Death metal

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Utvald kandidat.svg

Den här artikeln är nominerad till att bli en utmärkt eller bra artikel. Vad tycker du? Gör din röst hörd!

Death metal
Stilursprung 1980-talets mitt, Florida (USA)
Kulturella ursprung USA, Sverige, Storbritannien
Typiska instrument elgitarr, elbas, trummor, sång/grunt
Genrer som skapats ur denna genre Groove metal
Subgenrer Melodisk death metal, Technical death metal
Fusionsgenrer Blackened death metal, death/doom, deathcore, deathgrind, goregrind, pornogrind
Regionala scener Brasilien, Florida, Nederländerna, Polen, Storbritannien, Sverige
Relaterade ämnen
Heavy metal, Extrem metal

Death metal, ofta på svenska dödsmetall, är en extrem subgenre till heavy metal. Vanliga sättningar i en death metal-grupp är kraftigt distade och nedstämda elgitarrer och elbaser som spelas i tekniker såsom palm mute och växelslag, djup growlsång och/eller skrik, aggressiv och kraftfull trumteknik i form av dubbelpedal eller blast beat, mindre tonart eller atonalitet, kromatiska ackordföljder, högt tempo samt stora ton- och taktartsändringar. Texttemana inom death metal kan ofta åberopa religion, ockultism, mystik, natur, filosofi, fiktion, politik, våld (emellertid i slasherartade skildringar[1] eller andra extrema akter som stympning, dissektion, tortyr, våldtäkt, kannibalism och nekrofili), psykologi eller döden i allmänhet.[2][3]

Genren uppstod i USA under 1980-talets mitt, och byggde på den musikaliska strukturen ur thrash metal och tidig black metal.[4] Grupper som Venom, Slayer och Kreator var viktiga influenser för genrens skapande.[5][6][7] Possessed och Death anses ofta vara genrens pionjärer tillsammans med grupper som Obituary, Deicide, Cannibal Corpse och Morbid Angel.[8][9][10] Deaths sångare och frontman, Chuck Schuldiner, kallas allmänt "dödsmetallens fader" och var den enskilda person som betytt mest för stilens utveckling. På sena 1980-talet och tidiga 1990-talet fick death metal mer uppmärksamhet i media då stora skivbolag som Combat, Earache och Roadrunner Records började kontraktera death metal-grupper i snabbare takt.[11] Ungefär samtidigt spreds musikstilen även till Europa, särskilt till Storbritannien och Sverige.

Sedan dess har genren diversifierats, utökats och delats upp i flera subgenrer; såsom melodisk (i vilken Sverige snabbt blev världsledande[12][13]), teknisk och brutal death metal.

Vanligt förekommande rörelser och typer av dans till death metal på livespelningar är mosh och stagediving i publiken, samt headbanging som även brukar kunna utföras av gruppmedlemmarna under spelning.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Det finns flera bud på varifrån dödsmetall (death metal) som genrenamn uppstått. En teori pekar på att namnet härstammar från musikgruppen Death 1983, då en journalist skulle förklara för sina läsare att gruppen spelade sin egen stil: death metal.[14] (1984 utgav Death sin första demo, Death by Metal.[15]) En annan förklaring till namnets ursprung kommer från en fanzin (fan-tidning) som skapades av Thomas Gabriel Fischer och Martin Ain från Hellhammer och Celtic Frost, där begreppet ”death metal” etablerades. Namnet blev senare givet till Hallhammers samlingsalbum Death metal från 1984, utgivet av Noise Records.[16] Andra antydningar från olika utgivare är att namnet härstammar från demoskivan Seven Churches av Possessed 1985, som anses vara den första death metal-skivan och innehåller ett spår betitlat just "Death Metal".[17]

Upprinnelse och tidig historia (1983–1988)[redigera | redigera wikitext]

Chuck Schuldiner (1967–2001), Deaths frontman, kallas "dödsmetallens gudfader".[18]

Heavy metal-gruppen Venom från Newcastle upon Tyne utkristalliserade element av vad som senare blev känt som thrash, death och black metal med sitt album Welcome to Hell 1981.[19] Deras mörka och våldsamma ljud, skrikiga sång, makabra och stolt satanistiska bildspråk visade sig vara en stor inspirationskälla för extrem metal-grupper.[20] En annan mycket inflytelserik grupp var Slayer, som bildades 1981. Även om stilen kunde rankas som thrash metal var Slayers musik våldsammare än hos andra samtida thrash metal-grupper som Metallica, Megadeath och Anthrax.[21] Slayers rasande tempo och instrumentala skicklighet kombinerat med texter om död, våld, krig och Satanism vann kultstatus.[22] Enligt Allmusic inspirerade Slayers tredje album Reign in Blood (1986) hela death metal-genren.[23] Det hade en stor inverkan på genreledarna Death, Obituary och Morbid Angel.[21]

Jeff Becerra i Possessed myntade termen "death metal" 1983 på gruppens demo från 1984 med samma namn.[24] Han sägs även vara en av upphovsmännen till growlsång-tekniken som satt sitt avtryck i genren.[25]

Musikgruppen Possessed som grundades 1983 i San Francisco Bay Area tillskrevs av Allmusic att ha ”kopplat ihop” thrash och death metal 1985 med sitt album Seven Churches.[26] Samtidigt som de tillskrevs att ha fått inflytande av Slayer[27] hade nuvarande och tidigare medlemmar i gruppen även citerat Venom och Motörhead, liksom Exodus tidiga verk, som den viktigaste påverkan på deras ljud. Även om gruppen tidigare hade släppt två album och en EP har den av journalister och musiker beskrivits som monumental i utvecklingen av death metal-stilen[28], eller att ha blivit den första officiella death metal-gruppen.[29][30][31] Earache Records noterade att ”sådana som Trey Azagthoth och Morbid Angel låg bakom det de gjorde i sina ungdomsår på Possesseds skissplan som framgick på den legendariska inspelningen av Seven Churches. Possessed påstods göra mer för att ytterligare framkalla death metal än vad någon annan akt på scen hade gjort fram till mitten/slutet på 1980-talet”.[32] Under samma period som Possessed växte fram bildades en annan inflytelserik grupp, Death, i Florida. Gruppen hette ursprungligen Mantas och bilades 1983 av Chuck Schuldiner, Kam Lee och Rick Rozz. 1984 släppte de sin första demo med titeln Death by Metal, som följdes av ett flertal till. Kassetterna cirkulerade genom tape trading-världen[12], och gruppens namn inrättades snabbt. Gruppen gjorde också stor inverkan på scen, där gitarristen Schuldiner antog sig uppgiften som sångare. De snabba lågtonsriffen och solon kompletterades med ett snabbt trumspel, vilket skapade en stil som skulle slå igenom på tape trading-kretsar.[28] Schuldiner har blivit berömd av Eduardo Rivodavia på Allmusic om att vara allmänt erkänd som ”Fadern till death metal”.[33] Deaths debutalbum från 1987, Scream Bloody Gore, har beskrivits att ha blivit ”evolutionen från thrash till death metal” av About.coms Chad Bowar[34] och ”den första sanna death metal-skivan” av tidningen San Francisco Chronicle.[35] Tillsammans med Possessed och Death räknas också de amerikanska grupperna Necrophagia, Massacre, Autopsy, Immolation, Cannibal Corpse och Post Mortem som pionjärer.[36][37]

