Deklination (lingvistik)
Deklination (latin declinatio, av declinare, "böja") är inom grammatiken böjningen av substantiv, adjektiv, pronomen och räkneord. Ordet används också om kategorier av böjningsmönster hos substantiven inom språk där det existerar flera varianter och hos adjektiven i (främst) språk där de kongruensböjs med sina substantiv i diverse former.
Svenska substantiv
I svenskans substantivböjning brukar man tala om fem eller sex deklinationer. Indelningen varierar beroende på om den lilla grupp ord som endast har -r som pluralissuffix, till exempel ko, tå och ändelse, ska räknas som en egen deklination eller som en undergrupp till tredje deklinationen. I Svenska Akademiens språklära finns följande indelning i deklinationer:[1]
- Ord av första deklinationen får ändelsen -or i pluralis: flicka, flickor
- Andra deklinationens ord får -ar i motsvarande form: pojke, pojkar
- Tredje deklinationen avser -er-orden: stad, städer
- Fjärde deklinationens pluralisändelse är -r: linje, linjer
- Femte deklinationens pluralisändelse är -n: märke, märken
- Sjätte deklinationen saknar pluraländelse: barn, hus, lingon
De flesta ord i de fyra första deklinationerna har genus utrum. Undantag finns främst i tredje deklinationen (vissa lånord med betoning på slutstavelsen, till exempel parti-er). Till femte och sjätte deklinationen hör främst ord med genus neutrum. Förutom neutrala ord hör också "utrala" personbeteckningar på suffixen -are, -(i)er och -iker, till exempel snickare, indier och magiker, till sjätte deklinationen. De skiljer sig emellertid från deklinationens övriga ord i bestämd form pluralis.
Se även
Källor
- Hultman, Tor G. (2003). Svenska Akademiens språklära. Stockholm: Norstedts ordbok (distr.). ISBN 91-7227-351-8
Noter
- ^ Hultman 2003, s. 57.