De fyra friheterna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

De fyra friheterna innefattar fri rörlighet för varor, tjänster, personer[1] och kapital. Dessa friheter utgör kärnan i den inre marknaden, den gemensamma marknaden mellan Europeiska unionens medlemsstater.[2] Fri rörlighet för varor har historiskt sett varit den mest utvecklade av dessa friheter.[3] De fyra friheterna syftar till att integrera medlemsstaterna mer med varandra.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Redan kol- och stålunionen (1951) angav frihet för anställningar över gränserna inom kol- och stålbranscherna. Romfördraget (1957) angav frihet för anställningar över gränserna i alla branscher. Särskilt direktiv 1968/360/EG beskev detta närmare.

I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet genomfördes stora förändringar för ökad fri rörlighet för kapital i samband med etablerandet av Ekonomiska och monetära unionen. Genom Schengensamarbetet, som påbörjades 1985 och införlivades inom unionens ramar genom Amsterdamfördraget den 1 maj 1999, upphörde alla systematiska personkontroller vid de inre gränserna inom Schengenområdet. Rörlighetsdirektivet garanterar fri rörlighet för unionsmedborgare inom unionens alla medlemsstater, även de som ännu inte implementerat Schengenregelverket.[4] I slutet av 2009 implementerades även tjänstedirektivet, som innebar en avreglering av tjänstemarknaden.[5]

Fri rörlighet för varor[redigera | redigera wikitext]

Fri rörlighet för varor har flera komponenter, bland annat att varor kan handlas mellan EU-länder utan tullar samt att de nationella regelverken i den enskilda EU-länderna ska samordnas och harmonieras så att standardiserade varor kan och får säljas inom hela EU.

Ett exempel är regelverket för standardisering och godkännande av cykelhjälmar, baserat på direktivet för personlig skyddsutrustning, 89/686/EEG.[6] Genom att uppfylla standarderna EN 1078 för vuxna eller EN 1080 för barn får hjälmen säljas inom hela EU. Det förenklar för europeiska produkttillverkare och utvecklare, som tidigare behövt ta hänsyn till, testa och uppfylla de nationella reglerna för vart land de velat sälja sina produkter i. Konsumenterna ges tillgång till större utbud av cykelhjälmar, vilket ökar konkurrensen på marknaden, vilket i sin tur leder till sänkta priser, ökad kvalitet och snabbare produktutveckling. Detta gynnar särskilt mindre medlemsländer, så som Sverige, som haft för små nationella marknader för att det alltid skulle löna sig för ett företag att investera i ett nationellt typgodkännande.[7]

Det finns också en momsunion som bland annat innebär att privatpersoner fritt kan köpa och ta hem varor inom gemenskapen för eget bruk, både vid resa och postorder.

Fri rörlighet för tjänster[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tjänstedirektivet

Fri rörlighet för personer[redigera | redigera wikitext]

Fri rörlighet för personer åtnjuter alla unionsmedborgare samt vissa tredjelandsmedborgare. Alla unionsmedborgare har rätt att uppehålla sig i en annan medlemsstat i upp till 90 dagar. De har även rätt att ta anställning i en medlemsstat på samma villkor som inhemska medborgare, och kan då stanna kvar längre än 90 dagar. En viss rätt till fri rörlighet, om än mer begränsad än den för arbetstagare, har studenter och pensionärer. Dessa grupper har också rätt att uppehålla sig i mer än 90 dagar om de kan visa att de inte kommer bli en belastning för den nya medlemsstaten. De måste kunna visa att de har tillräckliga tillgångar, i form av förmögenhet eller studiemedelsutbetalningar från hemlandet, och försäkringar för att inte ligga den nya medlemsstaten till last.

Tredjelandsmedborgare, som är familjemedlemmar till en unionsmedborgare, har rätt att flytta med till en annan medlemsstat om unionsmedborgaren uppfyller villkoren som ställs upp, alltså antingen vara en arbetstagare, eller har tillräckliga tillgångar och försäkringar för att sig själv och sina familjemedlemmar. Tredjelandsmedborgarnas rätt till fri rörlighet är alltså avhängiga, och skapas, som en del av unionsmedborgarens rättigheter

Fri rörlighet för kapital[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Euro

Fri rörlighet för kapital innebär att pengar får överföras utan tillstånd mellan EU-länder liksom inom ett land. EU har infört euro, en gemensam valuta, som de flesta medlemsländer infört, för att underlätta kapitalrörelser. För banköverföringar i euro har man skapat likadana praktiska förutsättningar för överföringar mellan EU-länder som inrikes. I praktiken har man tagit rutinerna för EU-betalningar och infört dem även inrikes, dock alltså endast för euro.

Undantag från de fyra friheterna[redigera | redigera wikitext]

Tillfälliga undantag från de fyra friheterna så som de är föreskrivna i unionens fördrag kan förekomma i vissa fall.