Växande popularitet (1989–1994)[redigera | redigera wikitext]

Unleashed är en av de svenska grupperna som dök upp i början på 1990-talet.

1989 hade många musikgrupper kontrakterats av ivriga skivbolag som ville tjäna pengar på denna genre – inklusive Floridas Obituary, Morbid Angel och Deicide.[38] Detta kollektiv av death metal-grupper från Florida är ofta stämplat som “Florida-döds”. Dödsmetallen spred sig till Sverige i slutet på 1980-talet och blomstrade med pionjärer som Carnage, God Macabre, Nihilist (forna Entombed), Dismember, Therion och Unleashed. I början på 1990-talet blev tillväxten av melodisk death metal känd genom grupper som Dark Tranquility, At the Gates och In Flames vilka använde sig av ackord och harmonier som var inspirerade från Iron Maiden. Genren fick även smeknamnet ”Göteborgs-döds”, eftersom melodeath-grupperna oftast var från Göteborg.[39] Ungefär samtidigt dök en ny scen upp i Australien som leddes av Blood Duster, Deströyer 666 och Bestial Warlust. Denna scen imiterade den klassiska dödsmetallen från grupper som Possessed och Morbid Angel.[40]

De ursprungliga innovatörerna fick följe av nya subgenrer i slutet på 1980-talet. Den brittiska gruppen Napalm Death blev alltmer associerad med death metal, särskilt albumet Harmony Corruption från 1990 som visar aggressiva och lite mer tekniska gitarriff, en komplex rytmik, sofistikerad growlsång av Mark "Barney" Greenway och socialt medvetna textämnen, vilket ledde till en sammanslagning med subgenren grindcore (och även brutal death metal). Andra grupper som väsentligt bidrog till denna tidiga utveckling var brittiska Bolt Thrower och Carcass, och New York-gruppen Suffocation (som också gav ett visst upphov till deathgrind). I USA växte death metal-scenen i flera delstater men var fortfarande störst i Florida, där exempelvis gruppen Cannibal Corpse gjorde sig bemärkta med debutalbumet Eaten Back to Life – som innehåller mycket brutala splatterfyllda texter sjungna med en extremt djup growlsång av Chris Barnes.[41]

Immolation är en av grupperna som bidrog till dödsmetallens utveckling i New York.

För att sluta cirkeln släppte Death 1991 sitt fjärde album, Human, ett exempel på den moderna dödsmetallen. Chuck Schuldiner hjälpte till att tänja på gränserna för kompromisslöst tempo och teknisk virtuositet, och att blanda tekniska och intrikata rytmiska gitarrarbeten med komplexa åtgärder och känsloladdade gitarrsolon.[42] Andra exempel är Caracass Necroticism – Descanting the Insalubrious, Suffocations Effigy of the Forgotten och Entombeds Clandestine från 1991. Vid denna tidpunkt fanns ovanstående kännetecken med hastiga tempoväxlingar, stundom extremt snabba trumtakter, osunda texter och vrålande growlsång. Subgenren technical death metal som kännetecknar främst detta fick sin riktiga upprinnelse av grupperna Atheist och Cynic.[43]

Earache, Relativity och Roadrunner Records blev genrens viktigaste skivmärken[44] – där Earache släppte album av Carcass, Napalm Death, Morbid Angel och Entombed, och Roadrunner släppte album av Obituary och nederländska Pestilence. Även om dessa skivbolag inledningsvis inte märkte death metal blev de genrens ”flaggskepp” i början på 1990-talet. Utöver dem bildades även andra skivbolag såsom Nuclear Bleast, CMR och Peaceville Records. Många av bolagen skulle komma att uppnå framgångar också i andra metal-genrer under hela 1990-talet.

I september 1990 höll Deaths manager den första nordamerikanska death metal-festivalen – Day of Death – i Milwaukee-förorten Waukesha, Wisconsin, där 26 grupper framträdde.

Minskande popularitet (1994–2002)[redigera | redigera wikitext]

På grund av dödsmetallens nyare framgång började många äldre grupper att kliva av scenen. Trots detta fortsatte rörelsen med en minskande popularitet och tillströmning.[45] Detta skedde delvis på grund av att Earache inte förnyade sitt kontrakt med distributionsföretaget Sony Music 1995, och Earaches ledare Digby Pearson erkände dessutom att dödsmetallen hade börjat tråka ut honom och han letade efter något mer spännande. En annan orsak till problemet låg dock längre tillbaka, då skivbolagen i slutet på 1980- och början på 1990-talet skrivit märkesavtal med nästan alla death metal-grupper dömda utifrån en enkel demo. I motsats till äldre grupper som till exempel Death, Morbid Angel och Napalm Death som kämpade i flera år för skivkontrakt hade de nyare grupperna mycket lätt att få ett material som räckte till, utan att spendera tillräckligt med tid för att skapa något unikt. Detta upprörde bland andra Chuck Schuldiner, som beskrev den internationella death metal-scenen 1995 som översvämmad av oinspirerande och föga originella grupper.[46]

Dying Fetus är hittills en av New York-scenens ledande grupper.

