från ursprungsadressen den 26 augusti 2007, https://web.archive.org/web/20070826160700/http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200405/cmhansrd/vo050228/debtext/50228-40.htm#50228-40_div101, läst 19 september 2007
- ^ House of Commons Hansard Debates for 18 Oct 2005 (pt 35), arkiverad från ursprungsadressen den 23 november 2007, https://web.archive.org/web/20071123131539/http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200506/cmhansrd/vo051018/debtext/51018-35.htm#51018-35_div60, läst 20 september 2007
| Företrädare: Gordon Brown |
Storbritanniens premiärminister 2010–2016 |
Efterträdare: Theresa May |
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
| ||||||||||
.svg)