Övergångsbestämmelser i samband med anslutningsförfarande[redigera | redigera wikitext]

Den fria rörligheten för arbetstagare[redigera | redigera wikitext]

När en medlemsstat ansluter sig till unionen sker det genom att ett anslutningsfördrag upprättas. Detta kan innehålla framförhandlade begränsningar eller gynnande undantag för den nya medlemsstaten. En begränsning kan vara för hur den fria rörligheten kan utnyttjas av medborgare i de nya medlemsstaterna. Sådana övergångsbestämmelser har införts i de senaste anslutningsfördragen, anslutningsfördraget 2003, anslutningsfördraget 2005 och anslutningsfördraget 2011. Övergångsbestämmelserna kan tillämpas i högst sju år efter att anslutningen ägde rum och det är frivilligt för de befintliga medlemsstaterna om de vill tillämpa begränsningarna eller inte. De sista övergångsbestämmelserna för arbetstagare från de medlemsstater som anslöt sig till unionen den 1 maj 2004 upphörde den 1 maj 2011. Övergångsbestämmelser för bulgariska och rumänska arbetstagare gällde tills 2014 i Belgien, Frankrike, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Storbritannien, Tyskland och Österrike. Övergångsbestämmelser är i kraft för kroatiska arbetstagare sedan Kroatiens anslutning till unionen den 1 juli 2013 tills sju år gått.

Även EFTA-länderna fick använda samma regler eftersom de har fått del av de fyra friheterna på samma villkor som EU-länderna dock utan att fått delta i utformningen av dem. Schweiz använde begränsningar mot nya EU-länder så långt det var möjligt. En folkomröstning 9 februari 2014 gav resultatet att Schweiz ska begränsa invandringen från EU och förhandla om reglerna, något som EU inte gått med på.

Begränsningar i den fria rörligheten för kapital[redigera | redigera wikitext]

Cypern[redigera | redigera wikitext]

Som en följd av sin ekonomiska kris införde Cypern i mars 2013 kapitalkontroller som första medlemsstat någonsin i Europeiska unionen.[8][9] Det gällde gränser på medförande av kontanter vid utresa, på användande av cypriotiska kort utomlands och vissa andra begränsningar vid utförsel, samt gräns för kontantuttag i banker. Cyperns införande av kapitalkontroll granskades av Europeiska kommissionen och förklarades vara i överensstämmelse med unionens regler om möjliga undantag från den fria rörligheten av kapital när den nationella stabiliteten eller säkerheten står på spel. Åtgärderna kontrolleras löpande av kommissionen för att säkerställa att åtgärden inte går utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa Cyperns nationella stabilitet och säkerhet.[10] I början av 2014 upphävdes delar av restriktionerna och resterande restriktioner upphävdes den 6 april 2015.[11][12]

Grekland[redigera | redigera wikitext]

I slutet av juni 2015 införde Greklands regering begränsningar i den fria rörligheten för kapital in och ut ur landet. Kontantuttag begränsades till 60 € per dag. Detta till följd av de strandade förhandlingarna mellan regeringen och landets långivare Internationella valutafonden, Europeiska kommissionen och Europeiska centralbanken, [13] och de stora kontantuttag och utförsel av pengar som skett under en tid innan. Den 20 juli 2015 öppnade bankerna igen, men kapitalkontrollerna kvarstår tills vidare.[14] Kapitalkontrollerna väntas upphöra vid årsskiftet 2015/2016.[15]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Fri rörlighet för unionsmedborgare samt fri rörlighet för arbetstagare utgör båda delar av den fria rörligheten för personer.
  2. ^ ”Artikel 26 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 59. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  3. ^ ”EU:s inre marknad”. EU-upplysningen. http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Vad-EU-gor/Handel-och-tjanster-inom-EU/EU-inre-marknad/. Läst 20 april 2012. 
  4. ^ ”Schengen och fri rörlighet för personer”. EU-upplysningen. http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Vad-EU-gor/Schengen-och-fri-rorlighet-for-personer/. Läst 20 april 2012. 
  5. ^ ”Tjänster och kapital mellan EU-länder”. EU-upplysningen. http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Vad-EU-gor/Handel-och-tjanster-inom-EU/Tjanster-och-kapital-mellan-EU-lander/. Läst 20 april 2012. 
  6. ^ ”EUR-Lex - 31989L0686 - SV” (på SV). eur-lex.europa.eu. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:31989L0686:SV:HTML. Läst 5 september 2017. 
  7. ^ ”Single Market for Goods - Tillväxt - European Commission” (på sv). Tillväxt. http://ec.europa.eu/growth/single-market/goods_sv. Läst 5 september 2017. 
  8. ^ ”Cyprus becomes first ever euro-country to impose cash controls” (på engelska). EUobserver. 28 mars 2013. http://euobserver.com/economic/119601. Läst 6 april 2013. 
  9. ^ ”Cyprus capital controls 'may last a month'” (på engelska). BBC News. 28 mars 2013. http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-21970655. Läst 6 april 2013. 
  10. ^ http://europa.eu/rapid/press-release_IP-13-298_en.htm
  11. ^ ”Cyprus to ease capital controls” (på engelska). EUobserver. 21 februari 2014. http://euobserver.com/tickers/123228. Läst 21 februari 2014. 
  12. ^ [1]
  13. ^ Greek debt crisis: Banks to stay shut, capital controls imposed
  14. ^ Greek banks reopen with capital controls still in place
  15. ^ [2]
  16. ^ Lov om gjennomføring i norsk rett av hoveddelen i avtale om Det europeiske økonomiske samarbeidsområde (EØS) m.v. (EØS-loven).
Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.