Trots den minskade populariteten släpptes fortfarande många inflytelserika album, även Morbid Angel lyckades få mer popularitet med sitt album Domination (1995) som visade mer komplexitet och aggression än gruppens tidigare utgåvor, och Death släppte sitt ytterligare lite mer tekniska album Symbolic. New York-scenen gjorde sig också märkt med utgåvor av Incantation, Immolation och Mortician. Incantations Mortal Throne of Nazarene och Upon the Throne of Apocalypse blev av fans ansedda som gruppens hittills mest brutala och originella verk. Även Immolations Here in After och Morticians House by the Cemetery betraktades som en av den mest intensiva dödsmetallen.[45] Från mitten av 1990-talet var skivbolagen inte längre intresserade av att skriva fler kontrakt med de nya grupperna, utan såg till att behålla de flesta kommersiella framgångarna. Relapse Records blev den ledande distributören i USA, genom att skriva mängder av kontrakt med både gamla och nyare grupper.[47] Några av dessa grupper var Skinless och Dying Fetus, som idag är världsledare inom New York-scenen.

1998 släppte Death sitt mycket avancerade tekniska album The Sound of Perseverance (vilket blev gruppens sista album, eftersom Schuldiner året därpå lade ned gruppen och sedermera 2001 avled i cancer), som med dess progressiva stämpel hjälpte till att sätta en ny standard för genren. Morbid Angel följde Deaths fotspår med utgivelsen av Gateways to Annihilation.[48] Cannibal Corpse släppte också ett par viktiga album i slutet av 1990-talet, som Gallery of Suicide och Bloodthirst, för dödsmetallens utveckling med sångaren George ”Corpsegrinder” Fisher som relativt ny i gruppen. Ungefär samtidigt började de två stora skivbolagen Earache och Century om på nytt att uppmärksamma death metal-grupper. Detta kunde bland annat ses då Earache började ge ut album av Hate Eternal, och Century rekryterade Cryptopsy och Krisiun.[49] För övrigt påstod Earache att både Napalm Death och Morbid Angel hade sålt över en miljon plattor vid denna tidpunkt.[50]

Senare historik (2002–)[redigera | redigera wikitext]

Trots de många nya och viktiga utgåvorna har det varit en viss oro i den undre världen, om hur stor potential dödsmetallen har att skapa fler inflytelserika grupper, eftersom flera musiker anser att grupper redan har gjort vad de kan göra. Exempelvis har King Fowley från Deceased uttalat sig med att dödsmetallen för honom endast upprepar sig, och är allt vad den kan.[49] Denna ståndpunkt delades dock inte av alla; enligt Niles gitarrist Karl Sanders finns mycket mer att göra, och resurser finns fortfarande.[51]

Vissa grupper har dock på senare tid haft mindre framgång, och även brutit sig in på topplistorna. Morbid Angels Heretic från 2003 hamnade på Top Heatseekers som nummer 27[52], Cannibal Corpses Evisceration Plague 2009 kom på plats 66 på den amerikanska hitlistan Billboard 200[53] och Obituarys Darkest Day (2009) slutade som nummer 32 på Top Heatseekers.[54]

Musikalisk uppbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Dödsmetallens vanliga ljud varierar ofta från att vara extremt brutalt till mycket tekniskt och komplext.[48] Generellt är det karaktäriserat med kraftigt distade och nedstämda elgitarrer, dubbelslagstrummor i trumsetet som spelas med blast beat, och en ilsken vrålande/skrikande growlsång. Ljudbilden är mycket snabb, kaotisk och fylld med tempoväxlingar. Vissa grupper spelar dock emellertid långsamma, djupa och monotona melodier med genljudande gitarrer som syftar till att skapa en skrämmande atmosfär. Inom dödsmetallen finns åtskillnader mellan scener, i synnerhet ”Forida-döds” och New York-stilen, som sätter extra vikt på vissa delar av death metal. En typisk death metal-besättning består av en sångare, trummis, basist och två gitarrister.

De distade och nedstämda gitarrerna spelas ofta med tekniker som palm mute och tremolo. Gitarrskalor som oftast förknippas med death metal är moll-skalan och den frygiska.[55] Trummorna har en dominerande roll, bland annat med en tydlig ljudmässig skillnad mot black metal, och de snabba trumslagen i death metal liknar närmast en skjutande kulspruta.[56] Till exempel sägs det att trumslagen inom thrash-, black- och death metal ibland kan uppnå 300 taktslag per minut.[57] Basen har ofta en mycket bullrig framtoning, men är vanligtvis kvar i ljudbilden som basfrekvenserna ofta representerar i förhållande till dubbla baskaggar och kraftigt distade gitarrer med framhävda basfrekvenser. Sången karaktäriseras som ilsken, dyster och anpassad till de lågtonade gitarrerna vid användning av gutturala vrål och/eller annan strupsång. Sångtekniken kallas även ”Cookie Monster-sång”, då den har likheter med Cookie Monster från Sesame Street.[58] Jeff Becerra (Possessed) och Kam Lee (Massacre) anses vara upphovsmännen till death-grunten.[25] Possessed gjorde första gången användning av tekniken på sitt album Seven Churches (1985). Sångaren Becerra berättade hur gitarristen Mike Torrao under sånglektioner sade att han borde försöka vara som Conrad ”Cronos” Lant i Venom och Tom Araya i Slayer.[59] Sången utgör ofta ett ansikte av death metal, eftersom tekniken har blivit genrens mest framträdande kännetecken hos människor som inte lyssnar regelbundet på musiken.[56]

Deicide blev bland de första death metal-grupperna med mycket antikristna låttexter[60] och Slayer-inspirerande gitarriff på deras tidigare material.[61]

Death metal föddes ur thrash metal i början och mitten på 1980-talet, med särskilt stor inspiration från Slayer och Kreator, och var snarare en förfining av dess tempo och aggression. En anmärkningsvärd skillnad är emellertid att death metal är mindre melodisk. Metalmusikjournalisten Garry Sharpe-Young förklarade hur dödsmetallen dunkade melodier till döds och kastade dem i soporna efter ren snabb- och hårdhet.[62] I death metal är riffen mycket betydelsefulla och ofta kromatiskt uppbyggda. I den snabba ljudbilden ses ofta tempoväxlingar, åtskilda av störande pauser.[63] Många grupper gör också användning av powerackord och dissonans (missljud).[64] Precis som i jazz, progressiv metal och progressiv rock används lutande rytmiska figurer; femtedelsrytmer, 5/4-rytmer, 9/4-rytmer och liknande. I death metal är de dock mestadels låga, så de låter fel i förhållande till varandra. Det kan till exempel bli en 7/4-rytm följt av en 13/4-rytm, och återigen en 5/4-rytm därefter. Det är anledningen till att dödsmetallen stundom låter så kaotisk som den gör (gruppen Death är ett tydligt sådant exempel). För att uppnå detta har musikerna tvingats synkronisera musiken mycket noggrant för att inte slå fel i förhållande till varandra.[65] Många grupper lägger betoningen på strukturella förändringar (som tar avstånd från standarden, verser och refränger), som hjälper till att skapa nya motiv och teman.[66] Många påpekar att death metal skiljer sig från populärmusik på grund av dess komplexa och tekniska kapacitet, vilket är mycket svårt att spela.[67]

