Decauvillejärnväg

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Decauvillespår)
Hoppa till: navigering, sök
Decauvillebanan på Marsfältet i Paris vid Världsutställningen 1889
Devauvillelok och -vagn på Järnvägens museum Ängelholm
Decauvilleräls

Decauvillebana är ett system för lätt flyttbar smalspårjärnväg. Idén utvecklades av den franske ingenjören Paul Decauville 1876, men kom inte till vid användning innan Decauville demonstrerade sådana vid Världsutställningen 1889 i Paris. En decauvillebana lades ut som byggsats med räls i sektioner, där rälerna var förmonterade på syllarna. Spårvidden varierade mellan 400 mm och 600 mm. Modulerna förekom i längder 5,3 och 1,25 meter.

De färdiga rälssektionerna för provisoriska banor är jämförbara med de rälslängder som används på en modelljärnväg.[förtydliga] Ursprungligen var rälsen utförd som en profil av pressad plåt där rälerna sammanhölls av sliprar av plåtprofil för att hålla nere vikten. På permanenta banor användes däremot ganska ofta vanlig järnvägsräls med låg rälsprofil samt traditionella sliprar av trä.

I Sverige avses med decauvillejärnvägar i allmänhet permanenta eller tillfälliga banor med spårvidden 600 mm.

Metrisk spårvidd[redigera | redigera wikitext]

Decauville tillämpade det moderna metersystemet vid måttsättningen, till skillnad från de flesta andra järnvägssystemen vid denna tid, som var måttsatta i engelska fot och tum.

Tillfälliga järnvägar[redigera | redigera wikitext]

Systemet används för industrispår, t.ex. inom större brädgårdar, stenbrott och vid tillfälliga transporter vid schaktningsarbeten, vid torvbrytning, i gruvor o d. Har även använts militärt för byggnadsarbeten i fält, samt anläggningsarbeten i samband med järnvägsbyggen. Vagnarna kunde dras av små lok, men hästar, oxar och människor kunde också svara för framdrivningen. Elloken har mestadels varit ackumulatorlok. Permanenta system förekom tidigare ofta för transporter mellan en industri och en närbelägen utskeppningshamn.

Det svenska systemet[redigera | redigera wikitext]

Ingenjören Axel Hummel utvecklade decauvillesystemet och fäste rälerna vid träslipers istället för plåtsyllar. Han sålde sedan idén genom företaget Kosta Jernvägsbyrå. På detta sätt kunde mer permanenta banor byggas och flera svenska järnvägslinjer kom att byggas efter denna princip:


Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Skogen tar tåget: industribanor av Décauvilletyp för timmer, virke, ved, pappersmassa och papper. Svenska järnvägsklubbens skriftserie, 0346-8658 ; 56. Stockholm: Svenska järnvägsklubben. 1992. Libris 7745523. ISBN 91-85098-70-1 
  • Vägen från gruva och bruk: sju järnvägar för malm och järnmanufaktur : industribanor av Décauvilletyp. Svenska järnvägsklubbens skriftserie, 0346-8658 ; 37. Stockholm: Sv. järnvägsklubben. 1984. Libris 8379456. ISBN 91-85098-37-X