Till konsertuppträdanden släppte death metal-grupper generellt den tidigare metal-stilens dramatik och utstyrsel och använder istället vanliga vardagskläder som slitna jeans och vanliga skinnjackor.[68] Ett undantag var Deicides Glen Benton, som brände ett upp- och nedvänt kors i pannan och bar rustning på scen. Morbid Angel använder en nyfascistisk bildstil[68], och när Death gick under namnet Mantas uppträdde de (för sin enda spelning under detta namn) insmorda i teaterblod för att kompensera deras musikaliska stil.[69]

Regionala scener[redigera | redigera wikitext]

De flesta grupperna följer det mönster som beskrivs i föregående avsnitt, men det förekommer variationer. En åtskillnad görs mellan två scener, i synnerhet Florida-döds och New York-stilen.[70]

Florida-dödsen kännetecknas av distade gitarrer, som inte är lika mycket nedstämda som i andra typer av death metal. Gitarrspelet är fast, exakt och mycket rent och trummorna är som oftast sett karaktäriserade av en kulspruta som blast beats. Många av grupperna från detta område ingick samarbete med producenten Scott Burns som i hans musik tillåter hög ljudkvalitet, som blev ett tydligt kännetecken av scenen, och det gav även ytterligare epitet kallad ”Solskenstatsscenen”.[71] Några av de mest noterbara grupperna inom denna scen är Morbid Angel, Death och Cannibal Corpse.

New York-stilen antog många element från Florida-dödsen men fokuserar särskilt på rytmer, tidssignatur och tempoväxlingar. Gitarrspelet kännetecknas särskilt av nedstämda ”slam”-riff som är idealiska för mosh-dansen. Det råder en bred enighet att Suffocation definerar New York-stilen, och deras inslag av krossande breakdowns var en särskild karaktär i den. Idag är Skinless och Dying Fetus dominerande grupper i stilen, med sina publik-tillfredsställande mosh-riff och komplexa planläggning.[72] Ur New York-stilen uppstod en annan stil som huvudsakligen leds av grupperna Incantation, Immolation och Mortician. Dessa grupper använder sig av ultradjup growlsång, antikristna texter och långsamma sektioner med hotfulla gitarriff vilket ger en skrämmande atmosfär. För att betona gitarrspelet placerar de in höga toner i den djupa musiken.[72]

Låttexter[redigera | redigera wikitext]

Cannibal Corpses brutala slasher- och splatter-textteman (kombinerat med extrema skildringar om våldtäkt) har medfört att gruppen har förbjudits i flera länder (både på scen och handelsmarknaden).[73]

Dödsmetallens texter behandlar som oftast våld från slasher- och splatter-skräckfilmer, ockultism, Satanism, mystik, filosofi och samhällskritik – men särskilt splatterteman och Satanism har gjort det största avtrycket.

Splattertemana var en av de första sakerna som dök upp och introducerades av bland andra Death och Necrophagia[74], som kom inspirerat från våld i slasher- och splatterfilmer.[75] Även om våld också kan utforskas i många andra genrer är handlingarna mycket mer detaljerat skildrade i death metal – som till exempel stympning, dissektion av människor, tortyr, våldtäkt och nekrofili. Dessa texter kan också uttrycka psykologiska överväganden i många avseenden. Till exempel i Cannibal Corpses låt "Necropedophile" från albumet Tomb of the Mutilated (1992) har gruppens forne sångare Chris Barnes uttryckt sina tankar om en sinnessjuk man som slår ihjäl barn och våldtar dem. Detta talar således inte bara om allmänt våld, utan visar också en man med förvrängt psyke.[76] En annan form av splatter-låttexter kan hittas i Carcass material, där ämnena också ges mer humoristiska inslag genom användning av en komplicerad medicinsk terminologi för att beskriva de våldsamma handlingarna. Flera musikgrupper har haft samma komiska tillvägagångssätt med inspiration från lågbudget-thrillers och seriemördares handlingar. Till exempel har varje låt av Chicago-gruppen Macabre innehåll om en seriemördares liv eller handlingar. I lågbudget-splatterfilmer är kvinnohat ofta ett mycket återkommande tema, och sådana pornografiska splattertexter används regelbundet av exempelvis Cannibal Corpse, GUT och Dead.[77] Till exempel har GUTs medlemmar pseudonymerna ”Torturer of Lacerated and Satanic Tits”, ”Organic Masturbator of 1000 Splatter Whores” och ”Spermsoaked Consumer of Pussy Barbecue”.

Om de våldsamma temana påpekade sociologen Keith Kahn-Harris att detta kunde ha att göra med en ”fascination för människokroppen”, som alla människor delar i en eller annan grad, med ett ”grundläggande önskemål”.[78] Även om grupperna ofta berikar våld och mörker väcker dessa lika mycket rädsla som avsky vid tanken på att ha efterprövat dem i verkligheten, som med andra människor, förklarade Harris.[78] Heavy metal-författaren Gavin Baddeley har också sagt att det finns ett samband mellan ”hur bekant en är med sin dödlighet” och ”hur mycket de vill se död och våldsamma bilder” i media.[79] Förutom detta försvarar grupperna genren med att påpeka det är en mer extrem form av underhållning i stil med skräckfilmer[80], och dessa texter är en ren ironi som inte på något sätt skall tas på allvar.[81] I en filmad intervju (bonusmaterial i CD/DVD-utgåvan) vid bearbetningen av Cannibal Corpses album Evisceration Plague 2009 medgav basisten Alex Webster att gruppen först väljer en lyrisk idé utifrån vad deras komponeringar får dem att tänka på, men ibland tvingas de byta ut eller radera vissa av sina skrivna ord på grund av uttalssvårigheter vid sånginspelningarna till tempofyllda låtar.[82]

Morbid Angel har skrivit flera låttexter som berör Lovecrafts myt om Cthulhu, och det påstås även att de tror på denna mytiska kosmos.[83]

Satanistiska teman introducerades av bland annat Possessed, och deras antikristna uttalanden är med stor inspiration från Slayer. Många av dessa åsikter håller sig dock till fantasi och är mer av ett bidrag till att skapa en skrämmande gruppbild. Exempel på death metal-grupper med satanistiska aspekter är Deicide som framför en ren Satanism i ena änden, och Morbid Angel som visar ett mer filosofiskt tänkande i den andra.[84] Andra grupper som Immolation och Entombed har dock ersatt satanismen med en direkt religionskritik mot kristendomen, och påståenden om kyrkans hjärntvättning av befolkningen, för att upprätthålla makten i samhället.

Även om skräckfilmer och satanistisk filosofi har haft ett stort inflytande hos många death metalgrupper har den amerikanska skräckförfattaren H.P. Lovecraft lämnat ett avtryck som kan ses hos grupper som Morbid Angel, Entombed och Nile som vardera har använt citat från Lovecrafts böcker i sina egna texter. Särskilt hans mytologiska Cthulhu-universum har använts av flera grupper.[83]

Emellertid har också andra grupper utvecklat en kristen motsats till det ockulta och den ondskefulla Satanismen (som mer urskiljs av subgenrerna black metal och unblack metal), där den australiska technical death metal-gruppen Mortification blev den första världskända med att framföra kristen death metal. Deras album Scrolls of the Megilloth (1992) samlade till sig uppmärksamhet från heavy metal-underjorden, och gruppen är idag även äldst death metal-grupp med det temat.[85]

Censur och anklagelser[redigera | redigera wikitext]

På flera ställen är det synligt att grupper via sina texter har förbjudits på grund av de brutala och satanistiska temana. Deicide har bland annat förbjudits att spela på vissa ställen; till exempel i chilenska Valparaiso skapades en gruppaffisch där Jesus blir skjuten i pannan[86], och till olika festivaler som Hellfest efter att flera gravar blivit spraymålade med orden ”When Satan Rules His World”, som är en låt från Deicides album Once Upon the Cross (1995). Rätt så nyligen förbjöd den brittiska TV-kanalen Scuzz också deras musikvideo till låten ”Homage for Satan”, som innehöll blodförryckta zombier på ett uppdrag att fånga en präst.[87] 1996 förbjöds all försäljning av Cannibal Corpses utgåvor i Australien, och alla deras skivor togs bort från hyllorna.[88] Detta berodde på att Australian Recording Industry Association och Australian Music Retailers Association var på väg att införa ett nytt system som identifierat alla plattor med stötande innehåll i det de kallade ”uppförandekods-avmärkning”.[89][90] Morbid Angel har också flera gånger anklagats för att vara fascister, särskilt på grund av sångaren David Vincents nyfascistiska bildstil. Gruppen har dock hittills avvisat alla anklagelser.[91]

När det gäller de våldsamma temana har death metal också anklagats för att ha ett dåligt inflytande på barn och ungdomar, vilket har lett till mord. En anklagelse som detta uppdagades när en ung man vid namn Andrea Volpe, som spelade i en death metal-grupp, dödade sin exflickvän i januari 2004.[92] Andra grupper som Cannibal Corpse har också anklagats för liknande påverkan på barn.[93] Vid flera tillfällen har fans till Glen Benton i Deicide kopplats till olika mord.[92] Själv har han dock uttalat sig med att folk ska låta bli att ge människor som honom och Marilyn Manson skulden, eftersom de enligt honom aldrig sagt att de ska vara förebilder för allas barn, då saken enbart handlar om underhållning.[92] Efter en livespelning i Polen den 13 november 2005 greps Morticians sångare/basist Will Rahmer av polsk polis, och anhölls i två månader, för att ha påståtts överfalla en taxichaufför med kniv och stal bilen.[94]

Det finns förvisso få bevis på att vanliga barn kan förvandlas till mördare på grund av musik, men forskare som studerat unga människor och musik har uttryckt oro för att barn som redan har psykiska problem kan påverkas. Professor Don Roberts från Stanford University anser att barn som är våldsamma eller depressiva måste hållas borta från death metal.[92] Denna åsikt delas också av barnpsykiatriker Dr. Shamsie som sagt att denna musik är farlig i synnerhet för unga människor som lever i en dålig miljö med droger, och som inte haft en varm och nära relation med sina föräldrar.[95]

Sub- och fusionsgenrer[redigera | redigera wikitext]

Omkring 1990 började death metal att delas upp i subgenrer. Det bör dock noteras att de exemplifierade grupperna inte nödvändigtvis skall ses som exklusiva för en viss stil. Många grupper kan helt enkelt placeras i två eller fler av följande kategorier, och en grupps specifika kategorisering är ofta en källtolkning till personliga uppfattningar och påståenden.

Nile är kända för att spela både brutalt och extremt tekniskt, och deras huvudsakliga texttema berör forntidens Egypten.[96]
  • Progressiv death metal är en stil som uppstod när extrem metal-grupper började blanda progressiv metal/rock, jazz och klassisk musik med death metal. Stilen startade mellan 1993 och 1994 med grupper som Edge of Sanity och Opeth. Andra exempel inom genren är Amorphis, Nahemah, In Mourning eller Into Eternity.
  • Technical death metal (även kallat bara ”technical death”) är en komplex stil med atypiska rytmer och ovanliga taktarter, harmonier och melodier. Denna stil har annars mycket gemensamt med progressiv death metal; skillnaden mellan de två är att technical death metal fokuserar mer på att låta som den traditionella death metal-scenen men fortfarande blanda in den progressiva och jazz-influerade delen, medan den progressiva stilen lägger mer fokus på klassiska influenser i musiken. Kända grupper inom stilen är Cryptopsy, Cynic, Nile och Origin.
Crimson Moonlight är en svensk kristen grupp som spelar en både tyngre och mer teknisk[97] variant av (un)black metal, och har på senare tid kombinerat detta med flera inslag av death metal.[98] I bild ses sångaren Simon ”Pilgrim Bestiarius” Rosén huvtäckt i sin krigiska viking-utstyrsel inför livespelning på scen, som vill hävda att gruppens musikstil är "kristen black metal" (istället för unblack metal, som vore den korrekta termen).[99]
  • Death/doom kombinerar djup growlsång och dubbelbas-trummande death metal med långsamt tempo och melankolisk atmosfär i doom metal. Stilen dök upp i slutet av 1980-talet, och fick en viss popularitet under 1990-talet.[100] Pionjärerna inom stilen var bland andra Autopsy, Paradise Lost och My Dying Bride.[101] Denna stil gav upphov till den mer extrema stilen funeral doom, som är ännu långsammare och atmosfärisk.
  • Goregrind, deathgrind och pornogrind[102][103] är stilar som blandar death metal med intensiteten, tempot och kortheten i grindcore. De skiljer sig från death metal med att gitarrsolon ofta är sällsynta, screaming är mer framträdande som sångteknik även om den vanliga growlsången brukar kunna användas (den sistnämnda används mer hos brutala grupper), och låtarna är vanligtvis kortare (oftast mellan en och tre minuter) som vidhåller traditionen av korta låtar med grindcore. Alla de tre stilarna skiljer sig från grindcore i mer tekniska tillvägagångssätt och mindre uppenbart inflytande och estetik av hardcore punk. Några nämnbara deathgrind-grupper är Cattle Decapitation, Circle of Dead Children och Rotten Sound.[104]
  • Deathcore tillkom i takt med den ökade populariteten av metalcore då några av dess egenskaper införlivades i death metal, och kombinerar de vanliga musikaliska egenskaperna i death metal med metalcore. Ett par kända grupper är Suicide Silence och Despised Icon.[105]
  • Christian death metal är i grunden en rak motsats till blackened death metal, stundom med element från unblack metal (ibland, felaktigt, kallat ”white metal”), men stilen kan förvisso ljudmässigt vara av vilken death metal-subgenre som helst. De lyriska temana baserar här istället på kristendom och/eller motsatsen till ondska och Satanism. Några svenska christian death metal-grupper är Pantokrator, Crimson Moonlight (i huvudsak unblack metal) och Inevitable End. Det finns även grupper som har en allmänt neutral och simpel godhetsfilosofi som tema, vilka i flera fall ej skall antas för att vara kristna.

Death metal i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Death metal i Sverige är en scen i genren som internationellt betitlats med Swedish death metal, men förknippas i synnerhet med melodisk death metal vilket ger svensk death metal ett annat ljud än i andra typer av death metal. Till skillnad från amerikanska death metal-grupper grundades de svenska grupperna ur punkrock, och i synnerhet käng-hardcorepunken.[107][108] Även grannlandet Norge är känt för dess kvantitet av black metal, och i Sverige har Göteborg till följd av dess stora melodeath-scen lett till smeknamnet ”Göteborgs-döds”[109] medan Stockholm är känd för dess rå death metal-scen.

Bathory, som senare skulle bli ett primärt inflytande för black metal, var en central grupp i svensk extrem metal. Den första svenska vågen av de två death metal-scenerna i Göteborg och Stockholm, som beskrivs utförligt[110] i boken Swedish Death Metal från 2008, ägde rum i början på 1990-talet – med de främsta grupperna Nihilist (forna Entombed), Morbid, Dismember och Unleashed.[111] Flera av grupperna använde Tomas Skogsbergs/Sunlight Studios extremt tunga/distade gitarrljud ”buzzsaw” som varumärke, vilket senare kom att förknippas mest med Stockholmsscenen.[112] I stor utsträckning var det också detta som gjorde Stockholm och Sverige världsledande inom death metal, tillsammans med Florida som har störst death metal-kultur i USA.[12] Några exempel på lite nyare grupper som spelar en typisk så kallad svensk ”old school”-stil är Bloodbath, Arch Enemy och Paganizer.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från danskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Moynihan, Michael, och Dirik Søderlind (1998). Lords of Chaos (2:a upplaga). Feral House. ISBN 0-922915-94-6, s. 27
  2. ^ Purcell 2003, s. 39-42.
  3. ^ ”How to Appreciate Death Metal”. WikiHow. http://www.wikihow.com/Appreciate-Death-Metal. Läst 2015-02-27. 
  4. ^ Metal: A Headbanger's Journey. [motion picture]. Dunn, Sam. http://imdb.com/title/tt0478209/ 
  5. ^ McIver 2000, s. 14.
  6. ^ McIver 2000, s. 100.
  7. ^ McIver 2000, s. 55.
  8. ^ Rivadavia, Eduardo. ”Possessed Biography”. AllMusic. http://www.allmusic.com/artist/possessed-mn0000299429/biography. Läst 13 augusti 2008. 
  9. ^ Renda, Patricia (1999). ”Chuck Schuldiner: The pain of a genius”. Metal Rules. http://www.metal-rules.com/interviews/chuck.htm. Läst 14 februari 2014. 
  10. ^ Prato, Greg. ”Morbid Angel Biography”. AllMusic. http://www.allmusic.com/artist/morbid-angel-mn0000928351/biography. Läst 13 augusti 2008. 
  11. ^ Heeg, Robert (april 1993). ”Is Metal Still Alive?”. WATT. http://www.emptywords.org/Watt4-93ismetalstillalive.htm. Läst 13 augusti 2008. 
  12. ^ [a b c] ”Så jävla metal”. SVT. http://www.svt.se/sa-javla-metal/svensk-death-metal. Läst 2015-02-16. 
  13. ^ ”Blod Eld Död”. Kulturdelen. http://www.kulturdelen.com/2011/10/10/bok-blod-eld-dod/. Läst 2015-02-26. 
  14. ^ ”Nunslaughters intervju med Don of the Dead”. The Midland Rocks. http://www.themidlandsrocks.com/interview-with-nunslaughters-don-of-the-dead/. Läst 2015-02-26. 
  15. ^ ”The Death of Death”. Empty Words. http://www.emptywords.org/Martelgang01-2002.htm. Läst 2015-02-26. 
  16. ^ ”Hellhammer Biography”. Hellhammer. http://www.hellhammer.nl/bio.html. Läst 2015-02-26. 
  17. ^ ”Possessed”. Encyclopaedia Metallum. http://www.metal-archives.com/bands/Possessed/914. Läst 2015-02-26. 
  18. ^ ”Death—Biography”. Rivadavia, Eduardo. http://www.allmusic.com/artist/p4050. Läst 2009-10-11. 
  19. ^ Rivadavia, Eduardo. ”Venom: Welcome to Hell”. AllMusic. http://www.allmusic.com/album/welcome-to-hell-mw0000268406. Läst 14 februari 2014. 
  20. ^ Ankeny, Jason. ”Venom Biography”. AllMusic. http://www.allmusic.com/artist/venom-mn0000315403/biography. Läst 14 februari 2014. 
  21. ^ [a b] de Paola, Enrico (mars 2000). ”Into The Lungs of Hell”. Metal Hammer. Empty Words. http://www.emptywords.org/MetalHammerItaly03-2000.htm. Läst 19 juli 2014. 
  22. ^ Huey, Steve. ”Slayer Biography”. AllMusic. http://www.allmusic.com/artist/slayer-mn0000022124/biography. Läst 14 februari 2014. 
  23. ^ Huey, Steve. ”Slayer: Reign in Blood”. AllMusic. http://www.allmusic.com/album/reign-in-blood-mw0000191741. Läst 5 januari 2007. 
  24. ^ Mudrian 2004.
  25. ^ [a b] Sharpe-Young, Garry: Metal The Definitive Guide. Sid 184. Jawbone Book 2007.
  26. ^ Rivadavia, Eduardo. ”Possessed: Seven Churches”. AllMusic. http://www.allmusic.com/album/seven-churches-mw0000193752. Läst 14 februari 2014. 
  27. ^ Rivadavia, Eduardo. ”Possessed Biography”. AllMusic. http://www.allmusic.com/artist/possessed-mn0000299429/biography. Läst 14 februari 2014. 
  28. ^ [a b] Purcell 2003, s. 54.
  29. ^ McIver, Joel (2008). The Bloody Reign of Slayer. Omnibus Press. ISBN 1-84772-109-5 
  30. ^ Ekeroth 2008, s. 12.
  31. ^ Mudrian 2004, s. 70.
  32. ^ ”Intervju med Jeff Becerra”. Earache Records. http://www.earache.com/WickedWorld/interview/possessed/possessed.html. Läst 19 juli 2014. 
  33. ^ Rivadavia, Eduardo. ”Death Biography”. AllMusic. http://www.allmusic.com/artist/death-mn0000228323/biography. Läst 13 augusti 2008. 
  34. ^ Bowar, Chad. ”Death Profile”. About.com. http://heavymetal.about.com/od/death/p/pro_death.htm. Läst 14 januari 2014. 
  35. ^ ”Heavy metal Thunder”. San Francisco Chronicle. 
  36. ^ Norton, Justin M. (19 februari 2009). ”Post Mortem - 'Coroner's Office' Retrospective”. About.com. http://heavymetal.about.com/od/interviews/a/postmortem.htm. Läst 14 februari 2014. 
  37. ^ Marquard, Bryan (8 februari 2009). ”John McCarthy, at 40; was lead singer for local thrash rockers Post Mortem”. The Boston Globe. http://www.boston.com/bostonglobe/obituaries/articles/2009/02/08/john_mccarthy_at_40_was_lead_singer_for_local_thrash_rockers_post_mortem/?page=full. Läst 14 februari 2014. 
  38. ^ Sullivan, Andy. ”Death metal, the sound of Tampa, won't be heard at Republican convention”. Reuters. http://www.reuters.com/article/2012/08/25/us-usa-campaign-deathmetal-idUSBRE87O03S20120825. Läst 25 augusti 2012. 
  39. ^ Mudrian 2004, s. 247
  40. ^ Purcell 2003, s. 72
  41. ^ Purcell 2003, s. 59
  42. ^ ”Recensioner”. Empty Words. http://www.emptywords.org. Läst 2015-02-26. 
  43. ^ ”The Man-Machine Will Rock You: The Existential Paradox of Technical Death Metal”. The High Hat. http://thehighhat.com/PopsClicks/007/deathmetal_freeman.html. Läst 2009-08-15. 
  44. ^ 'Death Metal Special: Dealers in Death' Terrorizer #151
  45. ^ [a b] Purcell 2003, s. 70
  46. ^ Mudrian 2004, s. 203
  47. ^ Purcell 2003, s. 71
  48. ^ [a b] ”The Categorization of Death Metal”. Ethan "Insineratehymn" Mittel. http://www.metalstorm.ee/pub/article.php?article_id=73. Läst 2009-09-21. 
  49. ^ [a b] Purcell 2003, s. 74
  50. ^ Christe 2004, s. 248
  51. ^ Purcell 2003, s. 75
  52. ^ ”Heretic”. All Music Guide. http://www.allmusic.com/album/r657374. Läst 2009-10-11. 
  53. ^ ”Evisceration Plague – Cannibal Corpse”. Billboard 200. http://www.billboard.com/#/album/cannibal-corpse/evisceration-plague/1206526. Läst 2009-10-11. 
  54. ^ ”Darkest Day”. All Music Guide. http://www.allmusic.com/album/r1568689. Läst 2009-10-11. 
  55. ^ ”How to Play Death Metal Guitar Part 1 – the Basics”. Fretjam. http://www.fretjam.com/how-to-play-death-metal-guitar.html. Läst 2015-02-26. 
  56. ^ [a b] Purcell 2003, s. 9
  57. ^ Kahn-Harris, Keith, Extreme Metal: Music and Culture on the Edge, Oxford: Berg, 2007.
  58. ^ ”Cookie Monster Vocals”. about.com. http://heavymetal.about.com/od/glossary/g/gl_cookiemonste.htm. Läst 21 januari 2006. 
  59. ^ Mudrian 2004, s. 69
  60. ^ ”AllMusic: Deicide”. Bradley Torrean. http://www.allmusic.com/album/r5361. Läst 2009-11-11. 
  61. ^ ”AllMusic:Till Death Do Us Part”. Eduardo Rivadavia. http://www.allmusic.com/album/r1364278. Läst 2009-11-11. 
  62. ^ Sharpe-Young, Garry: Metal The Definitive Guide. Sid 162. Jawbone Book 2007.
  63. ^ Walser, 1993, sida 93.
  64. ^ ”The Heavy Metal F.A.Q.”. Anus.com. http://www.anus.com/metal/about/history/. Läst 2015-02-27. 
  65. ^ ”Metal History”. Angelfire. http://www.angelfire.com/ca/86er/history.html. Läst 2015-02-26. 
  66. ^ ”Death Metal Music”. Deathmetal.org. http://www.deathmetal.org/death_metal/music/. Läst 2015-02-26. 
  67. ^ Purcell 2003, s. 12
  68. ^ [a b] Moynihan, Søderlind (1998), s. 28
  69. ^ Mudrian 2004, s. 67
  70. ^ Purcell 2003, s. 16-19
  71. ^ Purcell 2003, s. 18
  72. ^ [a b] Purcell 2003, s. 19
  73. ^ ”Cannibal Corpse: Twisted metal”. Stephens Media Group. 2002-07-22. http://www.lasvegasmercury.com/2004/MERC-Jul-22-Thu-2004/24353401.html. Läst 2009-02-06. 
  74. ^ McIver, Joel:Extreme metal II. Sid 126. Omnibus Press.
  75. ^ Moynihan, Michael, and Dirik Søderlind (1998). Lords of Chaos (2nd ed.). Feral House. ISBN 0-922915-94-6, s. 27
  76. ^ Purcell 2003, s. 43
  77. ^ Purcell 2003, s. 44
  78. ^ [a b] Khan-Harris 2007
  79. ^ Baddeley, Gavin. Raising Hell!: The Book of Satan and Rock 'n' Roll
  80. ^ Dunn, Sam (Director) (2005, August 5). Metal: A Headbanger's Journey. [motion picture]. Canada: Dunn, Sam. http://imdb.com/title/tt0478209/ 
  81. ^ Purcell 2003, s. 46
  82. ^ George Fisher in the Studio. YouTube. https://www.youtube.com/watch?v=zusHgj97Wes 
  83. ^ [a b] ”H.P.Lovecraft and Death Metal (3rd update)”. Overgroundscene. http://overgroundscene.wordpress.com/2009/01/26/hplovecraft-and-death-metal/. Läst 2009-10-26. 
  84. ^ Purcell 2003, s. 41
  85. ^ ”Mortification: Biography”. Allmusic. 10 april 2007. http://www.allmusic.com/artist/mortification-mn0000591990/biography. 
  86. ^ ”Deicide”. Earache Records. http://www.earache.com/bands/deicide/deicide.html. Läst 2015-02-26. 
  87. ^ ”'Homage For Satan' off the air”. Brave Words. 2006-08-21. http://bravewords.com/news/new-deicide-video-banned-by-uk-music-channel. Läst 2015-02-26. 
  88. ^ ”Censorship and heavy metal”. Green Left Weekly. 1996-10-23. https://archive.is/yKf4. Läst 2009-02-06. 
  89. ^ ”How it works”. Australian Recording Industry Association. mars 2003. http://www.aria.com.au/pages/documents/classification.pdf.pdf.pdf. Läst 2009-02-06. 
  90. ^ ”Labelling Guidelines”. Australian Music Retailers Association. mars 2003. http://web.archive.org/web/20050615122457/http://www.amra.org.au/pdf/ARIA-AMRA_Code_april2003.PDF. Läst 2009-02-06. 
  91. ^ Sharpe-Young Garry: Death Metal. Sid 395. Zonda Books.
  92. ^ [a b c d] ”Investigating the 'death metal' murders”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/1/hi/programmes/this_world/4446342.stm. Läst 2015-02-26. 
  93. ^ Dunn, Sam: A Headbanger's Journey. 2005 dokumentärfilm.
  94. ^ ”Mortician Frontman Facing Jail Time For Robbery”. Blabbermouth. 2005-11-15. http://www.blabbermouth.net/news/mortician-frontman-facing-jail-time-for-robbery-assault-on-police-officer/. Läst 2015-03-01. 
  95. ^ Death Metal Special '93 [Part 3]. YouTube. https://www.youtube.com/watch?v=N9rESxIY96U. Läst 2009-10-6 
  96. ^ ”Nile”. Encyclopaedia Metallum. http://www.metal-archives.com/. Läst 2015-02-26. 
  97. ^ ”Crimson Moonlight interview”. Rusmetal. http://www.rusmetal.ru/vae_solis/crimsonmoonlight.html. Läst 2015-02-26. 
  98. ^ ”Crimson Moonlight”. Encyclopaedia Metallum. http://www.metal-archives.com/bands/Crimson_Moonlight/2053. Läst 2015-02-26. 
  99. ^ ”Närmare Gud mitt i mörkret”. Dagen. 2008-10-03. http://www.dagen.se/livsstil/n%C3%A4rmare-gud-mitt-i-m%C3%B6rkret-1.191518. Läst 2015-02-26. 
  100. ^ ”Doom Metal Special:Doom/Death” (142). Terrorizer. 
  101. ^ Purcell 2003, s. 23.
  102. ^ Brown, Jonathon. ”Everything you ever wanted to know about pop (but were too old to ask)”. http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/music/features/everything-you-ever-wanted-to-know-about-pop-but-were-too-old-to-ask-463915.html. Läst 16 juni 2009. 
  103. ^ Purcell 2003, s. 24.
  104. ^ ”Pop and Rock Listings:The Locust, Cattle Decapitation, Daughters”. 13 april 2007. http://www.nytimes.com/2007/04/13/arts/music/13pop.html?. Läst 6 augusti 2008. 
  105. ^ Sharpe-Young, Garry. ”Salt the Wound”. MusicMight. http://www.musicmight.com/artist/united+states/ohio/cleveland/salt+the+wound1. Läst 8 juli 2009. 
  106. ^ Lee, Cosmo (14 mars 2007). ”Phazm: Antebellum Death 'n' Roll”. Stylus Magazine. http://www.stylusmagazine.com/reviews/phazm/antebellum-death-n-roll.htm. Läst 18 september 2007. 
  107. ^ Ekeroth, s. 18.
  108. ^ James Hoare, "Left Hand Pathfinders", Terrorizer #182, april 2009, s. 28–29.
  109. ^ ”Göteborgsdöds som bjuder på lite extra”. Sundsvalls Tidning. http://www.st.nu/noje/goteborgsdods-som-bjuder-pa-lite-extra. Läst 2015-02-25. 
  110. ^ Bowar, Chad. ”Swedish Death Mettal Book Review”. About Heavy Metal. http://heavymetal.about.com/od/bookreviews/fr/swedishdeathmet.htm. Läst 2015-02-26. 
  111. ^ Ekeroth, 2008, kapitel 3; "The Birth of Swedish Death Metal", sidorna 54–86.
  112. ^ ”Tomas Skogsberg”. Encyclopedia Metallum. http://www.metal-archives.com/artists/Tomas_Skogsberg/16051. Läst 2015-02-25. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]